Våld intresserar oss. Speciellt kriminellt, dramatiskt våld, som när någon blir skjuten. Men när någon riktar våldet och dödandet mot sig själv är intresset mindre – trots att antalet offer är mycket större, skriver Kurt Nurmi på veckans Under ytan.
Ond bråd död tycks oavbrutet intressera mänskligheten. Ja, ifall det sker under dramatiskt brottsliga former. Både i den fiktiva världen som i film, eller i verkligheten skildrad av oss journalister.
Emellanåt har jag förundrats, även häpnat inför detta. Detta intresse för skildringar av våldet. Alltså i ett sammanhang. Medan det samtidigt är ljummet engagemang kring ett annat våld, kalla det självvåldet. Ja, faktumet att så många tar livet av sig.
Som något för en inre krets
Har som journalist både som redaktör och skrivare försökt ta upp det på olika vis genom åren. Jo, det kan blossa upp en diskussion, en stund, en period, men snabbt falnar det – för att återgå till att spalter, löpsedlar och det mellanmänskliga ockuperas av samtal på olika upprörda nivåer om vållande till annans död, dråp och mord.
Jag har funderat över detta många gånger. Ja, omkring detta med att självmordet synes betraktas som en sorts privat angelägenhet för nån sorts inre krets, utan intresse för någon utomstående. Eller hur ska det tolkas.
Varje år sedan evigheter har långt över ettusen personer årligen tagit livet av sig i vårt land. För tydlighetens skull ses ingen eskalerande utveckling, istället svagt möjligen minskande. Men siffran är ju ofantligt stor jämfört med så många andra tal som ideligen idisslas som varande ett hot mot samhället, tecken på katastrof, visande något alarmerande.
Men självmorden, de får fortsätta år ut och år in att vara på en relativt hög och ungefär likadan nivå. Och så värst mycket avtryck och väsen gör detta inte i politikerförslag och medieuppmärksamhet. Som om självmordsnivån vore en konstant vi har att leva vidare med.
En Estoniakatastrof om året
Självmord tillhör de absolut vanligaste dödsorsakerna bland människor i vårt land, särskilt bland människor i aktiv ålder. Och den årliga skörden motsvarar i storleksordning en Estoniakatastrof sammanlagd med en tsunamikatastrof vad gäller svenskar – precis vartenda år pågående och upprepande sig, allt sedan hyggligt tillförlitliga och jämförbara mätningar har gjorts kring självmord.
Nu vet jag förstås att självmord i vårt land inte är ett brott, och ska heller självfallet inte betraktas som sådana, absolut inte. Men det utesluter ju inte att närstående, även helt utomstående, drabbas, blir en sorts offer i sammanhanget. Vilket är något debattörer, journalister med flera annars är noga med att framhålla som något väsentligt som förklaring till varför allmänintresset måste betraktas som högt för vanliga brott.
Vet inte hur många ögonvittnesskildringar jag har läst om bestialiteter kring brott; hur många ”oskyldigt drabbade” som har fått uttala sig när nåt svårt brott skett; hur många offerbeskrivningar som har gjorts.
Och hur många politiker har jag inte hört som kraftfullt med välvda bröstkorgar har förklarat att nu förklarar vi krig mot brottsligheten, för så här kan vi inte ha det.
Frågan drunknade
Men ibland synes det mig som att vi silar mygg och sväljer kameler som det heter i den heliga skriften. Det kan uppröra mig att så få program uppehåller sig vid en så uppenbar livsfara som så många befinner sig i, den att överväga att sitt eget liv. Och hur många anhöriga och andra som finns i närheten av detta. Medan samtidigt debattens vågor går skyhöga kring annat.
I år har det, fram till och med tionde månaden, alltså till och med oktober, detta år enligt Polismyndighetens officiella sammanställning för så kallad gängbrottslighet avlidit 42 personer. En alldeles för hög siffra såklart. Men under samma period har uppskattningsvis 800–900, kanske upp mot ett tusen, tagit livet av sig i vårt land. Hur många självmordsförsök har det inte förekommit.
Vad får rubrikerna, varthän riktas vårt intresse, var kan miljoner och miljarder i budgetförslaget tänkas föreslås läggas. När läggs förslag om extraordinära insatser.
Jag är ingen vän av så kallade relativiseringar, alltså att sak ställs mot sak, fråga mot fråga. Ändå tycker jag att det nånstans i detta finns en obalans vad gäller uppmärksamhet.
Inför valet 2006 skrev jag en ledare i den socialpolitiska tidskriften Pockettidningen R att psykiatrin borde göras till en valfråga. För psykiatrin, vilka resurser som läggs där och hur den fungerar, har ett samband med hur vår psykiska hälsa är. Både på privatplanet och brett folkhälsomässigt. Liksom självfallet den psykiska hälsan påverkar och beror på hur vi organiserar vårt samhälle ifråga om tillgångar och möjligheter. Brister det här, ja, så brister det också på ett allmänt plan i samhället.
Då, 2014, drunknade frågan självfallet i den tidens så kallade samtidspolitiska agenda som ägnade sig åt andra frågor hellre. På inget vis ointressanta eller så, men psykiatrin lämnades därhän.
Kriminalitet och psykisk ohälsa
Men med en dåres envishet hävdar jag att psykiatrin och resurserna dit är en av våra stora viktiga samtidsfrågor. Och även, för att också vara mitt i vår tid, har den ett samband med den i dag populäraste politiska frågan att göra: kriminalitet och de så kallade gängen. För den psykiska ohälsan är stor bland förövarna i det sammanhanget. Saken gängkriminalitet och psykisk hälsa hör samman, kanske inte som avgörande faktor, men där finns avgjort ett samband. Sakerna måste inte ställas mot varandra. De är sammanlänkade.
Och av alla som inkapaciteras, alltså förvaras i fängelse, finns åtskilliga exempel på personer som relativt kort tid efter återinträdet i den så kallade friheten faktiskt tar livet av sig. För deras psykiska hälsa sviktar, viker över gränsen för att orka ett vanligt liv. Den psykiska ohälsan var i många fall stor redan före fängelsetiden, den har därtill ökat i fängelset, kort sagt.
Hårda tag
Jag vet att hur man mår psykiskt inte är en fråga högt upp på den politiska dagordningen. Ändå vill jag med dessa rader påminna om dess betydelse, såväl på det enskilda planet som i en mera allmän mening, för samhället i stort. Vet att tal om behovet av hårda tag, inget pjoskande, hårt mot hårt så ofta överskuggar tanken att det kanske borde visas större intresse för psykiskt god hälsa och förebyggande insatser. Verkar lätt vara mjukispladder det jag talar om. Men det är inte det. Låt oss betänka proportionerna och det som är hard facts i grunden.
Cirka 1 100 säkerställda självmord förra året; sammanlagt cirka 124 fall av dödligt våld, varav 47 relaterade till så kallad gängbrottslighet.
