Delstaten Washington röstade förra veckan genom ny lagstiftning utformad tillsammans med gigtaxibolagen Uber och Lyft. Syftet är att skydda förarna genom att ge dem sjukpenning och garanterad minimilön för varje körning. De kan också välja att donera en krona från varje passageraravgift till ett resurscentrum, som kan ge dem rättsligt stöd i konflikter med arbetsgivaren.

Lösningen är populär hos företagen, men har skapat konflikter i den fackliga rörelsen. Teamsters nationella ordförande varnade för att den till skillnad från liknande försök att reglera gigjobb i till exempel Kalifornien, tog fasta på önskan att förarna inte ska ses som traditionella anställda. Fackets lokala sekreterare och kassör svarade i ett uttalande att de ”förtjänar en arbetarrörelse som respekterar deras rätt till självbestämmande och att sätta sina egna prioriteringar”.

Jag tror inte att jag är ensam om att känna att politiska uttalanden som fokuserar på självständighet, valfrihet och flexibilitet reser fler röda flaggor än ett första maj-tåg. Ofta, som i den svenska friskoledebatten, är de värdesignalerande rökridåer som kastas ut för att avleda uppmärksamheten från praktiska problem.

Så verkar vara fallet även här. Det finns trots allt inget som säger att en fast anställning inte skulle kunna vara flexibel på det sätt förarna värnar om, utan att de måste kompromissa bort saker som sjukförsäkring och arbetsrätt.

Å andra sidan är jag inte säker på att anställningsformen är det största problemet. Om Washingtons lösning känns som ett skådespel där Ubers pr-avdelning får gå ut och hylla historiska förmåner för gigjobbare, känns många av överenskommelserna mellan facken och gigföretagen som ett sätt för stora fackförbund att göra samma sak.

I Sverige gick Transports ordförande ut och kallade deras överenskommelse om kollektivavtal med Foodora ”banbrytande”. Ett år senare avslöjades att att antalet bud som omfattades av avtalen minskat till under femtio procent, då grupper av dem helt sonika flyttats över till bolag som inte omfattades av kraven.

De fackliga kolosser som byggts upp för att kunna matcha näringslivet ligger långt efter i utvecklingen och hänger sällan med i fiffelsvängarna. Deras modell är utformad efter ett system som inte längre råder, där arbetare talar flytande svenska, är medvetna om sina rättigheter och jobbar på samma arbetsplats som sina kollegor åtta timmar om dagen.

Lyckligtvis skapas nya skyddsnät där de gamla brister. Till exempel Husby arbetarcentrum, som det gick att läsa om i ett nyligt reportage i Syre, tillsammans med granskande organisationer som Gigwatch.

Det ger lite hopp för arbetsrätten i en tid då Amazon planerar att blockera ord som ”fackförbund”, ”trakasserier” och ”levnadslön” från deras interna kommunikationssystem. Det vore ju synd om den där tråkiga organiseringen skulle inskränka på allt deras självbestämmande.

Medan deras utnämnda företrädare sitter på möten med höga chefer, lämnas arbetare ensamma. Eller, förlåt: självständiga och fria nog att att flexibelt ramla mellan fackens tunga stolar. Heja individualismen!