Ond bråd död tycks oavbrutet intressera mänskligheten. Ja, ifall det sker under dramatiskt brottsliga former. Både i den fiktiva världen som i film, eller i verkligheten skildrad av oss journalister.

Emellanåt har jag förundrats, även häpnat inför detta. Detta intresse för skildringar av våldet. Alltså i ett sammanhang. Medan det samtidigt är ljummet engagemang kring ett annat våld, kalla det självvåldet. Ja, faktumet att så många tar livet av sig.

Som något för en inre krets

Har som journalist både som redaktör och skrivare försökt ta upp det på olika vis genom åren. Jo, det kan blossa upp en diskussion, en stund, en period, men snabbt falnar det – för att återgå till att spalter, löpsedlar och det mellanmänskliga ockuperas av samtal på olika upprörda nivåer om vållande till annans död, dråp och mord.

Jag har funderat över detta många gånger. Ja, omkring detta med att självmordet synes betraktas som en sorts privat angelägenhet för nån sorts inre krets, utan intresse för någon utomstående. Eller hur ska det tolkas.

Varje år sedan evigheter har långt över ettusen personer årligen tagit livet av sig i vårt land. För tydlighetens skull ses ingen eskalerande utveckling, istället svagt möjligen minskande. Men siffran är ju ofantligt stor jämfört med så många andra tal som ideligen idisslas som varande ett hot mot samhället, tecken på katastrof, visande något alarmerande.

Men självmorden, de får fortsätta år ut och år in att vara på en relativt hög och ungefär likadan nivå. Och så värst mycket avtryck och väsen gör detta inte i politikerförslag och medieuppmärksamhet. Som om självmordsnivån vore en konstant vi har att leva vidare med.

En Estoniakatastrof om året

Självmord tillhör de absolut vanligaste dödsorsakerna bland människor i vårt land, särskilt bland människor i aktiv ålder. Och den årliga skörden motsvarar i storleksordning en Estoniakatastrof sammanlagd med en tsunamikatastrof vad gäller svenskar – precis vartenda år pågående och upprepande sig, allt sedan hyggligt tillförlitliga och jämförbara mätningar har gjorts kring självmord.

Nu vet jag förstås att självmord i vårt land inte är ett brott, och ska heller självfallet inte betraktas som sådana, absolut inte. Men det utesluter ju inte att närstående, även helt utomstående, drabbas, blir en sorts offer i sammanhanget. Vilket är något debattörer, journalister med flera annars är noga med att framhålla som något väsentligt som förklaring till varför allmänintresset måste betraktas som högt för vanliga brott.

Vet inte hur många ögonvittnesskildringar jag har läst om bestialiteter kring brott; hur många ”oskyldigt drabbade” som har fått uttala sig när nåt svårt brott skett; hur många offerbeskrivningar som har gjorts.

Och hur många politiker har jag inte hört som kraftfullt med välvda bröstkorgar har förklarat att nu förklarar vi krig mot brottsligheten, för så här kan vi inte ha det.

Frågan drunknade

Men ibland synes det mig som att vi silar mygg och sväljer kameler som det heter i den heliga skriften. Det kan uppröra mig att så få program uppehåller sig vid en så uppenbar livsfara som så många befinner sig i, den att överväga att sitt eget liv. Och hur många anhöriga och andra som finns i närheten av detta. Medan samtidigt debattens vågor går skyhöga kring annat.

I år har det, fram till och med tionde månaden, alltså till och med oktober, detta år enligt Polismyndighetens officiella sammanställning för så kallad gängbrottslighet avlidit 42 personer. En alldeles för hög siffra såklart. Men under samma period har uppskattningsvis 800–900, kanske upp mot ett tusen, tagit livet av sig i vårt land. Hur många självmordsförsök har det inte förekommit.

Vad får rubrikerna, varthän riktas vårt intresse, var kan miljoner och miljarder i budgetförslaget tänkas föreslås läggas. När läggs förslag om extraordinära insatser.

Jag är ingen vän av så kallade relativiseringar, alltså att sak ställs mot sak, fråga mot fråga. Ändå tycker jag att det nånstans i detta finns en obalans vad gäller uppmärksamhet.

