”Det ska vara jobbigt att missbruka” sa Rikspolisstyrelsen 1988 när eget bruk av narkotika kriminaliserades. Man ville avskräcka, människor med drogproblem skulle ”slå i botten” och att en del dog var ett pris man kunde betala. Ungdomar skickades till behandlingshem där pennalism ingick i behandlingen. Det var Bejerots och Hasselas tid.

Inom socialdemokratin vilar ett underligt, liksom romantiskt skimmer över allt det där. Att slå sönder en ung människas identitet och bygga upp en ny. Klippa av håret, bränna kläder, böcker och skivor, övertyga dem om att de ingenting var värda. Och sen skulle en ny, skötsam Svensson-människa uppstå och ta ett hederligt jobb på fabriken och dansa foxtrot på Folkets hus på fredagarna.

Förespråkarna får något förklarat i blicken när de berättar om det. I motsats till dem som blev utsatta.

Att låta människor slå i botten slog inte så väl ut, Sverige är som bekant det EU-land som har den största narkotikarelaterade dödligheten. Ibland ligger vi tvåa eller trea, men år efter år alltid nära toppen. Och till slut har fler och fler börjat kräva en översyn av narkotikapolitiken, som fortfarande går i samma hjulspår. Kriminaliseringen inte minst.

Men till och med efter riksdagsbeslutet förra året om att regeringen skulle se över narkotikapolitiken och utvärdera kriminaliseringen har det varit trögt. Se över narkotikapolitiken, javisst, men inte kriminaliseringen. Det är som om den inte vore ett medel som kunde fungera mer eller mindre bra utan ett mål i sig, som allt annat måste förhålla sig till.

Ändå såg det lite hoppfullt ut när regeringen gick ut och presenterade sin nya strategi för arbetet mot alkohol, narkotika, tobak och dopning, ANTD, i DN förra veckan. Det var som om någon hade släppt in frisk luft – de skrev om att minska marginaliseringen av människor med narkotikaproblem. Just det är det grundläggande argumentet för att avkriminalisera. Samhället ska inte göra folk mer utsatta än de redan är. Skadorna ska minimeras och den som behöver ska kunna söka hjälp utan att riskera att bli stjälpt på kuppen.

Den 22 mars kom propositionen, och då var allt det där borta. Jodå, det står om råd och stöd och hjälp, om ett folkhälsoperspektiv och en nollvision för antalet döda. Men målet med narkotikapolitiken är ”ett narkotikafritt samhälle” – inte att folk inte ska fara illa. De framhåller att ”olovlig befattning med narkotika, t.ex. olovligt bruk, innehav och försäljning, är kriminaliserat i Sverige”, och någon utvärdering är det inte tal om.

Saker har hänt sedan 1980-talet, det finns sprututbyte, naloxon och medicinsk behandling av opiatberoende. Man hör mindre om hur bra det är att ”slå i botten”. Men Socialdemokraterna skulle fortfarande behöva göra upp med sitt bejerotska arv. Det är som om de anade det själva någonstans långt där inne. Det man tror på borde kunna tåla att ifrågasättas.