Närmare 25 000 människor väntas samlas i Glasgow i början av november för den 26 omgången av FN:s Conference of the parties för klimatet (Cop). Mötet har skjutits upp ett år på grund av coronapandemin, men trots att covid-19 ännu inte är besegrat har den brittiska regeringen tryckt på för att Cop26 ska genomföras. Samma lokaler, Scottish event campus, som mötesdeltagarna ska träffas i har under pandemin tjänstgjort som tillfälligt sjukhus.

– Om man talar med forskare så har klimatfrågan en ganska enkel lösning. Det är bara att helt sluta bränna olja, gas och kol. Men när det kommer till omställning av samhället, institutioner och ekonomi så är frågan långt ifrån enkel fortfarande, säger Åsa Romson, före detta miljöminister och vice statsminister för Miljöpartiet.

Numera arbetar hon på på det fristående forskningsinstitutet IVL Svenska miljöinstitutet och föreläser på Stockholms universitet.

Gillar att undervisa

När Syre når henne via telefon har hon precis kört en föreläsning på distans för internationella studenter. Kursen med det kongeniala namnet Climate change solution vore kanske något för världsledarna att gå på innan Cop26.

– Det är roligt att undervisa, men kan vara svårt ibland eftersom studenterna kommer från olika perspektiv. Man kan se hur de har snappat upp saker från klimatdebatten i sina länder och från nätet. Vissa har en distans till klimatforskningen och ser det som ett strikt akademiskt ämne, andra är väldigt inlästa och också oroliga, säger Åsa Romson.

Hon tycker sig se samma polarisering i klassrummen som i samhället i stort. Olika grupper av människor behöver olika typer av information för att agera och reagera. Det är en utmaning för alla som vill förmedla kunskap kring klimatet att göra det utan att det blir för övermäktigt och paralyserar folk.

– Det kan vara svårt eftersom det är alltmer alarmerande kunskaper. Den unga generationen har ofta förstått att saker och ting måste ske så fort som möjligt.

Vanligtvis brukar Åsa Romson hålla i kurser i svensk miljörätt för jurister, vilket hon borde vara lämpad till med tanke på att hon var miljöminister 2014-2016. Efter att ha lämnat politiken 2017 skrev hon en bok för att samla sina tankar kring miljöpolitiken och de reformer som hon och Miljöpartiet hade varit delaktig i att genomföra. Hon började arbeta på IVL som både expert och forskare och knöt då an till sin tidigare forskarutbildning i miljörätt (disputerade 2012). Det är inte helt vanligt att man lämnar politiken knappt fyllda 45 år.

– Många tänker att politik är något man sysslar med i slutet av sin karriär, men i dag finns det många yngre politiker som vill fortsätta vidare och testa andra möjligheter i sina liv. Jag ville tillbaka till forskningen och var glad över att få ha varit med och forma svensk klimatpolitik under en tid, säger Åsa Romson.

Sex Cop-möten

Den första klimatkonferensen hon var med på var 2009 på Cop15 i Köpenhamn. Då var hon där som NGO-representant via miljörörelsen. Senare återkom hon i egenskap av riksdags­ledamot och miljöminister. Totalt sex omgångar har det hunnit att bli.

– Varje Cop hade sin egen känsla och förutsättningar. Det var inte ovanligt att miljöministrarna från de olika länderna dök upp med färska erfarenheter av ödeläggande monsuner eller översvämningar, vilket gav en extra tyngd åt hur allvarligt och bråttom det är att världen tar klimatförändringarna på allvar, säger Åsa Romson.

Hon beskriver Cop-mötena som kronan på verket som har föregåtts av intensiva diplomatiska förhandlingar där tjänstemän har manglat fram förslag och försökt anpassa dem till de regelverk som finns. Redan innan själva konferensen ska det mesta kring nya texter och överenskommelser vara klart, men de sista lämnas till ministrarna på mötet. På COP-möten redovisar också länderna hur långt de har kommit i klimatarbetet. Det finns också en granskningsprocess som är viktig och som instiftades i och med Parisavtalet 2015.

Åsa Romson berättar att man som svensk miljöminister är uppbackad av en väldigt kompetent stab. Sedan finns ett samarbete mellan EU-länderna för att försöka driva en gemensam linje.

