Det fanns en tid innan ”fascism” var ett skällsord, när ideologin hade stolta anhängare.

Det har kommit ut flera böcker om Trump på sista tiden, och de mest diskuterade, som lustigt nog båda har Trumpcitat som titlar: I alone can fix it av Philip Rucker och Carol Leonnig, och  Frankly, we did win this election: The inside story of how Trump lost av Michael C Bender, som bland annat argumenterar för att Trump är en fascist.

-ismer är ju i sig bara etiketter. Fascismen ska vara kommunismens motsats, men de har mer gemensamt än de flesta andra ideologier. Nazism används ofta som skällsord, men kan man säga det om den ideologi som inte har en antisemitisk grund? Finns kommunistisk nationalism? Och vems definition ska gälla? Wikipedias? FN:s? SAOL?

Jag vill helst inte rådda i semantik, men det finns några intressanta vinklar i författarnas resonemang. Nej, jag har inte läst böckerna, eller övriga, men jag har lyssnat på ett antal intervjuer, och bilden av tiden efter valet fram till idag har klarnat. Inget är egentligen oväntat, men detaljerna är fler.

Finns egentligen någon skillnad mellan Mussolini, Castro, Trump, Lukasjenko, Putin och diverse diktatorer i tredje världen, förr och nu? Man kan argumentera utifrån vad de åstadkom, och då är det klart att Trump inte mördade och fängslade sina meningsmotståndare. Men var det verkligen för att hans samvete satte stopp?

För på någon fläck måste en ledare dömas efter sina intentioner och inte efter huruvida hen lyckades med sina planer. Trump har vid ett antal tillfällen velat avrätta diverse personer. Bender berättar nu att han ville att de som läckte historien om att han gömde sig i en bunker skulle möta det ödet. I sig intressant att av alla läckor var det den som gjorde honom argast av dem alla.

Trump visste att han riskerade att förlora, men hade en plan för att vinna ändå. Den förutsatte att han väldigt snabbt utropade sig själv som vinnare, innan poströsterna, som vägde tungt demokratiskt, hade räknats. Men han hann inte, för plötsligt hade Fox News av alla nyhetskanaler tippat vinsten till Biden genom att ”ge honom” Arizona, vilket han inte heller kommit över. Han är rasande på dem för det. Så när han på valnatten höll sitt tänkta, prematura, segertal var det redan över, och han var istället tvungen att förklara att han blivit vald, men en ”group of people” försökte stjäla hans seger. “And we won’t stand for it!”

Böckerna berättar vidare om sjätte januari, och hur lycklig han var när han såg sina anhängare storma Kapitolium. Hans stab och Lindsey Graham försökte skicka in Ivanka för att övertala honom att säga till sina supportrar att sluta, men det lyckades inte förrän advokater kom och förklarade att han kunde hållas ansvarig. I hans version var det en miljon människor, egentligen var de 30 000, på hans rally, och det var så mycket kärlek och de kramade och pussade poliserna.

Så vilken är egentligen skillnaden mellan honom och diktatorer som vägrar erkänna sig förlorade vid ett val och försöker regera vidare trots förlust? Att han inte lyckades berodde ju på att några personer på ”rätt” positioner stoppade honom.

När det gäller narrativet runt 6 januari har det förändrats över tid, och det är också symptomatiskt. Först var det Antifa och BLM, fast uppenbarligen bara den vita enklaven. Ett kort tag var det även FBI. Men nu är det fantastiska hjältar. Patrioter.

Varför förflyttningen från ”vänstern” till “oss”? Den finns inte bara hos honom utan även hos hans kumpaner bland politiker och media. Rimligtvis för att han nu kommit till en punkt där hans supportrar känner att de kan ”komma ut”. ”Who shot Ashli Babbitt?!” har han börjat fråga, vilket i mina öron låter rätt mycket som ”Who framed Roger Rabbit”. (Inte relevant, men jag kunde inte låta bli.) Babbitt var Maga-terroristen som dödades av en polis, vars namn inte publicerats.

Det låter oskyldigt, men som flera påpekat är detta med att göra en martyr av en fallen sympatisör i färd att begå ett brott för den egna sakens skull ytterligare ett tecken. I alla krig, revolutioner, uppror, terrororganisationer, finns upphöjningen av dem som offrat sig med som en påminnelse till övriga om vilken ära som väntar om man gör likadant. Han är inte ensam. Politikern Paul Gosar kallar hennes död en ”execution”, och Tucker Carlson säger ”assassination”.

När det uppdagats att Mark Milley, USAs högsta befäl, berättat att han varit orolig för att Trump skulle försöka sig på en militärkupp blev Trumps svar dels att ”om jag skulle genomföra en kupp hade det inte varit med Milley”, vilket är en lustig förolämpning, och dels att Milley borde ställas inför rätta för sin oro. Milley trodde också att Trump skulle försöka sig på ett krig för att kunna utropa undantagstillstånd, men han var för sent ute för att lyckas.

Det är en absurd, kaotisk bild som framträder, där USA förefaller enbart ha Trumps inkompetens och brist på fokus att tacka för att det inte gick långt värre.