Prolog:

Sommaren 1969 var planen på stadsbyggnadskontoret i Stockholm att bygga en ny tunnelbaneuppgång med biljetthall och butiksytor i korsningen mellan Kungsträdgården och Arsenalsgatan. För att det skulle kunna ske måste almarna och kaféet som stod där bort. Det här var något som Alternativ stad uppmärksammade och försökte få politikerna att ändra sig genom olika demonstrationer som till en början knappt uppmärksammades men som sedan spreds bredare efter att flera tidningar skrivit om planerna.

Stadsträdgårdsmästaren Holger Blom uttalade sig i pressen och sa dels att almarna var sjuka, dels att ombyggnaden skulle sänka grundvattennivårerna, vilket almarna inte skulle klara.

Sammandrabbning:

Men nu var opinionen väckt. Namninsamlingar med tusentals namnunderskrifter lämnades in till politikerna om att rädda almarna, men trots påtryckningar från flera håll ville inte ledamöterna i stadsfullmäktige ändra åsikt. Almarna skulle bort, på ett eller annat sätt. När inte heller regeringen verkade bry sig om frågan hade almvännerna nått vägs ände parlamentariskt, ansåg de.

Den 10 maj eskalerade händelserna då plank sattes upp runt träden. Man förstod att en trädfällning snart skulle ske, trots protesterna. Den 11 maj gick djungeltrumman om att träden planerades att fälla samma natt för att inte möta motstånd. Tack vare den telefonlista som hade skapats kunde Alternativ stad samla flera hundra aktivister redan vid midnatt. Poliser och journalister ryckte också ut till platsen. En avledningsmanöver med smällare från några anarkister gjorde att polisen rusade till ena hörnet av planket medan andra aktivister kunde ta sig in förbi poliserna och lyfta bort planket. Anarkisternas sluga strategi kom på initiativ av den pensionerade generalmajoren Gunnar af Klintberg, som hade varit chef för FN:s styrkor i Kongo, men numera var aktiv i Alternativ stad. 
Almarna vaktades av ett 50-tal poliser med hundar och sex ridande poliser. De stod mot omkring 800 aktivister. Strax innan klockan 03 dök en grupp arbetare från gatukontoret upp med motorsågar för att börja fällningen. Detta skapade sådan vrede att folkmassan rusade mot almarna för att skydda dem. Flera aktivister misshandlades av polisen, andra satte sig under träden eller klättrade upp i dem. Trots kaoset lyckades gatukontoret såga i fyra av almarna och plocka bort kilar. Men man var tvungen att avbryta sågningen eftersom det inte gick att fälla träden utan att skada demonstranterna. Striden var vunnen för denna gång.
För att försäkra sig om att inga liknande nedsågningsförsök skulle ske på nätterna började folk vakta dygnet runt i Kungsträdgården. Det hela förvandlades till en folkfest den närmaste veckan med besök av flera kända artister som spontant uppträdde. Nationella och internationella media var nu också på plats för att bevaka det hela.

Epilog:

Den 13 juni kom nya tongångar från borgarråden och gruppledarna i Stadshuset. Almarna skulle inte fällas detta år, vilket i praktiken innebar att man hade tänkt om i frågan. Almstriden var första gången sedan rivningshysterin i Sveriges städer fick ett allvarligt mothugg och blev stadsmiljörörelsens största seger någonsin i Sverige.

Källa: Informationen i texten är tagen ur artikeln ”När Kungsholmens byalag och Alternativ stad räddade Stockholm” skriven av Göran Johnson och Eva Hernbäck för Föreningen för dendrologi och parkvård.

Läs mer om almstriden firar 50 år här: 
50 år sedan almstriden räddade Stockholm från rivningshysterin