Det var 1971 som Stockholms stad ville fälla almarna i Kungsträdgården för att bygga tunnelbanestation. Hit men inte längre, sa stockholmarna och gick man ur huse för att demonstrera mot fällningarna. Almarna blev symbolen för en ny syn på staden och en inspiration även för den internationella stadsmiljörörelsen.
Göran Folin pekar mot den lätt böjda almen som tornar upp sig över Kungsträdgården. Där uppe satt han mitt i kaoset när polisen försökte skingra folkmassorna för att låta skogsarbetarna komma fram och fälla träden. Batongerna ven genom luften men demonstranterna vek sig inte. Polischefen tvekade att sätta in rytteriet på grund av risk för omfattande skador och valde istället att backa.
– Jag ska ge dig en rubrik för artikeln. Tillbaka till brottsplatsen, säger Göran Folin och skrattar.
På bilderna kring 12 maj 1971 är det samma gängliga yngling som 50 år senare tittar till träden. I dag har han hunnit fylla 83 år och kallar sig för ”folkrörelseräv”. Den förening han var med och startade, Alternativ stad, tuffar alltjämt på och har sett ett ökat intresse de senaste åren, inte minst efter att miljöfrågorna har blivit allt viktigare.
– Folk hade sett rivningarna i innerstaden på sextiotalet och stått häpna vid sidan av utan att något att säga till om utan bara undrat vad fan håller de på med. Men när det kom till almarna så sa man, hit men inte längre, ni rev Klarakvarteren men ni tar inte almarna. De blev en symbolfråga, säger Göran Folin.
Redan året innan hade Kungsholmens byalag och andra miljövänner protesterat mot utbyggnaden av Norr Mälarstrandsleden, som skulle betyda att parkstråket skulle utsättas för buller och gamla hus rivas för att bygga motorled. Då arbetade aktivisterna med namninsamlingar, demonstrationer och informationskampanjer – samma arbetsmetoder som vid almstriden.
– Att man inte backade direkt med almarna trots protesterna beror på att det blev en prestigefråga. Det satt en rad tjänstemän av den gamla skolan som hade bestämt sig för hur Stockholm skulle se ut. Mycket handlade om att göra om centrum till kontor och ha stora butiker.
– Människorna skulle bo utanför i de nya förorterna. Bilismen stod i centrum och inte människan, säger Göran Folin.
Vid Kungsträdgården skulle en tunnelbaneuppgång byggas, och under mark där almarna står skulle det göras plats för butiksytor och en offentlig toalett, allt som en del av den nya linjen ut mot Järvafältet. Stadsbyggnadskontoret menade att projekteringen av tunnelbaneuppgången hade kostat så pass mycket att det inte gick att göra om. En försening kunde inte accepteras. En annan förklaring som kommunen gav var att almarna ändå var sjuka och måste tas ned enligt en undersökning som kontoret låtit göra. Men en annan granskning av almarna som sakkunniga på Skogshögskolan utförde visade att träden var friska.
– Det var så många lögner och fult spel kring de där planerna, bland annat fanns det en planritning där almarna sparades men som aldrig visades för allmänheten. Alternativ stad ringde varenda ledamot i stadsfullmäktige för att få dem att ändra sig, säger Göran Folin.
Fira 50-årsdagen
Med sig har han Göran Johnson och Eva Hernbäck, ytterligare två eldsjälar som var med under almstriden. Efter intervjun med Syre ska de tillsammans planera firandet av 50-årsdagen. Eva Hernbäck visar strecken på en av almarna där man fortfarande kan se ärren efter motorsågarna.
– Här hann de såga ur en hel kil ur trädet. Men en ung landskapsarkitekt lyckades sätta tillbaka biten och behandla såret. Det är något speciellt att komma hit och se hur bra de mår idag, säger Eva Hernbäck, som under många år jobbade som journalist på Dagens Nyheter.
Alla var engagerade
Hon berättar att andan och arbetsmetoderna från byalagen var nyttiga erfarenheter som användes under almstriden. Arbetssättet var informellt, det fanns inga medlemsavgifter och alla åldrar och politiska åsikter var representerade.
– Det märktes att det här var en fråga som engagerade stockholmarna över generationerna. Det kom allt från barnfamiljer till små damer från Östermalm med vita hattar för att visa sitt stöd, säger Eva Hernbäck.
Efter att polisen hade avblåst sina aktioner förvandlades demonstrationen till något av en veckolång festival där man turades om att hålla vakt kring träden. Många av den tidens kändisar kom förbi och uppträdde eller hälsade på under dygnets all timmar, bland andra Anders Linder, Povel Ramel, Cornelis Vreeswijk och Fria Proteatern. Operakören ställde sig på den närliggande Rotundans tak och sjöng för almarna och demonstranterna. Festivalen besöktes av hundratusentals människor och till slut meddelade politikerna att almarna inte skulle fällas under sommaren. Sedan fastslogs i början av juni att almarna fick stå kvar.
Almara fick stå kvar
Stockholmarnas resning och almstriden satte punkt för flera decennier av rivningar och förstörelse av staden.
– Det gamla gardet inom kommunpolitiken gick i pension eller vidare till andra tjänster. Det kom in nya tankar och visioner kring cityomvandlingen på stadsbyggnadskontoret. Man avblåste flera av planerna på motorleder och parkeringshus, säger Göran Johnson, som själv arbetat som regionplanearkitekt innan pensioneringen.
För Alternativ stad slutade inte kampen med almarna. 1970–1980-talen var fyllda med aktiviteter och när det så kallade Dennispaketet på 1990-talet föreslog omfattande utbyggnad av motorvägar och tunnelbyggen var aktionsgruppen med och ordnade massdemonstrationer. ”Ur tid är leden” ropade demonstranterna som ville att staden skulle satsa på kollektivtrafik och cykelvägar istället.
Ett udda evenemang som Alternativ stad arrangerade var en maratoncykling runt Sergelrondellen under 24 timmar. 1997 förklarades Norra länkens sträckning genom Bellevue som olaglig av regeringsrätten och politikerna var tvungna att backa.
– Det kommer ständigt nya kamper. Nu senaste protesterade vi och vann mot den amerikanska jätten Apple som ville bygga en flaggskeppsbutik vid kortsidan av Kungsträdgården, säger Göran Folin och ler.
I dag frodas almarna och har blivit något av ett minnesmärke. Största hotet är numera almsjukan som orsakas av en parasitsvamp som hindrar trädet från att ta upp vatten. Sedan de första smittade träden upptäcktes 1998 har Stockholms stad fällt omkring 300 almar per år.
Ringar på vattnet
På en minnesskylt går det att läsa att almstriden ”står som en modern symbol för civil olydnad och folkligt motstånd mot expertstyrning och politiskt maktmissbruk”. Flera andra miljö- och stadsrörelser fick ett stort uppsving i landet och ute i världen, vilket ledde till nya ”almstrider”. Det var inte så lätt längre för kommunerna att köra över sina invånare och driva igenom rivningar av hela kvarter eller förstörelse av parkmiljöer.
– Det där på skylten stämmer, för vad vi gjorde 1971 gav ringar på vattnet. Flera internationella miljörörelser blev inspirerade av vad som hade hänt i Stockholm och såg att det gick att få till förändring genom att protestera och göra motstånd.
– Det är skönt att känna att man varit med om att ha förändrat något, säger Göran Folin.
Läs om dramatiken när staden ville fälla almarna: Almstriden som inspirerade en hel värld
