Sorkfeberviruset sprids främst bland skogssorkar men är en så kallad zoonos som också smittar människor, där den kan leda till sorkfeber, en sorts blödarsjuka med njurpåverkan.

Hittills har man sett att antalet mänskliga sorkfeberfall har varierat stort mellan olika vintrar. 2007 blev det exempelvis ett stort utbrott av sorkfeber i norr.

Då skogssorkarna är det enda kända värddjuret för viruset, har populationen av skogssorkar under ett visst år visserligen varit en del av förklaringen till den stora variationen mellan vintrarna. Men det har inte i sig varit en tillräcklig förklaring till de stora skillnaderna i mänskliga sjukdomsfall.

Nederbörden spelar roll

Redan 2014 kunde forskare vid Umeå universitet och Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, se ett tydligt samband mellan sorkfeberfall och antalet regndagar i kombination med antalet skogssorkar. Men det var oklart varför just regn spelade så stor roll för antalet mänskliga sjukdomsfall.

Forskarna undersökte därför hur sorkfebervirus bland skogssorkar beter sig under vintern. Genom att studera nederbördsmängd och om nederbörden kom som snö eller regn, och kombinera det med tidsserier över infektionsgraden hos skogssorkarna, har de nu hittat ett svar på frågan.

Enligt forskarna har smittspridningen av viruset bland skogssorkarna ett tydligt samband med så kallade regn-på-snö-händelser med isbarksbildning. Skogssorkarna söker då troligen skydd och trängs ihop i små utrymmen som inte är fyllda med vatten eller is. Samtidigt försämras deras hälsostatus och viruset överlever bättre i miljön. Alla dessa pusselbitar tillsammans bidrar enligt forskarna till att förklara varför det under vissa vintrar är en större smittspridning bland skogssorkarna.

Inte hela vintern

Men en ökad nederbörd under vintern leder inte alltid till större smittspridning bland djuren. Studien visar att det har en stor betydelse när under vintern det regnar. Under mitten av vintern, mellan december och mars, har regnet ingen som helst effekt på infektionsgraden bland sorkarna. November däremot, visade sig vara känsligt för smittspridning.

– Vi såg att ju mer nederbörd som föll som regn under novembermånaderna, desto större var infektionsgraden hos skogssork, säger Saana Sipari, postdoktor vid institutionen för vilt, fisk och miljö vid SLU i Umeå, i ett pressmeddelande.

Under vintrar med mycket sork och mycket regn under just november månad kan därför smittskyddsenheter i norr vara beredda på ett ökat antal sorkfeberfall hos människor.

Enligt forskarna är studien ett tydligt bevis för hur klimatförändringarna, med framförallt varmare vintrar i norr, leder till en ökad smittspridningsintensitet mellan värddjur – och därmed också till ett större antal sjukdomsfall hos människor.

– Många studier förutspår en ökad risk för utbrott att djurspridda sjukdomar i ett framtida och allt varmare klimat, framför allt i nordliga regioner. Vår studie visar emellertid att detta faktiskt redan har hänt. Framtiden är redan här!, säger Frauke Ecke, projektledare och universitetslektor vid institutionen för vilt, fisk och miljö vid SLU i Umeå.

Här kan du ta del av studien: Climate change accelerates winter transmission of a zoonotic pathogen