Jag väntade i dagar på att bilden av de 640 afghanska flyktingarna, inklämda i en C-17 Globemaster III, skulle bli den nya Alan Kurdi-bilden som fick Sverige att stanna upp, men som vanligt är jag en notorisk felgissare. Bilden påverkade inte tongångarna, som är statiskt orienterad mot en kraftigt minskad invandring eller nollvision för asylinvandring.

Isobel Hadley-Kamptz skriver i sin senaste Syrekrönika att inga händelser, inga hot, inga krig, folkmord eller förtryck kan trumfa västvärldens rädsla för invandring. Det är svårt att överblicka invandringsskräcken när vi står för nära elefanten, men den här beskrivningen av Sverige kommer att dominera historieböckerna när vi ser tillbaka på situationen i Afghanistan i en tid med cirka 80 miljoner människor på flykt i världen.

Jag tänker på den återkommande vågen av åsikter om att de svenska värderingarna står på spel och inser att de redan har stått på spel och förlorat i en tid där innebörden av en ansvarsfull migrationspolitik skiftat.

För att väga upp bilden av Fort Europa, som präglas av vass taggtråd, galler och vaktposter, kommer den högervridna opinionen att vända blickarna bort från de afghanska flyktingarnas lidande, från dem som mosat ner hela sina liv i en ryggsäck, och istället uttrycka medlidande för andra svaga grupper som redan finns i Sverige.

Det är det enklaste tricket i boken, och jag pratar om den falska omtanken om de svenska pensionärerna, ibland tar man det längre och inkluderar även oetablerade invandrare. Utsatta mot utsatta. Det är politik som inte älskar utsatta grupper, den avskyr invandring och alltför ofta även invandrare.

Den oetablerade termen empathywashing känns som ett lämpligt begrepp att använda sig av i tider som dessa, när människor på flykt misstänkliggörs.
Empathywashing är egentligen en term som beskriver ett företags ansträngningar för att kapa humanitära kriser för att lyfta upp företagets humanistiska engagemang, men den är politiskt applicerbar på den här situationen, där vem som helst kan kompensera sin brist på humanism för Afghanistans civilbefolkning med att det redan finns behövande i Sverige.
För badkaret har ju en botten.

Det är inte alltid migrationsmotståndet förkläs. Ibland talar det sitt tydliga språk när det kapar frågor med idéer om att Afghanistan är en kris som snart är under kontroll, att deras män är fega som inte stannar och krigar, eller så fastnar de på hur Afghanistanjournalisten Magda Gad klär sig. Det stridslystna beteendet kan redan på förhand koppla alla som inte ens hunnit sätta sin fot i Sverige till kriminalitet, hedersförtryck och gängskjutningar.

Varje gång någon jämför garantipensionen eller pensionstillägget med vad invandrare, som inte har arbetat en enda dag i Sverige, får från det allmänna, så är vi där. Där gruppen stackars gamla och sjuka svenskar ska slåss om smulorna mot främlingar med dåliga intentioner. Fördelningspolitik är aldrig lösningen, det är alltid immigranterna som ska ut.

Jag vill naivt tro att bildade medborgare alltid kommer att kunna känna igen empatitvättade frågor, men det vore dumt av mig.