”Frankrike fortsätter att driva på diplomatiskt,” twittrade president Macron när vi alla såg flygplan lyfta från Kabul med desperata människor som försökte hänga sig kvar. Det Macron berömde sig själv för handlade dock inte om att hjälpa de människorna, tvärtom. Det Frankrike vill är i stället att ”skydda Europa mot ett inflöde av irreguljära migranter”.
Så är det. Vi ser gråtande afghanska tonårsflickor lägga ut filmer om sin skräck inför framtiden, vi läser om unga kvinnliga studenter som vet att det liv de haft är över. Afghanska tonårstjejer ser ut ungefär som svenska, i linne och hoodie, och har under en tid kunnat ha i alla fall delvis liknande drömmar. Nu är de i händerna på en våldsam kvinnohatande medeltidssekt. Det europeiska svaret: låt oss till varje pris hindra dem från att komma hit.
Den migrationspolitik som i stort sett alla tycks överens om blir inte tydligare än så här. Det finns inga händelser, inga hot, inga krig, folkmord eller förtryck som trumfar västvärldens rädsla för invandring. Insikterna efter andra världskriget som ledde fram till Genèvekonventioner och FN-deklarationer har nu förklarats irrelevanta i allt utom ett formellt avskaffande.
Jag är ingen folkrättslegalist, jag vet att den här sortens juridik inte håller. Folkrätten är avsiktsförklaringar som länder kan följa i den mån de önskar, men jag tror att det är bra om vi är klarsynta nog att se att reglerna inte längre speglar några som helst avsikter heller.
Nu vill jag dock inte anklaga Frankrike mer än någon annan. De unga afghaner som Sverige så sent som för någon vecka sedan fortfarande ville utvisa till Kabul får långt oftare uppehållstillsånd i Frankrike, där deras asylskäl ses som självklara. Kanske är det därför Macron är så tydlig med att afghaner över huvud taget inte ska få ta sig till Europa, eftersom hans domstolar fortfarande följer asylrätten när någon väl tagit sig dit?
Som de flesta har förstått så är det här bara början. Sommarens extremväder och enorma skogsbränder i stora delar av världen har tydliggjort att de akuta klimatförändringarna redan är här. I deras spår kommer ännu fler att fly, undan både obeboeligt klimat i sig och undan krig om vatten och odlingsbar jord.
Många har talat om Sveriges särskilda ansvar för afghanska tolkar och lokal ambassadpersonal, eftersom det akuta hotet mot dem beror på att de hjälpt Sverige. Det är förstås sant, och sveket mot dem är bottenlöst. Men klimatflyktingarna är också vårt fel, vi som i den rika världen i sekler byggt vårt välstånd på fossilkraft och därmed orsakat klimatkrisen i hela världen. Kommer vi ta vårt ansvar och hjälpa dem vi tvingat på flykt? Nej, givetvis inte.
Fortfarande påstås det ibland att man ”inte får tala om” invandring. Tja, kanske? Den som i dag talar om ansvaret för att ta emot flyende människor, eller om att viss integration faktiskt går rätt bra, avfärdas som galen av etablissemanget och drunknar i näthat och hotfulla sms från den politiska undervegetationen (det hände mig så sent som i somras). Sånt ska visst inte sägas.
Det är obehagligt att utsättas för, men det är ännu skadligare för samhället.
Dahlior och rudbeckior blommar i vansinnesprakt.
Höstens melankoli slår över i ångest när man tänker på möjliga fortsatta pandemirestriktioner.