Inför valet 2006 skrev jag en ledare i den socialpolitiska tidskriften Pockettidningen R att psykiatrin borde göras till en valfråga. För psykiatrin, vilka resurser som läggs där och hur den fungerar, har ett samband med hur vår psykiska hälsa är. Både på privatplanet och brett folkhälsomässigt. Liksom självfallet den psykiska hälsan påverkar och beror på hur vi organiserar vårt samhälle ifråga om tillgångar och möjligheter. Brister det här, ja, så brister det också på ett allmänt plan i samhället.

Då, 2014, drunknade frågan självfallet i den tidens så kallade samtidspolitiska agenda som ägnade sig åt andra frågor hellre. På inget vis ointressanta eller så, men psykiatrin lämnades därhän.

Kriminalitet och psykisk ohälsa

Men med en dåres envishet hävdar jag att psykiatrin och resurserna dit är en av våra stora viktiga samtidsfrågor. Och även, för att också vara mitt i vår tid, har den ett samband med den i dag populäraste politiska frågan att göra: kriminalitet och de så kallade gängen. För den psykiska ohälsan är stor bland förövarna i det sammanhanget. Saken gängkriminalitet och psykisk hälsa hör samman, kanske inte som avgörande faktor, men där finns avgjort ett samband. Sakerna måste inte ställas mot varandra. De är sammanlänkade.

Och av alla som inkapaciteras, alltså förvaras i fängelse, finns åtskilliga exempel på personer som relativt kort tid efter återinträdet i den så kallade friheten faktiskt tar livet av sig. För deras psykiska hälsa sviktar, viker över gränsen för att orka ett vanligt liv. Den psykiska ohälsan var i många fall stor redan före fängelsetiden, den har därtill ökat i fängelset, kort sagt.

Hårda tag

Jag vet att hur man mår psykiskt inte är en fråga högt upp på den politiska dagordningen. Ändå vill jag med dessa rader påminna om dess betydelse, såväl på det enskilda planet som i en mera allmän mening, för samhället i stort. Vet att tal om behovet av hårda tag, inget pjoskande, hårt mot hårt så ofta överskuggar tanken att det kanske borde visas större intresse för psykiskt god hälsa och förebyggande insatser. Verkar lätt vara mjukispladder det jag talar om. Men det är inte det. Låt oss betänka proportionerna och det som är hard facts i grunden.

Cirka 1 100 säkerställda självmord förra året; sammanlagt cirka 124 fall av dödligt våld, varav 47 relaterade till så kallad gängbrottslighet.

Kriget i Gaza trappas upp. Sverige tiger … i vart fall regeringen. Men även övriga riksdagspartier smyger. Medan bomberna faller över barn, kvinnor och män som ingenstans har att ta vägen. Det är som om alla tittar bort fast de ser. Hamas terrordåd anses tydligen rättfärdiga Israels terrorbombningar av en hel befolkning utan någon som helst nåd och med fullt förakt för liv.

Det är som om alla internationella rättsprinciper kastas överbord bara det är ”rätt” land som bryter mot dem. Vi har sett det förr. Jag tycker inte om det. Det borde vara inte minst gröna politikers förbannade skyldighet att reagera.

Jag påminner mig Olof Palmes jultal från 1972 då bomberna föll över Hanoi och samma ord kan användas idag. För man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Gaza är en form av tortyr. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av sådana har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.

Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, december 2023.

Men den svenska regeringen kan inte ens slå fast att Israels agerande är oproportionerligt till och med enligt det som så absurt kalls för ”krigets lagar”. Så hur många barn har Israel rätt att döda för att komma åt en Hamassoldat innan Ulf Kristersson meddelar att det får vara nog? Räcker 20 000 döda människor – och Gaza lagt i ruiner – innan den svenska regeringen börjar känna att det är genant att vara tyst, gömma sig bakom EU och som en feg undersåte invänta vad USA säger?

Hur mycket död krävs, Kristersson? Din hustru är präst har jag förstått. Hade du varit tyst om det varit 20 000 kristna som dött? Jag känner skam som medborgare i Sverige.

