Hortons huvudvärk kommer i attacker, ofta vid samma tid varje år, vid samma tid på dygnet. Man vet inte vad den beror på, men den del av hjärnan som styr dygnsrytmen är inblandad. Attackerna kommer och går i skov på mellan en vecka och mer än ett år – en del har inga symptomfria perioder alls.

Huvudvärken är intensiv, skärande, och sitter vanligen runt ena ögat. Bakom ögat sväller blodkärlen upp och det kan kännas som om ögat trycks ut ur huvudet. Smärtchocken kan få patienter att svimma. På en fjärdedel av Hortonspatienterna biter inga mediciner, och det är antagligen därför självmord är vanliga.

Josephine Frejes man hittade något som lindrade smärtan. Något som i och för sig var olagligt, men som han kunde odla i sin källare utan att störa någon. Ända tills någon kände cannabislukt och tipsade polisen.

Frejes man är kock och inte någon känd person. Själv är hon journalist och har jobbat några år på Expressen, men numera frilansar hon. Bland annat har hon gjort frilansjobb för Sveriges radio, och när Expressen skrev om saken fick artikeln rubriken ”Misstänkt knarkfabrik i källaren hos SR-reporter”.

Det var en tunn historia, inte bara för att hon lika väl kan kallas Expressenreporter. Det fanns ingen knarkfabrik bakom den låsta dörren i källaren, bara några få cannabisplantor. Josephine Freje visste inte ens att de fanns där. Och även om hon hade känt till dem, vad skulle hon ha gjort? Vilken sorts människa hade hellre sett någon de älskar leva med en sådan smärta?

Fler har fått cannabis utskrivet som medicin av läkare de senaste åren, men det är ytterst ovanligt att få det mot smärta. Den vetenskapliga evidensen anses vara låg, de flesta smärtpatienter får ingen vidare effekt, men på en del fungerar det bra. Många kan trappa ner höga doser av opiater och bensodiazepiner, med mycket tyngre biverkningar, och få ett nytt liv.

I väntan på forskningen och en rimligare lagstiftning borde vi lämna lite utrymme åt människor som faktiskt inte skadar någon. Det som är upprörande med den här historien är inte att en frilansjournalists man fann lindring för sin sjukdom, utan att han var tvungen att göra det i smyg – och sedan bli åtalad för det. Och sedan att frilansarens kolleger inte skämdes för att blåsa upp det till en låtsasskandal.