Ibland kan det behövas goda nyheter. Så börjar tidningen Expressen en artikel om Öresund från i fjol. Det är historien om sundet som gick från ekologisk katastrof till att ”återhämta” sig. Samma historia berättade Syre 2019, hur sundet gick från haveri till att bli modell för att rädda världshavet. Men som vi rapporterat i veckan, är havets viktigaste toppredator – torsken, riktigt illa ute.

– Det är som att jämföra något som är väldigt väldigt dåligt med något som är väldigt dåligt, sa forskaren Max Cardinale, om sundets torskbestånd, jämfört med de andra delarna av västra Östersjön.

Inte heller bottenfaunan är vad det varit. Men vi backar först bandet. Daniel Pauly är förmodligen ett okänt namn för de allra flesta. Samtidigt är han något av en superkändis inom marinbiologin. Nyligen släpptes hans biografi, ”Havets visselblåsare”. Det då han i årtionden, dokumenterat i vilken rasande takt som fiskbestånd världen över minskat.

"Kommer inte ihåg vad man förlorat"

Men han är också känd för att 1995 myntat ett begrepp som nu diskuteras på högsta politiska nivå – ”shifting baselines”. Eller glidande måttstockar på svenska. Det handlar om hur vi gradvis vänjer oss vid en utarmad miljö. Alltså motsatsen till katastrofilmen ”The day after tomorrow”, där norra halvklotet plötsligt börjar frysa till is. Inte för att det Daniel Pauly beskriver går nödvändigtvis långsamt. Men tillräckligt långsamt för att vi inte ska uppmärksamma det när det sker. Ett år kan det var en art som försvinner, ett annat år är det en population som börjar minska. Bara för att försvinna helt ytterliggare något år senare.

– Tillslut kommer man inte ihåg vad man förlorat, säger Torbjörn Ebenhard, som är forskningsledare vid Centrum för biologisk mångfald på Uppsala universitet.

Han deltar nu i de förhandlingar som ska hamra fram ett nytt globalt avtal med potential att bli lika betydelsefullt för den biologiska mångfalden, som Parisavtalet varit för klimatet.

– Det råder en viss begreppsförvirring, vi ska återställa natur – men i jämförelse med vad? Det är det vi ska komma överens om. Men det är inte heller alltid det finns data särskilt lång tid tillbaka. Så det gäller att hålla tungan rätt i mun, säger han.

Öresund var en gång i tiden en soptipp. Ett riktigt skitställe om du så vill. Att ta ett dopp i Lommabukten var inte att rekommendera. Där kunde avföring ligga drivande – fullt synlig. Från båtarna som gick över till Köpenhamn och tillbaka slängdes soporna rätt ned i havet. Längs med kusten låg tunga industrier med varierande reningsförmåga och jordbruket använde konstgödsel som att det inte fanns en morgondag. Men så tågade tiotusentals människor i Helsingborg och krävde förändring. Sakta men säkert blev det också bättre och nu utreds hur området ska kunna skyddas, på grund av dess rika naturliv.

– Öresund har en unik skyddsvärd miljö. Bottenfaunan är unik och fiskbeståndet är i mycket gott skick. Samtidigt har vi en väldigt intensiv mänsklig aktivitet både på den svenska och danska sidan, sa dåvarande klimat och miljöminister Isabella Lövin till Sydsvenskan i fjol, när hon gav myndigheterna i uppdrag att utreda hur man kan göra Nationalpark eller naturreservat av sundet.

Vet inte vilka arter de haft som föda

Solskenshistorien har berättats många gånger om. Inte bara i Expressen, Sydsvenskan och Syre. Samtidigt missar den något väsentligt. En gradvis utarmningen av ekosystemet, som pågått parallellt med att det blivit bättre. Något som inte enbart gäller toppredatorn torsken.

– Det har skett succesivt men de senaste tio åren har det börjat märkas tydligt, säger Stina Bertilsson-Vuksan.

