Närmare 25 000 människor väntas samlas i Glasgow i början av november för den 26 omgången av FN:s Conference of the parties för klimatet (Cop). Mötet har skjutits upp ett år på grund av coronapandemin, men trots att covid-19 ännu inte är besegrat har den brittiska regeringen tryckt på för att Cop26 ska genomföras. Samma lokaler, Scottish event campus, som mötesdeltagarna ska träffas i har under pandemin tjänstgjort som tillfälligt sjukhus.

– Om man talar med forskare så har klimatfrågan en ganska enkel lösning. Det är bara att helt sluta bränna olja, gas och kol. Men när det kommer till omställning av samhället, institutioner och ekonomi så är frågan långt ifrån enkel fortfarande, säger Åsa Romson, före detta miljöminister och vice statsminister för Miljöpartiet.

Numera arbetar hon på på det fristående forskningsinstitutet IVL Svenska miljöinstitutet och föreläser på Stockholms universitet.

Gillar att undervisa

När Syre når henne via telefon har hon precis kört en föreläsning på distans för internationella studenter. Kursen med det kongeniala namnet Climate change solution vore kanske något för världsledarna att gå på innan Cop26.

– Det är roligt att undervisa, men kan vara svårt ibland eftersom studenterna kommer från olika perspektiv. Man kan se hur de har snappat upp saker från klimatdebatten i sina länder och från nätet. Vissa har en distans till klimatforskningen och ser det som ett strikt akademiskt ämne, andra är väldigt inlästa och också oroliga, säger Åsa Romson.

Hon tycker sig se samma polarisering i klassrummen som i samhället i stort. Olika grupper av människor behöver olika typer av information för att agera och reagera. Det är en utmaning för alla som vill förmedla kunskap kring klimatet att göra det utan att det blir för övermäktigt och paralyserar folk.

– Det kan vara svårt eftersom det är alltmer alarmerande kunskaper. Den unga generationen har ofta förstått att saker och ting måste ske så fort som möjligt.

Vanligtvis brukar Åsa Romson hålla i kurser i svensk miljörätt för jurister, vilket hon borde vara lämpad till med tanke på att hon var miljöminister 2014-2016. Efter att ha lämnat politiken 2017 skrev hon en bok för att samla sina tankar kring miljöpolitiken och de reformer som hon och Miljöpartiet hade varit delaktig i att genomföra. Hon började arbeta på IVL som både expert och forskare och knöt då an till sin tidigare forskarutbildning i miljörätt (disputerade 2012). Det är inte helt vanligt att man lämnar politiken knappt fyllda 45 år.

– Många tänker att politik är något man sysslar med i slutet av sin karriär, men i dag finns det många yngre politiker som vill fortsätta vidare och testa andra möjligheter i sina liv. Jag ville tillbaka till forskningen och var glad över att få ha varit med och forma svensk klimatpolitik under en tid, säger Åsa Romson.

Sex Cop-möten

Den första klimatkonferensen hon var med på var 2009 på Cop15 i Köpenhamn. Då var hon där som NGO-representant via miljörörelsen. Senare återkom hon i egenskap av riksdags­ledamot och miljöminister. Totalt sex omgångar har det hunnit att bli.

– Varje Cop hade sin egen känsla och förutsättningar. Det var inte ovanligt att miljöministrarna från de olika länderna dök upp med färska erfarenheter av ödeläggande monsuner eller översvämningar, vilket gav en extra tyngd åt hur allvarligt och bråttom det är att världen tar klimatförändringarna på allvar, säger Åsa Romson.

Hon beskriver Cop-mötena som kronan på verket som har föregåtts av intensiva diplomatiska förhandlingar där tjänstemän har manglat fram förslag och försökt anpassa dem till de regelverk som finns. Redan innan själva konferensen ska det mesta kring nya texter och överenskommelser vara klart, men de sista lämnas till ministrarna på mötet. På COP-möten redovisar också länderna hur långt de har kommit i klimatarbetet. Det finns också en granskningsprocess som är viktig och som instiftades i och med Parisavtalet 2015.

Åsa Romson berättar att man som svensk miljöminister är uppbackad av en väldigt kompetent stab. Sedan finns ett samarbete mellan EU-länderna för att försöka driva en gemensam linje.

