Gå hädan, falla ifrån, ta ner skylten, trilla av pinn, samlas till sina fäder, kola. Synonymerna i ordboken är många, men enligt Jenny-Ann Gunnarsson, Sveriges första certifierade dödsdoula, vore det bättre om svenskarna vande sig vid att kalla det oundvikliga vid dess rätta namn: Döden döden döden, som ändå sinnebilden för så mycket svenskt, som Astrid Lindgren, inledde alla sina telefonsamtal till systrarna med.

En dödsdoula är ett slags professionell medmänniska som på många olika sätt ledsagar och stöttar den döende, och även eventuella närstående, under den sista tiden.

– Lite synd är det att man ska behöva skapa en roll för något som borde vara naturligt. För det var det ju förr i Sverige och är det fortfarande i många kulturer, säger Jenny-Ann Gunnarsson.

Språket säger allt

Svårigheten för det moderna samhället att acceptera döden som något naturligt, eller om det är svårigheten att acceptera det naturliga, är något Jenny-Ann Gunnarsson vill råda bot på. På flera plan handlar det om språket – hon har gått sin utbildning i England och gjorde det genast till sitt kall att bedriva doula-verksamhet i Sverige. Hon blev snart varse hur viktigt det är att anpassa praktiken efter omständigheterna.

– Språket är ju alltid viktigt, och ännu mer i en utsatt situation, du behöver ditt eget språk. Du kan vara påverkad av mediciner, äldre och dementa regredierar och behöver ha tillgång till sina rötter. Sedan är det våra traditioner, vad är vår kultur, ett visst mått av igenkänning.

I Sverige är vi bra på att använda omskrivningar, tycker Jenny-Ann Gunnarsson, och talar om människor som gått bort, somnar in, kilat runt hörnet.

– Vi är döende, vi dör och vi har dött. Om vi försöker hitta snuttefiltar i språket är det inte bra i förlängningen, det gör oss ännu räddare, tror Jenny-Ann Gunnarsson.

Ska hållas på avstånd

Varför är det så tabu att tala om döden i Sverige?

– Vi har rört oss ifrån den på olika sätt. Gränserna suddas ut när man flyttar till städer och utomlands, vi stannar inte längre i de små samhällena eller grupperna där man känner till varandra och därmed känner ett kollektivt ansvar. Jag ser till exempel i min egen hemstad Nässjö, där vi nu håller dödsdoula-kurserna, att om man inte känner igen mig till namnet, så känner man igen min mamma och framför allt min mormor som var lite av en profil under sin levnad. Vi lämnar också över så mycket till samhället: Skolan tar hand om barnen, arbetet tar hand om andra saker och blir vi väldigt sjuka är det inom vården vi ska vara. Det har gjort många saker lättare men döden blir också mer skrämmande, eller kanske inte skrämmande om jag ska vara ärlig, det är bara det här att man inte vet. Och det är inget som är farligt att ta tillbaka att äga, att äga döden på något sätt och inte ha det där kliniska.

När Jenny-Ann blev dödsdoula hade hon redan drivit en begravningsbyrå i flera år.

– Det går väldigt mycket hand i hand med begravningsbyrån. Det händer att det kommer närstående dit och jag frågar, var är hen, har ni fått veta? Och svaren blir ofta, nja, vi skulle hämta, det var nåt där på sjukhuset, och det är väldigt sorgligt, att man inte vågar stanna upp. Jag tror också att kremering istället för jordbegravning är ett sorts avståndstagande. Med det sagt förespråkar jag inte vare sig det ena eller andra, men kanske man borde vara närvarande vid kremering i så fall, för att följa den döde hela vägen.

Avståndstagandet, medvetet eller ej, vittnar om okunskap, rädsla och tidsbrist, tror Jenny-Ann Gunnarsson.

– Det är inte jättevanligt i storstäderna, ofta hämtas den döda på bårhuset, men vi skulle hämta en avliden på ett äldreboende och personalen bad oss ringa i god tid innan, så att de andra boende skulle kunna gå in på sina rum. Och vi skulle smita ut bakvägen. Det gör mig så ledsen och arg, jag menar, hur kom du in, var det inte genom stora entrén? Du har ju bidragit, både till dina egna cirklar och till samhället. Det kan givetvis vara ett fritt val så att man frågar de boende, men personalen borde vara ett föredöme i att hedra den avlidna snarare än att smussla ut hen.

