Vad har vi q till – en bokstav som inte ens har ett eget ljud? En gång i tiden stod q för ett speciellt ljud, men det ljudet finns inte på svenska. Inte på franska eller latin heller, och inte på etruskiska, som det latinska alfabetet kommer ifrån. Men på Grönland finns det.
Q är ett O med en liten svans / Det var en bokstav som gång fanns.
I alla fall enligt Lennart Hellsings klassiska ABC-bok, den där magister Tjeder stiger neder från sin sjuvåningskateder och säger: ”Mycket mat, mor Margareta, böcker kan man inte äta, för de är så vinkelräta.”
ABC-boken är ingen faktakälla – det handlar ju om lek och poesi. Men stora q liknar onekligen ett o med en liten svans, och den användes mycket mer på svenska förr. Sedan 1889 års upplaga har SAOL stavat kvinna, kvast och kvida så som vi är vana vid att se dem, och lika länge har samma ordbok använts som stavningsnorm i skolorna.
”En öfwerflödigh bookstaf”
Redan i början på 1700-talet ansåg naturforskaren och författaren Urban Hiärne att q syntes ”wara en öfwerflödigh bookstaf”. I medeltida litteratur var den vanlig, speciellt i ord med latinskt ursprung, men inte heller på latin har den något eget ljud.
När latinet fick sitt alfabet användes c, k och q för ljuden k och g, som man inte skilde mellan i skrift. Senare började C användas till k-ljud i nästan alla ord, men när ordet skulle börja med kv- använde man q med ett u efter istället, som i ”Quod erat demonstrandum”, ”vilket skulle bevisas”.
Det verkar opraktiskt – varför skulle man inte lika väl kunna skriva ”Cuod erat demonstrandum”? Kanske var det en rent estetisk bedömning, ungefär som när det bestämdes att k inte skulle dubbeltecknas på svenska, utan skrivas med ck. Eller kanske hade det att göra med att q stod för ett liknande ljud i det etruskiska alfabetet, som låg till grund för det latinska.
Etruskernas alfabet var i sin tur en anpassning av det grekiska, som grekerna hade fått från fenicierna. Feniciska är ett semitiskt språk, och q stod för ett gutturalt ljud, som ett k längre ner i halsen. Något sådant ljud fanns inte i grekiskan, det var överhuvudtaget flera konsonanter som inte behövdes, och därför använde de dem till andra ljud. Vokaler, till exempel, för det fanns inga sådana i det feniciska alfabetet – som alltså inte var ett alfabet i egentlig mening, utan en abjad. Bokstaven q fick bli två olika: φ (fi) och qoppa, Ϟ, som inte stod för något ljud utan betecknade talet 90.
Q har alltså överlevt i tre olika alfabeten utan att ha ett eget ljud. På franska och engelska är det relativt vanligt, i ord som que, queen och quizzical, alltid med u efter. Att det är så vanligt på engelska beror förstås på att så stor del av vokabulären kommer från franska och latin, men q har använts i andra germanska språk – som svenska – också. På samma sätt, med v eller ibland u efter.
Tjusigt på menyn
Numera är det inte så många svenska ord som stavas med q. Quarfordt och Qvist kan man heta, men träd och buskar har vanliga kvistar. Och det finns de som gillar att stava kvinna med q, men qvinna eller quinna är lite avsiktligt gammaldags, med en doft av strumpeband och höga klackar.
Queer stavas med q, och kanske ska fortsätta med det för att passa in i förkortningen hbtq+? Frågan är hur det annars skulle försvenskas, med tanke på att det uttalas på engelska – *kver skulle ge lite fel intryck av uttalet.
Så finns det quiz och queneller också. Även quiz är ett lånord, släkt med quizzical, question och inquisition, och många som sysslar med språkvård föredrar att skriva kviss (stavat enligt samma princip som inkvisition). Trots att det inte står med i ordlistorna ännu.
En quenell är en kokt liten bulle av något slags färs, traditionellt från något djur, ofta en fisk. Ordet är en fransk version av tyska Knödel, fast knödeln brukar vara gjord av potatis och ibland vetemjöl. Klimp är ungefär samma sak, men vetemjölsbaserad.
Ibland stavas kvenellerna med kv- i början, men queneller är mycket vanligare. Varför? På grund av de köksfranska traditionerna, antagligen. Det ser lite tjusigt ut på menyn med den franska stavningen. Om ordet hade varit vanligare hade nog språkvården gripit in.
Det gutturala k-ljudet
Vanan att ett q följs av v eller u är så inrotad att ganska många skribenter har svårt att stava till Al-Qaida och Qatar utan att peta in ett u. Men det ska inte vara där. Q i transkriberad arabiska låter som det feniciska q, som greker, romare och etrusker inte hade. Samma gutturala k-ljud, eller ungefär samma, finns i arabiska ord som stavas med q, som niqab, Qatar och al-Quran.
På svenska stavas niqab och Qatar också med q, men uttalas med vanligt k, och nikab kan man även stava med k.
Världens näst nordligaste ort – den nordligaste är Longyearbyen på Svalbard – är Qaanaaq på Grönland. Grönländskan har ovanligt gott om q. Bara som ett exempel har fyra av Grönlands fem kommuner q i namnet – en av dem är Qeqqata. Även på grönländska står q för ett gutturalt k-ljud.
Kinesiska, transkriberad till det latinska alfabetet med pinyin-systemet, innehåller också en massa q. Men det är ett tj-ljud med t-förslag, som på finlandssvenska. Och sen har vi förstås Q som i Qanon, den högerextrema konspirationsteoretiska Trump-kulten. Men vi slipper dem i dag, tycker jag.
