Jag har aldrig gillat socialdemokratin. Eller det är en rejäl underdrift. Fram till att SD dök upp fanns det inget riksdagsparti som jag tyckte så genuint illa om. Deras maktfullkomlighet, deras prioritering av storföretag och kapitalism framför människor och fördelningspolitik. Deras paternalism, deras demokratiförakt och manipulerande av folkomröstningar. Deras dubbelmoral runt miljöpolitik, internationell politik, asylpolitik, drogpolitik med mera. Deras krav på raka led och hand på rätt röstknapp inom partiet. Och så vidare.
Och nej, jag menar inte bara S på senare år. Det går tillbaka till när jag blev politiskt medveten i slutet av 70-talet. Det var då Palme mäklade fred på dagen och sålde vapen på natten. Det var sedan Palme som manipulerade kärnkraftsomröstningen. Det var även Palme som införde den bejerotska narkotikapolitiken. Det var Kjell-Olof Feldt som avskaffade kredit- och valutaregleringen. Det var Ingvar Carlsson som drev igenom Luciabeslutet och fixade in oss i EU. Och så vidare. Socialdemokratin har stått emot nästan alla positiva förändringar och försvarat en mix med det sämsta från högern och det sämsta från vänstern.
Så kom coronakrisen och för en stund omfamnade jag såväl socialdemokratin som svensk myndighetsutövning. Det var väl det där behovet av starka ledare i kristider. Eller så var det att de under några dagar eller veckor uppvisade lite ärlig integritet. De runt omkring mig, inte minst gamla systemkritiska åsiktsfränder, tyckte att regeringen och Folkhälsomyndigheten gjorde på tok för lite, prioriterade ekonomin istället för att få stopp på smittan och så vidare. Eller så tyckte de att det var galet med alla ingrepp för en liten influensa och undrade konspiratoriskt vad den egentliga anledningen var.
Men jag tyckte att de skötte sig strålande. Jag tyckte dessutom att Anders Tegnells saklighet och stabilitet i den utsatta situationen var grym. Och medan alla andra klagade på regeringen tyckte jag att det var föredömligt att de följde Folkhälsomyndighetens expertråd och inte som i många grannländer ägande sig åt populistiskt ministerstyre som inskränkte folks liv trots att deras experter sa att åtgärderna inte skulle ha någon verkan.
Men så kom tisdagen. Först deklarerade regeringen ett stöd till flyget på upp till fem miljarder och sedan stängde Sverige tillsammans med övriga EU-länder gränserna. Helt plötsligt stod inte den svenska regeringen längre emot de populistiska och nationalistiska idéerna om att stänga gränserna. Trots att ansvarig myndighet varit tydlig med att en sådan åtgärd inte har effekt. Ett virus som redan finns i större utsträckning innanför gränserna än utanför kan inte stoppas med stängda gränser. Men det spelar ingen roll när politiker hellre vill visa handlingskraft än lyssna på vad experterna säger fungerar.
En av de få positiva sakerna med coronakrisen har varit att utsläppen kraftigt minskat när branscher som flyget kollapsat. Nu gör regeringen allt för att få bort den positiva effekten och rädda en redan olönsam och översubventionerad bransch. Samtidigt som småföretagare, timanställda, kulturarbetare, frilansare och alla andra som nu blir av med alla uppdrag och inkomster inte får någonting. Klassiskt socialdemokratisk politik där storföretagen och kapitalismen ska räddas till varje pris, men där prekariatet helt glöms bort.
Regeringen pratar om att visa solidaritet. Men solidariteten kan inte bara omfatta de äldre och riskgrupperna utan måste även omfatta alla de individer som drabbas av regeringens åtgärder. Runt om i världen, liksom i Sverige, förs det nu fram krav på en coronabasinkomst som ska skydda alla som nu drabbas av regeringens coronapolitik. Det är viktigt inte bara för de utsatta själva, utan även för acceptans av de åtgärder som behövs.
Men mitt i brinnande klimatnödläge väljer regeringen istället att lägga miljarder på flyget. På Facebook tokhyllar Miljöpartiets klimatpolitiska talesperson Lorentz Tovatt det som bra politik, och jag påminns återigen varför det var så länge sedan jag kunde rösta på Miljöpartiet, trots min vilja att rösta grönt. Men framför allt blev tisdagen den dag jag hittade tillbaka till min avsky för socialdemokratin. En avsky som jag i coronadimman tappade bort under några korta dagar.
Från och med nu kommer jag att vaccinera mig varje morgon med Gudibrallans Fy på sig sosse, va du luktar skit och varje kväll med Blå tågets Staten och kapitalet. Inget mer risktagande! Aldrig mer sosseviruset!
Anders Tegnells lugn när pöbeln hetsar och allmän panik råder.
Peter Wolodarskis och DN:s alarmism och kunskapsförakt.