Hon är marinbiolog och anställd i Helsingborg stad. Strax utanför fiskeläget Råå ligger Knähaken, Sveriges första kommunala marina reservat. Vattnet utanför anses ha god ekologisk status, enligt staten. En raritet bland Sveriges kustvatten. Varje år får skolklasser från staden möjlighet att ta del av vad som finns där under ytan. En liten bit av havsbotten skrapas upp från ett exempelområde i reservatet och studeras. Men hästmusslor som hör till de vanligaste fångsterna har allt färre anemoner och mossdjur fästa på skalet och sjöstjärnorna har blivit drastiskt färre.

– Vi vet inte vilka arter som haft de som sin föda men vi vet att när vi förlorar biologisk mångfald, sker det en förändring som är svår att säga vad den innebär över tid, säger Stina Bertilsson-Vuksan.

"Något jag sörjer"

Ute på de djupa bottnarna i sundet är förändringen mer drastisk. Där har hela bottenfaunan bytts ut. Från att vara täckt av Haploops-samhällen, ett kräftdjur som med sina rörliknande strukturer utgjorde hem till en myriad av andra arter, har det istället tagits över av mindre artrika ormstjärnesamhällen. Framförallt av en ormstjärna som beskrivs som havets maskros, på grund av sin goda spridningsförmåga.

Det sista stora Haploopsamhället i Sverige tros ha kraschat utanför Ven 2007.

– Det var något vi aldrig trodde skulle hända och något jag sörjer, det är hela livsmiljöer som vi har tappat, säger en annan marinbiolog, Peter Göransson, och fortsätter:

– Haploopsen har haft betydelse för torsken också, vid undersökningar av fiskmagar var de fullproppade med kräftdjuret, nu har torsken fått gå över till en annan diet. Vad det inneburit vet vi inte. Men jag tror att kräftorna var nyttiga som tusan.

Också Peter Göransson har sin bas i Helsingborg. Där har han varit miljösekreterare och driver sedan pensionen ett företag som genomför inventeringar av bottenfauna på uppdrag av bland annat länsstyrelsen. Öresund har alltid spelat en central roll i hans liv, och inte enbart professionellt.

– Min första egna eka fick jag när jag var tolv, säger han.

Då – på 1960 talet, brukade han lämna fiskeläget i Råå strax utanför Helsingborg och ge sig rakt ut i sundet, där han kunde sänka ned pilken. Ibland kunde man fira ned sänket. Bara för att dra upp det en stund senare med torsk på mellan tio och tjugo kilo. Otänkbart idag.

– Nu kan man tillbringa dagar utan att få upp något överhuvudtaget, säger Peter Göransson.

Läs mer: Öresund töms på torsk – trots trålförbud

"Handlar om att förstå vart vi är på väg"

Ändå är det relativt bättre för torsken i Öresund än i de andra delarna av Östersjön samt Kattegatt, om än marginellt. Stina Bertilsson-Vuksan tror att svaret går att härleda till det trålförbud som råder i sundet sedan 1932, som gjort att bottnarna trots förändringarna – ändå är fulla av liv.

– Vi ser att ålgräsängarna mår väldigt bra och vi har fina tångskogar, det är något positivt och är en viktig grundplåt i näringsväven. Det ger en förutsättning för att artdiversiteten som finns här ska ha en möjlighet att finnas kvar, om vi samtidigt gör andra åtgärder i samhället.

När skolklasserna kommer på besök lyfter Stina Bertilsson-Vuksan det fantastiska med livet under ytan och sundets biologiska mångfald. Men också att det inte är vad det varit – och att inget är givet.

– Det handlar om att förstå vart vi är på väg, säger hon.

Det enligt devisen, om vi inte inser vad som händer – kan vi inte heller handla.

– När jag var på Gotland står det sådana här fiskevagnar som säljer fisk, precis som på Öland. Det komiska är att om man frågar var fisken kommer ifrån, så är det från fiskmarknaden i Göteborg. På en ö – fyra timmar från land. Någonstans så lurar vi oss själva, vi skapar inte ens opinion att det är fel. Istället köper vi fisk någon annanstans ifrån. På så sätt upprätthåller vi att allt är som vanligt.

Läs mer:

Trålförbud till trots – Öresund töms på torsk

Stora oron – rekordlite torsk i västra Östersjön: ”Dra i nödbromsen”

Torskkrisen i västra Östersjön: ”Ministrar har inte lyssnat”