Hur kommer det sig förresten att ett land som Sverige inte påtalar det orimliga i att Egypten stängt gränsen så det inte finns någonstans att fly? Här gäller inte ”öppna dina hjärtan” minsann. Här gäller: stäng in och bomba. Men det kanske vi inte ska säga, USA och Egypten är ju strategiska vänner …

Mitt i detta mördande vanvett uppmuntrar Israels regering bosättare på Västbanken att mobba, hetsa och tvinga bort palestinier, ta över mark och uppträda som rånare. Den svenska regeringen tittade åter bort, ville inte vara besvärlig, inväntade Joe Bidens reaktioner. Så jävla ynkligt!

Dessvärre måste man numera varje gång man kritiserar Israels politik påpeka att det inte har ett dyft med antisemitism att göra. Dessutom är det väl bäst att påpeka att Hamas terrorangrepp inte går att försvara. Men att låtsas bort att det angreppet inte skedde i historiskt vakuum är löjligt.

Det som sker imorgon har rötter i det som sker i dag – hur tror Israels regering att barn och unga som nu lever i Gaza kommer att se på Israel och Väst imorgon? Med tillit? Med respekt?

Grundstötningen av fartyget Marco Polo den 22 oktober är en av Östersjöns största miljökatastrofer. Inte mindre än tre (!) gånger gick TT-Lines fartyg på grund vid den ekologiskt känsliga Pukaviksbukten, med utsläpp av 150 000 liter tjockolja som följd. Förutom de hjärtskärande bilderna på sjöfåglar indränkta i olja, nedsmetade stränder och det faktum att ekosystemen kan vara skadade för många år framöver är det fler saker som skaver i mig.

Ansvarsutkrävandet, exempelvis. Ideella krafter och myndigheter var snabbt på plats för att sanera kusten och rädda skadade djur. Men TT-Line smet från sitt ansvar och sa inte ett knyst efter den miljökatastrof de orsakat. Tolv dagar senare gjorde Sverigechefen Anette Wugk en pliktskyldig pudel, men efter det har TT-Line sedan gjort sig onåbara igen. Detta alltmedan lokala miljöorganisationer, Blekingekommunerna, grannar, bönder och andra har arbetat i skift för att sanera kusten och rädda så många djur de kan.

En annan fråga är ekonomin. Vad jag vet är TT-Lines enda bidrag till saneringen 150 000 kronor i form av en gåva till organisationen Katastrofhjälp för fåglar och vilt, i övrigt hänvisar till sitt försäkringsbolag. Det här håller inte. Det är nu pengar till sanering behövs. TT-Line ägs av två av Tysklands rikaste personer. De skulle utan vidare ha kunnat hosta upp, låt säga 300 miljoner kronor som skulle kunna finansiera en 1000-hövdad arbetsstyrka som skulle kunna arbeta dedikerat under 100 dagar för att sanera stränderna. Men istället har det blivit upp till ideella krafter efter bästa förmåga att rensa upp bolagets skit. Så här säger en av dessa hjältar, Hampus Södergren: ”Det här är bland det eländigaste och jävligaste jag har varit med om. Det hade varit kul att se någon jävel från TT-Line krypa ner här och känna på skiten.” (ETC 15/11)

Ytterligare en fråga är det juridiska. Länsstyrelsen i Blekinge har anmält TT-Line för miljöbrott. Det är bra. Men lagarna om miljöbrott till havs i dag är svaga och risken är uppenbar att TT-Line kommer undan med ett bötesstraff och att företagsledningen går helt fria. Det innebär att rederiet kommer att kunna fortsätta som förut med sina fartyg fulla med tjockolja och äventyra våra hav och kuster. Därför behövs en renodlad lagstiftning om brott mot naturen, en så kallad ekocidlag. Då skulle det vara lättare att driva process nationellt och internationellt mot företag och andra som begår storskalig miljöförstörelse. Ekocid är ingen ny fråga. Det förslogs först i Sveriges riksdag av dåvarande VPK:s riksdagsledamot John Takman 1971, som ett exempel på hur USA:s krig mot Vietnam också var ett miljöbrott som borde kunna drivas rättsligt. Vi får hoppas att det snart blir verklighet. Ekocid drivs numera av de tre rödgröna partierna i riksdagen.

