Så står man här som frihandelns försvarare. Det är kanske inte det konstigaste som skett under det dryga året av pandemi, min kollega Lennart kände sig som sosse en vecka, Miljöpartiet försökte rädda flygindustrin, den fria rörligheten har fallit till och med för människor i väst och normala demokratiska rättigheter som att kunna demonstrera, eller närvara på fysiska möten, har eroderats.

Så när EU-kommissionen nu öppnar upp för att stoppa vaccinleveranser till länder som inte levererar till EU är det kanske inte som mest förvånande att upptäcka att man som grön ledarskribent, som vanligen vill se något helt annat än dagens system för resursfördelning i samhället, plötsligt försvarar frihandeln och det kapitalistiska systemet.

För ett år sedan föll grundprincipen i EU på riktigt. Plötsligt skötte varje land sitt, länder förbjöd export av medicinsk utrustning, och gränserna stängdes ner. Det som återstod var ett antal nationalistiska och protektionistiska stater som struntade i allt vad solidariteter heter.

Att EU föll när krisen kom är något vi kommer bära med oss under lång tid framöver, men det är nog ingenting mot vad som riskerar att hända nu. När vi nu samlat oss mot en gemensam fiende utanför EU är det ändå med samma nationalistiska tankefigur. Samma tankemönster som vi ser i både USA och Storbritannien: Våra medborgare kommer först. Det är viktigare att vi presterar bäst, vaccinerar flest, än att alla får det så bra som möjligt.

Flera svenska experter varnar för att vi riskerar att hamna i en situation där vaccin blir betydligt svårare att producera överhuvudtaget, för att olika nödvändiga komponenter saknas och hindras av andra länders exportförbud. Vi kan nog utgå ifrån att om vi hamnar där, i ett fullskaligt vettlöst handelskrig kring covid-produkter, kommer det få långtgående effekter på människors tillit till de internationella systemen i framtiden.

Det finns förvisso all anledning att se över de internationella ekonomiska systemen, för även om vi nu drivs av egenkär nationalism var egoismen klädd i rå kapitalism när vi leddes hit. Vi hade kunnat lägga vaccinationerna i händerna på FN och samarbetsorganisationen Covax, men vi valde att inte göra så, för i väst visste vi att vi skulle få mer av kakan om vi skötte det själva och inte delade med oss. Vi hade också kunnat inse att läget var allvarligt, att det produceras för få vaccin i världen, och agerat i världshandelsorganisationen för att åsidosätta patenträtten i fråga om vacciner och mediciner mot covid, men vi avstod.

Även om vi valde att inte göra det nyss kan vi fortfarande ändra oss, släppa patenten fria och se till så att det blir betydligt högre tempo på vaccinationsproduktionen. Istället står vi här, med murarna uppe, och det enda som återstår är att se hur långt vi är villiga att gå, för att fortsätta slippa vara lite solidariska.

Samtidigt som vi kraxar och bråkar i rikemannaklubben rapporterar Aftonbladet hur Libanon har slut på syrgastuber till sina respiratorer, undsättningen kommer inte från oss i väst, utan från krigshärjade Syrien. Ni kanske undrar hur det går med vaccineringen i Libanon? I Sverige har vi nu administrerat nära 14 doser per 100 invånare. I Libanon har man kommit till lite mer än två. Den största orättvisan i världen är inte att vi har för få vaccin här i EU.