– Som miljöminister i en regering brukar man inte sitta på den största portmonnän eller ha den största tutan som alla andra lyssnar på, även om man har ett stort ansvar. Det är lätt att känna sig ganska ensam. Därför är det skönt att träffa andra ministrar i ungefär samma belägenhet. Det är lite som när ensamstående mammor träffar andra ensamstående mammor att man känna igen sig i varandras problem.

– Det gav mig energi och känsla att det finns mycket att göra åt miljöproblemen och att alla resurser ännu inte är uttömda.

Trots de goda föresatserna kan konflikter uppstå. I Lima ville EU att alla länder skulle ha lämnat in sina klimatåtaganden  redan ett halvår innan Parismötet och sedan uppdaterat åtagandena igen till COP:en. Det var i stort sett omöjligt för många andra länder och vissa utvecklingsländer behövde längre tid för att förankra sina klimatplaner.

– Det är på mötena som man bättre förstår vilka ”issues” som är aktuella och kan höra hur olika länder tänker kring sitt klimatarbete och olika lösningar som de har testat. Det viktigaste är att vi försöker göra något åt problemen och inte bara ignorerar kli matförändringarna, säger Åsa Romson.

Vem ska betala?

Under de här åren har trots allt mycket skett i attitydförändringarna. I början bromsade många fossilberoende länder utvecklingen och det fanns en allmän skepticism till forskningen. 
Den biten har ändrats på senare år och nu talar till och med biltillverkarna själva om det omställningsarbete som måste till, berättar hon.

– Om konferensen ska bli en framgång är beroende av vad de tyngre grupperna har lyckats att analysera och komma fram till innan, hur relationerna är mellan USA och Kina, hur olika nationer samordnar sig. Sedan får man inte glömma att det är viktigt vilka signaler som kommer från länder med stora utsläpp som Ryssland och Brasilien, säger Åsa Romson.

Den stora konfliktfrågan är dock densamma, klimatfinansieringen, det vill säga hur de rikare länderna kan stötta och hjälpa fattigare nationer. Vem ska stå för notan, det är kruxet som mycket av samtalen kommer kretsa kring även i Glasgow. Klimatanpassningen har börjat att ticka på och kosta mycket pengar, säger Åsa Romson.

– På ett sätt har vi misslyckats kapitalt när vi vet vilka utsläpp som genererar de här stora kostnaderna och hoten inför framtiden och ändå inte lyckas få verksamheterna att betala för den risken.

– Om man ska följa en marknadsekonomisk modell så bör de företag och länder som har orsakat skadorna också stå för kostnaderna. Så talar vi inte i dag när det gäller klimatutsläpppen, bara att rika länder ska kompensera fattiga. Det handlar om rättvisa i slutändan, att alla som har drabbats har rätt till någon form av ersättning.

Alla måste hjälpa till

När hon ser tillbaka på sina år som miljöminister och politiker håller hon med om att reformarbetet hade kunnat gå snabbare. Men samtidigt vill hon lyfta fram att det inte bara är upp till politikerna att lösa problemen med klimatförändringarna. Det krävs kreativa entreprenörer, envisa konsumenter, globala och lokala aktivister och att omställningsrörelsen breddas.

– I teorin och i praktiken går det ju att säga att Sverige hade kunnat gå snabbare fram, inte minst med tanke på hur omfattande klimatförändringar är och med den snabbhet de sker. Jag tycker inte man ska gråta över spilld mjölk utan ta med sig insikten att det måste gå snabbare in i det klimatarbete som görs nu, säger Åsa Romson.

Fakta: Åsa Romson

Bor: I Stockholm

Familj: En särbo och en son.

Nyvunna intressen: Har skaffat sig en liten växthusodling under coronapandemin.

Ovanlig merit: Har varit med på sex olika Cop-möten.

Formella meriter: Miljöminister, vice statsminister, språkrör för Miljöpartiet tillsammans med Gustav Fridolin 2011–2016, EU-nämndens ordförande från juni 2016 till juli 2017, har doktorerat i miljörätt, forskare vid IVL Svenska Miljöinstitutet i Stockholm.

En allmänning är något som ägs och brukas gemensamt. Ursprungligen syftade det på jordbruksmark eller skogsområden, men det har i dagens samhälle fått en vidare betydelse och kan användas om allt ifrån operativsystemet Linux och webbencyklopedin Wikipedia till en gemensamt ägd verkstad eller samlingslokal. Ägandeförhållandena kan se olika ut, men i Sverige är det till exempel vanligt att en allmänning ägs av en samfällighet.

