Medborgare, sa Cornelis Vreeswijk till sin publik. Inte för att det var nån passkontroll i dörren – han använde väl inte ordet i den juridiska betydelsen, utan i en äldre, som har mer att göra med att leva och verka i en stad, en stat, ett sammanhang. Tillsammans med andra.
Språkets själ
Själv ansökte han en gång om svenskt medborgarskap, men på den tiden skulle man ha papper på att man kunde svenska. Det hade han ju på sätt och vis. Han hade skrivit mängder av dikter och visor på svenska, och alla hade hört honom sjunga dem på renaste stockholmska. Men det dög inte, och då fick det vara. Cornelis var nederländsk medborgare i hela sitt liv.
När han kom till Sverige med sina föräldrar och syskon var han tio år och kunde inte ett ord svenska. Han lärde sig genom att läsa, mest Fantomen i början. Det måste vara en spännande start i ett nytt hemland, att inleda kontakten med omvärlden med repliker som ”Fantomens röst isar blodet”.
Men han läste mer och gick djupare in i språket. Det fascinerade honom, och han sa att det som fick honom att förstå det svenska språkets själ var ord som bo, bonde, bygga, bygd och så vidare.
Alla de där orden hör ihop. De kommer från samma ord, som har betytt bo, men också odla, vara och frambringa. Hur det en gång kom till kan vi inte veta, men det är lätt att tänka sig att det var i samband med att människor som levde som nomader slog sig ner, blev bofasta, började odla. De blev boende, och därifrån kommer ordet bonde.
Substantivet bo var där man bodde, och en bod var och är ett mindre eller mer tillfälligt hus eller skjul. En fäbod, en fiskebod eller en handelsbod till exempel. Snickerboa i Katthult, där Emil satt och täljde trägubbar när far hans blev för mycket, är ett annat exempel. Observera att snickerboa är bestämd form, snickarboden alltså – i obestämd form är det en snickerbo på småländska.
Det där d:et på slutet av bod var något som folk fick för sig skulle finnas där. Till vardags sa man go’ och inte god, och då tänkte de att bo nog skulle heta bod. Så småningom kom det att bli två olika ord med varsin betydelse.
Känslans boning
Ibland kunde det hända att någon blev bofast i sin fäbod, och att fler flyttade dit och byggde hus. Ortnamn som slutar med -boda och -bo har ofta kommit till på det sättet. Emmaboda var inte Emmas bodar, för namnet Emma var inte i bruk i Sverige på 1400-talet, när orten fick sitt namn. Emma- syftar på ån som numera heter Lyckebyån, men som hette Æmb då. Bodarna vid Æmb, alltså.
En by var från början en bostad, men byn blev en samling bostäder och så småningom en stad, som det är än i dag på danska och norska. Ordet kommer från samma rot som bo, och det gör bygga också också. Att bygga var en gång inte bara att smälla upp en bod vid en å, utan också att bo, leva och verka någonstans. ”Men ännu därinne / milda känslor bygga, / sitta där och sörja, / lutande och skygga” skrev Gustav Fröding 1894. Känslorna byggde ingenting därinne, men de bodde där.
En bygd är en plats där människor lever, verkar och bor, och min etymologiska ordbok påpekar att bygd förhåller sig till bygga som dygd till duga. Dygdig, duglig och duktig hör alltså ihop. Till verbet bygga har man sedan bildat byggnad, bygge och det lite lustiga byggnation (som är en process, inte ett hus).
”Se bjugg” uppmanar ordböckerna vid alla de här orden, men är inte bjugg ett sädesslag? Jo, det är ett gammalt ord för korn. Både bygga och bo kunde ju även betyda odla, och den säd man odlade här uppe i norr var oftast korn. Men skörbjugg har inget med korn att göra. Bjugg i skörbjugg kommer från båge, och skör- är skýr, en mejeriprodukt som liknar yoghurt eller långfil och som fortfarande är vanlig på Island. Man ansågs kunna få skörbjugg av att äta för mycket skýr (som förresten uttalas skirr på isländska).
Bol och böle, som finns i många ortnamn, kommer också från bo. Det betyder boplats, markegendom och liknande. Bola är däremot ett annat ord, som kommer från medelnordtyskan och ursprungligen har att göra med vänskap, kärlek och kanske även broderskap. Närhet i alla fall.
Härbren och jungfruburar
Det verkar finnas hur många ord som helst som innehåller bo, bonde, bygga och så vidare. Om vi räknar med alla sammansättningar, som bolag, bohag, byalag och sambo tar det helt enkelt aldrig slut. Men borgare i medborgare hör inte dit, fast det börjar med bo- och betyder något liknande. Att gå i borgen är att ta på sig ett ansvar, och att vara en medborgare är att tillsammans med andra vara en del av ett samhälle. Borgen är ursprungligen en befästning på ett berg – borg och berg är släkt med varandra.
Men borgaren var en som hade vunnit burskap, alltså fått rätt att ”själfständigt idka borgerlig näring” i en stad. Ordet bur kommer från bo och har i sin tur många både lika och olika betydelser. I burskap handlar om att vara en inbyggare, en som bygger, bor och verkar.
Men en bur kunde också vara en byggnad där man förvarade något, speciellt i mellersta och norra Sverige. Det finns i ord som härbre och stabbur, som är en matbod. En särskild bostad för familjens ogifta kvinnor, ”sannol. förlagd i öfvervåningen i förrådshuset” var en jungfrubur ännu på medeltiden. Om kvinnorna var inburade där berättar inte ordboken.
Tanken flög förbi att om man nu ska ställa språkkrav på folk som flyttar hit – vilket jag inte tror på – skulle det kunna vara att göra en rundtur i språket och historien med hjälp av alla ord som kommer från bo, by och bygga. Men om någon hade sagt till Cornelis Vreeswijk att han måste kanske han hade skitit i det. Det hade varit synd.