– Som miljöminister i en regering brukar man inte sitta på den största portmonnän eller ha den största tutan som alla andra lyssnar på, även om man har ett stort ansvar. Det är lätt att känna sig ganska ensam. Därför är det skönt att träffa andra ministrar i ungefär samma belägenhet. Det är lite som när ensamstående mammor träffar andra ensamstående mammor att man känna igen sig i varandras problem.

– Det gav mig energi och känsla att det finns mycket att göra åt miljöproblemen och att alla resurser ännu inte är uttömda.

Trots de goda föresatserna kan konflikter uppstå. I Lima ville EU att alla länder skulle ha lämnat in sina klimatåtaganden  redan ett halvår innan Parismötet och sedan uppdaterat åtagandena igen till COP:en. Det var i stort sett omöjligt för många andra länder och vissa utvecklingsländer behövde längre tid för att förankra sina klimatplaner.

– Det är på mötena som man bättre förstår vilka ”issues” som är aktuella och kan höra hur olika länder tänker kring sitt klimatarbete och olika lösningar som de har testat. Det viktigaste är att vi försöker göra något åt problemen och inte bara ignorerar kli matförändringarna, säger Åsa Romson.

Vem ska betala?

Under de här åren har trots allt mycket skett i attitydförändringarna. I början bromsade många fossilberoende länder utvecklingen och det fanns en allmän skepticism till forskningen. 
Den biten har ändrats på senare år och nu talar till och med biltillverkarna själva om det omställningsarbete som måste till, berättar hon.

– Om konferensen ska bli en framgång är beroende av vad de tyngre grupperna har lyckats att analysera och komma fram till innan, hur relationerna är mellan USA och Kina, hur olika nationer samordnar sig. Sedan får man inte glömma att det är viktigt vilka signaler som kommer från länder med stora utsläpp som Ryssland och Brasilien, säger Åsa Romson.

Den stora konfliktfrågan är dock densamma, klimatfinansieringen, det vill säga hur de rikare länderna kan stötta och hjälpa fattigare nationer. Vem ska stå för notan, det är kruxet som mycket av samtalen kommer kretsa kring även i Glasgow. Klimatanpassningen har börjat att ticka på och kosta mycket pengar, säger Åsa Romson.

– På ett sätt har vi misslyckats kapitalt när vi vet vilka utsläpp som genererar de här stora kostnaderna och hoten inför framtiden och ändå inte lyckas få verksamheterna att betala för den risken.

– Om man ska följa en marknadsekonomisk modell så bör de företag och länder som har orsakat skadorna också stå för kostnaderna. Så talar vi inte i dag när det gäller klimatutsläpppen, bara att rika länder ska kompensera fattiga. Det handlar om rättvisa i slutändan, att alla som har drabbats har rätt till någon form av ersättning.

Alla måste hjälpa till

När hon ser tillbaka på sina år som miljöminister och politiker håller hon med om att reformarbetet hade kunnat gå snabbare. Men samtidigt vill hon lyfta fram att det inte bara är upp till politikerna att lösa problemen med klimatförändringarna. Det krävs kreativa entreprenörer, envisa konsumenter, globala och lokala aktivister och att omställningsrörelsen breddas.

– I teorin och i praktiken går det ju att säga att Sverige hade kunnat gå snabbare fram, inte minst med tanke på hur omfattande klimatförändringar är och med den snabbhet de sker. Jag tycker inte man ska gråta över spilld mjölk utan ta med sig insikten att det måste gå snabbare in i det klimatarbete som görs nu, säger Åsa Romson.

Fakta: Åsa Romson

Bor: I Stockholm

Familj: En särbo och en son.

Nyvunna intressen: Har skaffat sig en liten växthusodling under coronapandemin.

Ovanlig merit: Har varit med på sex olika Cop-möten.

Formella meriter: Miljöminister, vice statsminister, språkrör för Miljöpartiet tillsammans med Gustav Fridolin 2011–2016, EU-nämndens ordförande från juni 2016 till juli 2017, har doktorerat i miljörätt, forskare vid IVL Svenska Miljöinstitutet i Stockholm.