I början av 2000-talet fick ett antal amerikaner med psykiska funktionshinder 28 dollar i månaden att roa sig med. Det ingick i en studie som professor Larry Davidson utförde. De flesta mådde bättre, fick bättre självkänsla och högre livskvalitet – några av de viktigaste grunderna för ett bra liv.

I Sverige ledde docent Alain Topor ett liknande forskningsprojekt 2013, där Karlskronabor med långvarig psykisk ohälsa fick 500 kronor extra i månaden. De fick göra vad de ville med pengarna och de behövde inte redovisa vad de hade gjort.

Det visade sig att de 500 kronorna gjorde stor skillnad i deras liv. När deras livskvalitet mättes fann man att gruppen gjorde betydliga förbättringar i fråga om ångest och depressionssymtom. Andelen som behövde sluten vård minskade med 30 procent på ett halvår, vilket till och med gjorde utbetalningarna extremt lönsamma för samhället.

Det dessa studier också visade var att det ofta var fattigdomen och otryggheten som skapade den psykiska ohälsan och inte tvärtom. Resultat som styrks av otaliga reformer av villkorslösa kontantutbetalningar runt om världen. Namibia, Finland, Indien, Brasilien, Uganda, USA, Kenya, Kanada, Iran, Hongkong, Argentina, Singapore, Tunisien, Colombia, Ecuador, Portugal,  Marocko, Thailand, Spanien och så vidare.

Listan kan göras lång över länder som betalat ut pengar villkorslöst till en grupp invånare på senare tid. Och bidrag utan krav på motprestation har visat tydliga positiva resultat på människors fysiska och psykiska hälsa, utbildning, företagsamhet och försörjningsmöjligheter.

I Sverige har det ovillkorade barnbidraget länge setts som en av de mest framgångsrika och viktigaste reformerna. Men där är det stopp. I övrigt tror vi att det är piska och krav som gör att folk ska ta jobb som inte finns och bli lyckliga. Det är högre skatt för arbetslösa och sjuka. Det är meningslösa, dyra och allt igenom misslyckade sysselsättningsprogram. Det är socialsekreterare som kollar hur mycket mat man har hemma. Det är regler som hindrar dig att åka på semester eller engagera dig ideellt. Det är krav på att ta sms- och gigjobb som omöjliggör ett vettigt liv. Och så vidare. Allt som kan få dig att må så dåligt att du är beredd till vad som helst annat.

I veckan som gick gästade arbetsmarknadsminister Eva Nordmark lördagsintervjun i P1 där de diskuterade långtidsarbetslösa. Och Nordmarks främsta lösning var … [trumvirvlar] hårdare krav på de arbetslösa. Redan nu tvingas arbetslösa söka och ta jobb på annan ort, men Nordmark är inte nöjd. Hon vill skruva åt den tumskruven ännu hårdare för att få dom att flytta till nya batterifabriker med mera i norra Sverige. Helt utan tanke på hur en arbetslös mår av att riva upp både sitt eget och en eventuell familjs sociala sammanhang.

Det var inte länge sedan folk tvingades flytta söderut till i dag överhettade storstadsregioner. Ska vi nu tvinga fram en flyttström åt andra hållet? Det är förstås bra om det blir mer balans över landet med jobb och framför allt möjlighet att försörja sig. Men istället för att låta Nordmarks piska gå över dem som är mest utsatta borde arbetsköpare i norr erbjuda tillräckligt bra villkor för att få att folk att flytta. Istället för att pressa människor bör Nordmark ge alla den ekonomiska grundtrygghet som får dom att må bra.

Trygga människor som mår bra har en helt annan energi och kan se något positivt i flytta och ta del av något nytt. Med trygga individer som får bra erbjudanden behövs inga piskor.

Politikens uppgift bör vara att lyfta invånare, inte trycka ner dom. Jobb ska erbjudas folk, inte tvingas på.