Energi · En syl i vädret

Stavningens underbara resa genom tiden

Ron Winn/AP/TT | I Selma Lagerlöfs bok rider Nils Holgersson på en gås och får se hela landet uppifrån.

En hvar sin egen professor eller allt menskligt vetande i sammandrag heter en bok av Falstaff Fakir, utgiven 1894. Den är en drift med den tidens DIY-litteratur, och i förordet skriver han:

”Vi hafva i dessa dagar sett boktitlar sådana som: en hvar sin egen läkare, en hvar sin egen hyresgäst, en hvar sin egen loppcirkus, en hvar sin egen skarprättare m. fl. Men med denna bok vill den, som skrifver dessa rader, oskadliggöra ej blott all sådan, utan öfver hufvud all litteratur.”

Falstaff Fakir börjar med en humoristisk alfabetisering av läsekretsen och betar sedan av allt mänskligt vetande på 64 sidor. Genom att läsa hela boken uppnår läsaren vishet, utlovar han. I kapitel 15 avhandlas till exempel ”meteorologi och anarkism”.

Den som på detta behändiga sätt vill uppnå vishet måste vänja sig vid Falstaff Fakirs stavning: han skriver hvar, hufvud och menniska och under rubriken ”Djurriket” fastslår han att ”kölsvinet är utdödt”. Dessutom böjer han verben i plural. ”Hvarför slån I min katta?” frågar till exempel mor Andersson i den ”sedolärande” berättelsen om den lögnaktiga Pella.

Selma Lagerlöf fick i uppdrag att skriva en geografibok för alla folkskolor i hela Sverige
Selma Lagerlöf fick i uppdrag att skriva en geografibok för alla folkskolor i hela Sverige.  Foto: Ron Winn/AP/TT

Striden om stavningen

Stavning var en omdiskuterad fråga under den här tiden. I grunden fanns akademiledamoten Carl Gustaf Leopolds regler för svensk stavning från 1801, som bland mycket annat fastslår hur konsonanter ska dubbeltecknas.

Att vi ska skriva att, upp och till är hans idé, liksom att kan, hon och sin bara ska ha en konsonant i slutet trots att vokalen är kort. Dubbelteckning av n i så vanliga ord skulle ”blifva ledsam för ögat, likasom för handen” ansåg han.

Att försvenska stavningen av lånord var nog det mest kontroversiella av Leopolds förslag. Kritikerna ansåg att man borde följa den ”korrekta fransyska stavningen” i ord som fauteuil, billiette, bureau och lieutenantfåtölj, biljett, byrå och löjtnant såg konstigt och löjeväckande ut, tyckte de. Men till slut slog det igenom.

Vi stavar fortfarande 90 procent av alla ord som Carl Gustaf Leopold tyckte att vi skulle, men i slutet på 1800-talet blåste en strid om stavningen upp. En aktiv röst i den debatten var ”nystavarna” i Rättstavningssällskapet, bildat av socialt engagerade pedagoger och språkvetare i Uppsala 1885. De ville ha en mer enhetlig stavning som var lätt att lära sig i första hand, som vilade mer på talet. Adolf Noreen, nystavare och professor i nordiska språk, ger ett exempel i en av sina skrifter på hur det skulle kunna se ut:

”Anders Persson mottog visserligen Gustaf väl, männ då dänne berät’tade honåm Stockholms blodbad åkk uppmanade honåm till fäderneslandets räddning, då började hann draga sig undan; ja, av fruktan vågade hann ikke ens att längre hysa Gustaf, utan rådde honåm, att beji’va sig längre upp i landet åkk åfta byta åm vistelseort.”

Det är lite som att läsa nynorsk fast på svenska. Säkert hade vi varit vana vid det här laget om det hade slagit igenom. Men skulle apostrofen i berät’ta och beji’va någonsin hamna rätt? Och honåm, sa folk så? Jag har frågat folk omkring mig och alla nämner Rolle Stoltz (1931–2001), ishockeyspelare, dito kommentator och stockholmare. En del andra stockholmare i samma generation säger också honåm, och enligt en källa sa äldre människor i Medelpad så när hon var barn på 70-talet. Om den stavningen hade hamnat i SAOL hade vi kanske sagt honåm allihop nu, med hänvisning till att det är så det stavas.

Nystavarna fick mothugg, bland annat av konservativa ledamöter i Svenska Akademien. De ville också förenkla stavningen, men inte så mycket. De ansåg att ord med samma ursprung skulle stavas på liknande sätt och att släktskapen mellan ord på de olika nordiska språken skulle synas, till exempel i ord som hvart och hvila. De var också måna om att få ”en vacker skriftbild”.

Från 1842 gick nästan alla barn i folkskola åtminstone några år
Från 1842 gick nästan alla barn i folkskola åtminstone några år. De som hade råd och bra betyg kunde sedan gå i läroverk.
Foto: TT

Ett kungligt cirkulär

I sjätte upplagan av SAOL, som kom 1889, hade man bytt e mot ä i ord som gärna, där och människa och ändrat stavningar som qvinna och qvast till kvinna och kvast. ”Qvast och qvinna begge 2 pläga stafvas nu med k” som Falstaff skriver under bokstaven Q i sitt rimmade ABC i En hvar sin egen professor.

Men det räckte inte långt, tyckte nystavarna. En av dem var Fridtjuv Berg, folkskollärare och socialliberal politiker, vars förnamn är en egensinnig stavning av Fritiof. 1905 blev han ecklesiastikminister, alltså kyrko- och skolminister, och kom då med ett förslag till ny stavning. Det var inte alls så radikalt som Rättstavningssällskapet hade önskat, men dess motståndare kokade av ilska och kallade det barbariskt.

Barbariet bestod bland annat i att alla ord där v-ljudet hade stavats f, fv eller hv fick klara sig med bara v. Och i slutet av ord som hårdt och utdödt, som Falstaff Fakirs kölsvin, blev det t eller tt: hårt, utdött.

Efter en stormig debatt och många turer utfärdades ett kungligt cirkulär om den nya stavningen 1906, men fortfarande stavade olika skribenter och olika tidningar på olika sätt. En del höll fast vid hvilket, hvila och hårdt, andra skrev järta och jup.

Modernt och annorlunda

Vid sekelskiftet fick Selma Lagerlöf i uppdrag av Sveriges allmänna folkskollärareförening att skriva en geografibok för folkskolan. Det blev Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, den fantasifulla berättelsen om den skånska pojken Nils som förvandlas till pyssling och flyger på en gåsrygg genom landet. Eftersom stavning var en het potatis fick hon råd av språkprofessorn och nystavaren Adolf Noreen. Den nya boken skulle ju användas i alla folkskolor och få stor betydelse för framtidens skriftspråk.

Nils Holgerssons underbara resa kom ut 1906 och språket i boken ansågs mycket modernt och annorlunda. Stavningen ser helt nutida ut i dag, det enda som är lite ovant är att verben fortfarande böjs i plural. Gässen kommo flygande, bokarna gledo förbi och pojkens föräldrar höllo på att göra sig i ordning för att gå i kyrkan. Men i dialogerna är det singularformer. ”Ni är för tidigt ute. Far tillbaks!” ropar tamgässen till vildgässen när de kommer flygande på våren. Inte ni äro eller I ären för tidigt ute, trots att gässen var flera.

I talspråk hette det ni är sedan lång tid tillbaka, utom i vissa ålderdomliga dialekter, men att skriva det var radikalt. Det blev nästa stora språkstrid.