Avslutningsvis har vi tjockoljan – det smutsigaste av fartygsbränslen och ska egentligen inte vara tillåtet i Östersjön. Men TT-Lines och ett ytterligare 800-tal fartyg i Östersjön drivs fortfarande med tjockolja och kan göra det med hänvisning till att utsläppen delvis renas med en så kallad skrubber. Men det smutsiga skrubbervattnet släpps sedan direkt ut i Östersjön. Det som renas i luften åker alltså sedan rätt ut i havet. TT-Line och andra rederier spar gigantiska summor på detta eftersom tjockoljan är billigare än andra bränslen. Östersjön får betala priset.

Detta måste få ett slut. Låt TT-Lines få betala dyrt för vad de orsakat. Inför en ekocidlag och bort med tjockoljan från Östersjön.

DEBATT. Hej Cilla Benkö, Nina Glans och övriga ansvariga på Sveriges radio! Det är med sorg jag får nyheten om att några av mina absoluta favoritprogram ska läggas ner. Det går inte att med ord beskriva hur viktiga de är för mig och mina närmaste. 

Om jag håller mig till Radioföljetongen och Radionovellen, så har de betytt mycket för mig när jag var ung och lyssnade och fick tips om författare jag inte ens kände till. 

Jag köpte Pavel Kohouts bok Den heliga Klaras infall efter att den sänts på radion någon gång på 1980-talet. Jag köpte både Väggen av Marlen Haushofer och Himmelsdalen av Marie Hermanson efter att ha hört dem på radion. 

Vissa böcker har jag kunnat lyssna på tillsammans med mina barn. Och min äldste son som har kraftig dyslexi och blivit illa behandlad av sina lärare på grund av detta, har kunnat hitta tillbaka till läslustan igen, tack vare Radioföljetongen. 

Det är inte samma sak som att låna en ljudbok på biblioteket, att låna, som är ett aktivt val och som kräver en viss kunskap om böckerna och en möjlighet att ta reda på vilka böcker som skulle kunna intressera. 

Vi bokälskare som inte har dyslexi lånar redan böcker, men de som hellre spelar datorspel och inte tror att böcker är något för dem, för dem kan Radioföljetongen vara en öronöppnare. 

Med Radioföljetongen får man lyssna på böcker som man inte tror att man skulle tycka om. 

Min moster har tre stora passioner, måleri, musik och böcker. Tyvärr har hon blivit blind och hon är inte tillräckligt tekniskt lagd för att kunna gå över till poddar. Hon är 90 och lyssnar på P1 hela dagarna. 

Ni tar bort glädjen från henne, övriga blinda och synskadade, många äldre som inte orkar lära sig allt om poddar och ljudböcker, ni tar bort glädjen från oss som har radion på nästan hela dygnet för att det alltid finns något intressant att lyssna på. 

Tyvärr minskar utbudet. Det är mycket jag redan saknar och mycket som inte hade behövt finnas på P1, då detta redan finns i andra kanaler. 

Jag vet att Ring P1 är populärt, men det behöver inte sändas fem dagar i veckan med flera repriser på varje program. Jag antar att talkshow är populärt, men det finns i varenda kommersiell kanal redan. Varför ska det sändas fem dagar i veckan i P1? Och gudstjänst varje söndag? 

Behåll Människor och tro, som är ett program för alla religiösa inriktningar och för oss ateister. Gudstjänsten är endast för kristna. Inte för ateister, judar, muslimer, buddhister, hinduer och andra religiösa. 

En timme! En timmes gudstjänst varje söndag. Ska inte public service vara konfessionsfri? 

Med Gudstjänsten visar man att radion är i första hand kristen. Men med Människor och tro binder man samman ateister med alla religiösa. Jag tror till och med att ett program som Människor och tro skulle kunna motverka konflikter mellan olika grupper. 

Låt både Följetongen och Människor och tro få vara kvar. För en rikare public service.