Vi sätter på tevenyheterna, Aktuellt eller Rapport, och hör sansade nyhetsuppläsare berätta om världshändelserna. Är de objektiva? Nej, de gör en nyhetsvärdering och bestämmer vad som är viktigt att rapportera. Översvämningarna i Västeuropa och bränderna i Kanada beskrivs som de katastrofer de är, inte bara som variationer i vattenmängd och värme. Så klart.

Men lika självklart låter de glada när bankerna har en massa pengar att låna ut till verksamheter som kommer att ställa med fler såna här katastrofer. Eller när bilförsäljningen går bra eller flygresorna ökar igen efter pandemin. Utan att blinka tar public services nyhetsredaktioner parti för ett system där pengarna bestämmer.

I juni föreslog en moderat kommitté i en mediepolitisk rapport att public service-bolagen ska granskas av interna revisorer för att försäkra sig om ”saklighet och opartiskhet” – men det är knappast en opartisk inställning till kapitalismen de efterlyser.

Public service är en het potatis i Moderaterna. Fram till för några år sedan ville de lägga ner hela rasket, staten skulle inte äga medier, sa de. Det gör staten i och för sig inte heller, public service-bolagen ägs av en stiftelse till vars styrelse riksdagen nominerar ledamöter som regeringen sedan utser.

Delar av Moderaterna vill fortfarande ha en nedläggning, men på senare år har inställningen förändrats. Kommittén bakom den mediepolitiska rapporten skriver bland annat att public service har blivit viktigare i ”en värld av allt aggressivare påverkansoperationer av främmande makter, och växande träsk av fejknyheter”.

Man kan fråga sig om den nya inriktningen är en harmonisering för att politiken ska gå bättre ihop med Sverigedemokraternas. SD har alltid varit kritiska mot public service, och många har argumenterat för en nedläggning, till exempel Jonas Åkerman, en av tretton som skrev under en motion om saken under partiets landsdagar 2017, eftersom han ansåg att public service ägnade sig åt att ”indoktrinera oss till mångkultur”. 

Aron Emilsson, som satt i partiets kulturutskott, höll inte med om att nedläggning var det rätta, men däremot om problembeskrivningen. ”Vi är eniga om vad som måste förändras: Förnyade granskningsfunktioner och sändningstillstånd” sa han, och det var den linjen som vann.

Det var samma Emilsson som i februari 2020 ville kalla upp två programledare i musikprogrammet P3 med Rebecca & Fiona till riksdagen och läxa upp dem för något de hade sagt om ungdomsbrottslighet. Samma vecka sa Linus Bylund, SD:s nominerade i stiftelsen som styr public service, i en intervju i Fokus att han tyckte att public service-journalister som var ”partiska” i sina program skulle utsättas för repressalier. Ett par månaders löneavdrag till exempel, eller helt enkelt få sparken.

Lite mer än ett år senare är alltså Moderaterna inne på nya granskningsfunktioner. Sofia Wadensjö Karén, vd för UR, skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet: ”Att ha revisorer, anställda inne i bolagen, som utses direkt av politiska representanter – bortom styrelsens och företagsledningens inflytande – för tankarna till regeringsskick med en styrning och kontroll som vi aldrig tidigare har upplevt i Sverige.”

– Det är en slags överrock inne i verksamheten som inte lämpar sig på något redaktionellt bolag. Oavsett om det är public service eller om det skulle vara kommersiella bolag så ska vi inte ha revisorer anställda av någon annan som kontrollerar redaktionell verksamhet, säger hon till SVT.

Viktor Wärnick, kulturpolitisk talesperson för Moderaterna, slår ifrån sig med en sky av ord som egentligen inte motsäger henne. Sen framkastar han att programbolagen skulle kunna utse revisorerna själva.

Varför det då inte räcker med Granskningsnämnden och det ansvar som ansvarig utgivare har är en gåta vars lösning kanske finns i den dans som Moderaterna och Sverigedemokraterna dansar med varandra. Den mediepolitik som föreslås i rapporten är ännu inte officiell moderat politik – de ska fatta beslut på sin stämma i oktober.

Diskussionen sätter ändå fingret på något: medier i allmänhetens tjänst är viktigt, men medier som staten både styr och inte styr är ingen lätt sak. Och det finns ingenting som säger att staten och partierna måste vara så djupt insyltade i public servicebolagen.

Fram till 1994 ägdes bolagen av en koncern i vars moderbolag aktierna var fördelade mellan folkrörelser (60 procent), näringslivet (20 procent) och dagspressen (20 procent). Det låter som en rimlig lösning som skulle kunna prövas igen, kanske med några nya folkrörelser som delägare – Fridays for future till exempel. Medier i allmänhetens tjänst ska, som alla medier, granska makten, så varför ska staten överhuvudtaget styra dem?