Vi i väst har levat med covid-19 i ett år, och nu när vi sitter på någon sorts facit är det lätt att konstatera att inget land gjort helt rätt, men ju mer länder tog viruset på allvar tidigt desto bättre har de klarat sig, givet sina övriga förutsättningar. Jag har läst igenom vad jag själv skrev för ett år sedan, innan jag blev djupt kritisk till Sveriges slappa strategier, och jag fastnade för en krönika som publicerades 1 mars.

Jag var orolig över att vi inte testade sjuka. Många menade att det inte gick för att tester saknades, men andra länder lyckades ju. 

Jag var också bekymrad över att myndigheter och regering idogt försökte lugna oroliga. Vi visste inte då att sjukdomen smittade under inkubationstiden. Men vi visste inte heller att den inte gjorde det. Det var aldrig bevisat, utan bara en teori.

Ändå uttrycktes det som ett mantra hela tiden att ”bara man stannar hemma när man känner sig sjuk och håller avstånd räcker det”. Vilket avstånd? En armlängd. Nej. En meter. Eller två meter. Kanske en och en halv. Om det går. Om det inte går är det så. Bara man stannar hemma när man är sjuk.

Och jag var förskräckt, redan då, över den bisarra höjd-över-all-kritik-status FHM och andra ”experter” började få. Ingen annan myndighet i Sverige har en sådan armé av försvarare. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen löper gatlopp i tid och otid, och får vara glada om någon sällsynt ledarskribent någon gång rycker ut till deras försvar när kritiken är alltför osaklig. FHM:s helighet har varit svårbegriplig. Som fenomen förtjänar den att studeras.

Jag dedikerade en stor del av mitt skrivande förra året till att försöka skruva Sverige åt ett mer internationellt håll. Masker har använts i hela världen sedan förra sommaren – de sista länderna hakade på början av hösten – utom Sverige och Tanzania. Själv har jag konsekvent burit mask i offentliga lokaler sedan juli. Och folk har blängt, ryggat och öppet ifrågasatt om jag är sjuk, samtidigt som resten av världen kategoriserar ”mask deniers” som foliehattar.

Först nu börjar det bli vanligt, och förseningen beror på de motsägelsefulla och svårbegripliga råden vi fått, där ansvariga snarare varnat än rekommenderat. Myter om att masker skulle vara farliga och kräva djupa kunskaper för att kunna användas har spridits från dem som har till uppgift att skydda oss, och många tror därför fortfarande att om man inte gör helt rätt är det bättre att låta bli dem.

Vi är också mig veterligt nästan det enda i-land i världen som saknat en konkret skolstrategi. När höstterminen började fanns vad som närmast kan kallas en ”tipslista”. ”Förbättra”, ”se över”, ”undvik”, ”säkerställ” om det går, annars kan ni strunta i det, ungefär. Det fanns regler för när skolor hade rätt att stänga, men inte för när de hade rätt att hålla öppet.

Och det värsta av allt var att FHM, tillsammans med Skolverket, tydligt uttryckte att ”skolverksamheter hittills inte har visat sig vara drivande i smittspridningen”. Detta har aldrig varit sant. Det var också bara en teori. I dag vet vi att små barn smittar mindre, eftersom de har mindre utandningsluft, befinner sig på lägre nivå än vi andra och eftersom de ofta är asymptomatiska, men från tio smittar barn som vuxna. Och skolor har varit svåra smitthärdar hela hösten, många lärare har drabbats, och ändå står texten i skrivande stund fortfarande där.

Det som gjort mig som mest upprörd är nog att när vi gång på gång visat oss vara en extrem ”outlier” sett till övriga världen har ingen brytt sig om att förklara varför vi skulle veta så mycket bättre än WHO, CDC, ECDC och alla andra. Ansvariga uttrycker anekdotiskt att ”masker är inte bra, titta på Spanien” eller ”det är farligt med falsk trygghet” (vilket aldrig visats i någon studie – däremot finns indikation på motsatsen) och, som sagt, att barn inte smittar, att man inte smittar innan sjukdomen bryter ut och att Sverige inte skulle se en andra våg under hösten. Även andra länders experter har varit inne på en del av de spåren. Skillnaden är att de ändrat sig när ny kunskap tillkommit. 

Vi svenskar behöver inse att även om inget land hanterat krisen perfekt har vi varit sämre än de allra flesta, och vi behöver självklart hålla regeringen ansvarig, men också börja prata om hur det blev så här fel. Och jag tror att en nyckel ligger i den känsla jag började ha för ett år sedan – att det fanns en bisarr, hätsk polarisering där ena sidan dramatiskt kallade den andra för ”mördare”, vilket förstås är onödigt brutalt, och det resulterade i andra sidan, det vill säga ”FHM-anhängarna”, inte accepterade ens minsta ifrågasättande utan att dra lans för Tegnell och Wold. 

Vi blev till slut landet där styrande inte kunde ifrågasättas sakligt. Där andra länders vetenskapliga insikter avfärdades med ”vi följer FHM:s rekommendationer”. Ett land där några experter bestämde sig för att genomföra ett massivt experiment helt i strid med övriga världens strategier, tusentals fler dog än i våra grannländer, men ingen hålls ansvarig.