"Du lever tills du dör"

Hur kan du som dödsdoula bidra till ett annat samtalsklimat rörande döden?

– Runt den döende finns närstående, jag säger närstående för man ska inte räkna med blodsband, och om de på nåt sätt får se att det här kan vara positivt så blir det lite ringar på vattnet. Man behöver hitta den fina linjen, respekt och vördnad är självklara men också slitna ord, man behöver också ha det lite in your face, det är det här vi står inför, det är oundvikligt. Bakom min lokal här ligger en större skola och jag trodde helt naivt att de skulle komma och knacka på här och vilja göra besök. Jag tycker man ska börja bland barnen och ha det som ett ämne i skolan. Vi pratar ju om sex och samlevnad, det går att hitta en nivå för alla åldrar.

Varför är det egentligen viktigt att vi pratar om döden?

– Jag har doulat många som kommer till byrån och som vet att de ska dö, det finns en viss egen acceptans, man är ändå redo att det här ska hända. Jag ser att när man får prata i ett tryggt rum och får uttrycka sig till en neutral, bekräftande människa, att det lyfter en tyngd från axlarna. Och man kan involvera sina närstående, vi är så snara att skriva massa andra avtal, så om du vet hur du vill hade så känns det ju bättre att klargöra det, och sen lägga undan det och leva i lugn och ro tills du dör. För du lever ju tills du dör.

Den som vänder sig till en dödsdoula har som regel fått sin tid utmätt på ett lite mer precist sätt än de för vilka det är mer ovisst när döden kommer inträffa. Ibland är dock situationen sådan att livet på grund av svår sjukdom ter sig mer plågsamt än den annalkande döden. Ikväll arrangerar föreningen RTVD (Rätten till en värdig död) ett internationellt seminarium om dödshjälp med gäster från USA, Kanada och Tyskland. Allt fler länder inför dödshjälp och föreningen vill få regeringen att åtminstone tillsätta en utredning.

Jenny-Ann Gunnarsson har fått frågan från en klient om att följa med till en klinik utomlands där dödshjälp tillåts. På det svarade hon nej.

– Jag har mina personliga åsikter, men i vår roll går vi efter våra riktlinjer som följer lagarna i i Sverige. Jag vet att det finns ställen och grupper för detta, men där är inte vi. Men vi stänger aldrig en dörr för samtalet. Vi lyssnar utan att döma, för det är vad det handlar om, att lyssna och lyssna på riktigt.

Livskarta för tacksamhet

Hur doular man en person som kanske längtar efter att dö, vis à vis någon som är rädd för döden?

– I det förra fallet har man ju kommit en bit på väg. Vi brukar göra en livskarta som visar hur mycket man har gjort, hur många man har påverkat, vilka man har omkring sig och vad man har upplevt. En sorts tacksamhet att man har gjort avtryck. För den som är rädd finns det olika tekniker, man kan göra en guidad meditation, och hitta sätt genom kultur, konst och musik, för att locka fram tankar och funderingar. Ibland räcker det att bara sitta och lyssna, vi gör det alldeles för lite. Jag är inte alltid så glad för människor som ska oja och aja sig över mig, eller komma med motsatsåsikter eller lösa nåt, det är det här att säga något högt till någon som rakt av kan ta emot det. Och det kan gå jättefint med närstående när de orkar ha det djupa samtalet, men det kan finnas sådant i den relationen, kanske oförrätter, som gör att man blir rädd för att såra. Det är lätt att man då hejdar sig själv även i den inre kommunikationen.

Jenny-Ann Gunnarsson håller nu själv i kursprogram för dödsdoulor tillsammans med en sorgeterapeut, Susanne Nilsson. Att döma av intresset finns det ett stort behov av att prata om det svåra med döden. De som går kursen har väldigt olika bakgrund och ålder, däremot är alla hittills kvinnor, men män är precis lika välkomna, poängterar Jenny-Ann Gunnarsson. Det de som söker sig till kursen annars har gemensamt är att de ofta har varit med om någonting, positivt eller negativt, i samband med döden och det är den upplevelsen de på något sätt vill ta vidare. Innan de kilar vidare. Dör.

Läs mer:

Staffan Bergström: Dags att regeringen tillsätter en utredning om dödshjälp