Dilemmat

Kritiker av allmänningar brukar hävda att människans inneboende egoism leder till att systemet inte fungerar eftersom alla ser mer till sitt eget bästa än till kollektivets. Det här dilemmat är långt ifrån nytt, redan Aristoteles skrev att “det som är gemensamt för störst antal personer får minst omsorg. Människan bryr sig mest om det som är hennes eget och mindre om det som är gemensamt.” På 1800-talet skrev den brittiske ekonomen William Forster Lloyd en pamflett där han tog upp ett exempel på allmänningens dilemma.

Exemplet handlade om en grupp fåraherdar som delade en bit mark tillsammans, vilket var vanligt i den tidens England. Lloyd lyfte fram att ur den enskilde fåraherdens perspektiv skulle det vara rationellt att skaffa fler får för att öka avkastningen, men för gruppen som helhet skulle det bli ohållbart eftersom det skulle leda till att marken överutnyttjades.

Spridning

1968 fick begreppet Allmänningens dilemma stor spridning då den amerikanske ekologen Garett Hardin skrev en artikel som hette just ”Tragedy of the commons”. Hardin utvidgar begreppet till att gälla hela jordklotet och tar upp tre exempel på allmänningens dilemma: överbefolkningen, utnyttjandet av naturresurser och människans förhållande till välfärdsstaten. I alla dessa fall menar Hardin att individens mål – till exempel att skaffa egna barn, att använda upp viktiga resurser eller att utnyttja välfärdssystemet för sin egen vinning – strider mot det som är bäst för mänskligheten i stort. 
Man kan dela upp dilemmat i två kategorier. Dels att det som är gemensamt överutnyttjas. Lloyds pamflett om betesmarken är ett exempel på detta, men också dagens storskaliga fiske där många fiskarter håller på att försvinna eftersom det fiskas för mycket. Dels att ingen tar ansvar för det gemensamma, ett exempel på det kan vara ett kollektiv där ingen städar eftersom ingen specifikt har det ansvaret eller att man ägnar mer tid åt att ta hand om sin egen odlingslott än en gemensam eftersom man tjänar mer på det.

Ett av de största exemplen på dilemmat är kanske klimatförändringarna, där det som uppfattas som positivt för individer – i alla fall på kort sikt – riskerar att förstöra hela vår livsmiljö. 

Lösningar

Så hur kan man lösa dilemmat? Elinor Ostrom, som fick Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels minne 2009, har föreslagit att dilemmat inte är så svårt som Garett Hardin och andra vill göra gällande. Hon pekar på att det finns gott om allmänningar över hela världen som fungerar framgångsrikt och där de som driver allmänningen gemensamt har beslutat om vilka regler som ska gälla. Det underlättar dock, menar Ostrom, om det finns tydliga gränser för vad som är gemensamt, att alla är medvetna om vad som händer om resurserna överutnyttjas och att det drivs av en lokalt förankrad  grupp med tydliga sociala normer och värderingar.

Ett annat exempel på hur man kan lösa dilemmat är det som brukar kallas för naturens rättigheter. Om man, som man till exempel har gjort med floden Whanganui på Nya Zeeland, erkänner floder, skogar och berg som subjekt med rätt att finnas till så förhindrar man också människor från att överexploatera dem.

Geografen Douglas L. Johnson har studerat nomadiska pastoralistsamhällen i Nordafrika och Mellanöstern och lyfter fram att för många av dem som lever i dessa samhällen är inte det viktigaste att få en så hög profit som möjligt utan att långsiktigt minimera riskerna, vilket man gör genom att inte överutnyttja en bit mark.

Från vänsterhåll menar många att allmänningens dilemma har använts som ett propagandaverktyg för att rättfärdiga privat ägandeskap framför gemensamt ägande. Propagandaverktyg eller ej – att allmänningar omöjligt skulle kunna fungera på grund av människans  inneboende egoism får nog anses vara en myt. Fråga till exempel det schweiziska jordbrukskollektivet som framgångsrikt har drivit en allmänning sedan 1517, samtidigt som bönderna också har haft sina egna privata odlingar.

Extinction Rebellion, eller XR, startade i England 2018. Det är en organisation som använder sig av fredlig civil olydnad för att få regeringar världen över att genomföra konkreta åtgärder i syfte att stoppa en ekologisk och social kollaps. XR vill också att det ska införas medborgarråd för klimaträttvisa och ekologisk hållbarhet och att vi ska ha uppnått nettonollutsläpp år 2025.

Återställ våtmarker

Beskrivs ibland som en utbrytargrupp ur XR. Återställ våtmarker driver frågan att vi ska stänga ner torvbrytningen och återställa Sveriges alla våtmarker. Enligt organisationen står torrlagda våtmarker för 25% av Sveriges koldioxidutsläpp och de menar därför att detta är en av de lägst hängande frukterna för att stoppa klimatförändringarna. Organisationen har fått stor uppmärksamhet för sina vägblockader och för att de tagit sig in på olika arenor med banderoller.

Greenpeace

Greenpeace grundades i Kanada 1971 och kan sägas ha gått i bräschen för den fredliga civila olydnad som många miljöorganisationer ägnar sig åt idag. Från att främst ha varit en anti-kärnkraftorganisation breddades de snart och började ägna sig åt olika typer av miljöfrågor. De har blivit kända för sina spektakulära aktioner, både till land och till havs, mot till exempel valfångst, kärnkraftsanläggningar med mera. I dagsläget fokuserar de mestadels på att stoppa den globala uppvärmningen och bevara den biologiska mångfalden i haven.

Naturskyddsföreningen

Sveriges största och äldsta miljöorganisation. Bildades 1909 av ett antal akademiker och bland de första medlemmarna fanns bland andra Selma Lagerlöf. Organisationen har lokalavdelningar i hela Sverige som bland annat ägnar sig åt studiecirklar, naturvandringar, prylbytardagar och mycket mycket mer. Samtidigt ägnar de sig också åt lobbyverksamhet på nationell nivå. Ligger också bakom miljömärkningen Bra miljöval.

Fältbiologerna

Naturskyddsföreningens fristående ungdomsorganisation. De bildades 1947 och har precis som moderorganisationen en väldigt spretig verksamhet med allt ifrån fågelskådning och exkursioner till klimat- och rättviseaktioner. De uppfattas dock av många som lite mer radikala än Naturskyddsföreningen och de har använder ibland civil olydnad. Föreningen riktar sig till personer i åldern 6 till 25 år.

Världsnaturfonden WWF

WWF behöver kanske ingen närmare presentation. Det är en av världens största miljö- och naturvårdsorganisationer och driver framförallt frågan om att hejda förstörelsen av värdefulla livsmiljöer och bevara den biologiska mångfalden. Men man arbetar också med att förnybara resurser ska användas hållbart och att minska ohållbar konsumtion. Sedan starten 1961 har de bland annat inrättat flera nationalparker och tagit initiativ till världens största miljömanifestation, Earth Hour.

Jordens vänner

Jordens vänner är den svenska grenen av Friends of the Earth som sägs vara världens största demokratiska miljöorganisation med drygt två miljoner medlemmar. Förutom miljö har de stort fokus på demokrati och social rättvisa. En fråga som de drivit länge är kampen mot skövlingen av regnskog i Sydamerika. På senare år har de också börjat arbeta mer med klimaträttvisa och energifrågor.

Fridays for future

Greta Thunberg kan sägas vara upphovspersonen till den världsomspännande rörelsen Fridays for future. Allt började med att hon skolstrejkade utanför riksdagshuset innan valet 2018, snart anslöt fler och efter bara någon månad hade skolstrejkerna börjat sprida sig till andra länder. Organisationen söger själva att 14 miljoner människor har deltagit i skolstrejkerna sedan i 7500 olika städer. FFF drivs av ungdomar men det finns också sidoorganisationer som till exempel Grandparents for future för äldre som stöttar kampen.

End Ecocide Sweden

Till skillnad från många av de andra organisationerna här vill End Ecocide Sweden inte bara skydda naturen utan också ge den rättigheter. End Ecocide-rörelsen finns i många länder, i vissa länder har man lyckats ge floder rättigheter och på andra platser har man till och med lyckats få in naturens rättigheter i grundlagen.

Skydda skogen

Skydda skogen är en relativt ung förening. Den grundades 2009 med syfte att bevara gammelskogarna och andra skogar med höga naturvärden. De senaste åren, då skogsfrågan har blivit alltmer uppmärksammad, så har även Skydda skogen fått ett större genomslag. Förutom att lyfta skogar som hotas att avverkas i Sverige så har de även uppmärksammat Ikeas avverkning av värdefull skog i Ryssland.

Urbergsgruppen

Urbergsgruppen arbetar för långsiktig hushållning med jordens naturresurser och för minskat uttag av ändliga råvaror ur jordskorpan. Gruppen har sitt ursprung på Gotland och deltog i den uppmärksammade kampen för Ojnareskogen 2012. De har också tagit ställning mot flera gruvor och kalkbrott.

Älvräddarna

Älvräddarna har funnits sedan 1970-talet då utbyggnaden av vattenkraften var en het fråga. I dag verkar man bland annat för att den befintliga vattenkraften ska miljöanpassas, att man ska stoppa utbyggnad av ny vattenkraft och att man ska riva ut onödig vattenkraft som producerar lite el men förstör viktiga vattendrag. Under årens lopp har Älvräddarna bland annat lyckats få Vindelälven, Kalixälven, Piteälven och Torne Älv att bli skyddade nationalälvar.

Ta Tillbaka framtiden

Precis som Fridays For Future är det här en organisation för unga. De beskriver sig själva som att de ”gör fredligt motstånd mot samhället som bränner upp våra chanser till ett värdigt liv”. Organisationen bildades tidigare i år och har hittills framförallt blockerat vägen för oljetankbilar. I september störde de också Ulf Kristerssons AW i protest mot budgeten. 

Våra barns klimat

2012 startade en grupp oroliga föräldrar något som de kallade för Föräldravrålet. Gruppen bytte senare namn till Våra barns klimat. De har skrivit ett upprop som har fått stor spridning och har även tagit initiativ till en internationell plattform som i dag samlar 60 organisationer i 18 olika länder. De lutar sig bland annat mot Parisavtalet, FN:s Barnkonvention och det svenska generationsmålet.

Rewilding Sweden

Runtom i världen pratas det alltmer om att återförvilda naturen, till exempel genom att återinföra arter som har varit utdöda. En sak som det har talats mycket om är att sätta ut visenter som skulle kunna beta och hålla de öppna landskapen levande. Men Rewilding Sweden arbetar också mycket med sådant som att återställa våtmarkerna och se till att älvarna får rinna längs sina naturliga banor.

Omställningsnätverket

Omställningsnätverket är en organisation som samlar olika omställningsgrupper i Sverige. Omställningsgrupperna i sin tur ägnar sig åt all möjlig typ av omställning, till exempel gemensamhetsodlingar, lokalekonomi att driva lokala föreningshus och mycket mer. Kanske finns det en omställningsgrupp på din hemort?

I början av 2020-talet ger sig Fredrik Loberg iväg på en resa. Med sin elbil kryssar han kors och tvärs genom Sverige, från de allra sydligaste husen och ända upp till Abisko. På vägen möter han och samtalar med olika miljöhjältar, eller ”planetskötare”. Det är Gittan på Gotland som arbetat som programmerare men som nu anordnar studiecirklar om klimatet och har startat gruppen Gretas gamlingar. Det är Selina i Kista som kommit till Sverige från Bangladesh och som oroar sig över klimatförändringarna i sitt gamla hemland. Det är Anders utanför Söderhamn som har varit drivande i Omställningsrörelsen i många år och bland annat startat Potatisuppropet. Och många fler.

Parallellt med resan återges nyhetshändelser i kursiv stil. Det börjar med pandemins utbrott i början av 2020 och sträcker sig ända fram till augusti 2023. Till att börja med handlar nyheterna nästan uteslutande om pandemin men efterhand letar sig också många andra nyheter in, alltifrån gängskjutningar till klimatförändringar. 

Greppet med att varva nyhetshändelser med den egna resan är kanske inte helt lyckat. Förmodligen är de avsedda att komplettera varandra och att de tillsammans ska teckna en bild av Sverige i början av 2020-talet, men de många korta nyheterna flimrar bara förbi och lämnas helt okommenterade och det är svårt att se att det finns någon röd tråd. Eventuellt kommer nyheterna att kännas intressantare att läsa om 20-30 år när vi har glömt det mesta som hände i 2020-talets början, men nu när vi fortfarande har händelserna i färskt minne känns det ganska oengagerande – lite som att skumma rubrikerna i en månadsgammal dagstidning. 

Jag önskar att Fredrik Loberg hade skippat nyhetshändelserna och istället fokuserat på att skriva längre och djupare om de människor han möter längs vägen och kanske också något om sina egna känslor under mötena. Det är nämligen mötena som är det verkligt intressanta i den här boken.