I fredags rapporterade vi om att Ebba Busch med flera kommer lägga en riksdagsmotion om att regeringen snart ska fatta beslut i frågan av slutförvar för kärnbränsle. Även om den motionen är helt orimlig, eftersom riksdagen inte har någon befogenhet över frågan, är det inte orimligt att Ebba Busch vill skynda på processen.

Den ironiskt lagda kan ju till viss del hålla med henne efter att ha noterat att risken om det drar ut för länge är att hon själv skulle sitta i den beslutande församlingen. Men hon har främst andra skäl till att vilja ha ett framhafsat beslut.

Mellanlagret är snart fullt och inom några år anser Vattenfall att svensk kärnkraft kan behöva stängas ner om det inte byggs om, och i samma fråga som slutförvaret prövas också frågan om ombyggnation av mellanlagret. Det skapar viss tidspress. Men att stressa på en sådan fråga som den om slutförvaret är vanskligt. Vi pratar om tider i storleksordningen en tredjedel av den moderna människans historia. Det finns flera studier som visar att kopparkapslarna inte håller måttet än. Och Per Bolund vill att vi ska vänta in resultat från fler studier.

Det talas mycket om att kärnkraften skulle vara en stabil energikälla, till skillnad från den nyckfulla vinden. Och att det skulle vara ett bekymmer att vi nu under vissa stunder behövt importera el från utlandet. Det som ofta glöms bort i debatten är hur det faktiskt var när vi på riktigt var beroende av kärnkraften. För under Ringhals 1 och 2:s liv, ni vet, de reaktorer Ebba vill starta igen, var de i operativt skick ungefär tre fjärdedelar av tiden (källa: IAEA). Under vintern 09/10 stod 5 reaktorer av 10 stilla. Spotpriset på el var två timmar uppe i 14,6 kr/kWh.

Som referens kan sägas att när priset varit som dyrast den här vintern var vi uppe i två kronor. Någonstans är det ironiskt att Ebba tidigare i år satte fart på debatten med att prata om att en pausad dammsugare inte löser elkrisen, med tanke på hur just en felplacerad dammsugare lyckades stanna en hel reaktor och på något vis måste räknas som en arketyp för den instabila kärnkraften.

Det finns så klart andra argument mot kärnkraften också. Som risken för härdsmälta. Det är inget gänget Ebba, Nyamko och Ulf vill höra på, men 2006 var man riktigt nära en härdsmälta i Forsmark. Tidningen Ny teknik berättade några år senare om hur 12 individuella säkerhetssystem slagits ut, av ett och samma fel. Men redan kort efter incidenten fick vi reda på att två av de fyra generatorerna hade slagits ut, de två som gick igång hade samma fel som slog ut de andra två.

Några år senare var det dags för Fukushima. Alltid efter en olycka har det hetat att det berott på att tekniken i just det kärnkraftverket, i den reaktorn var gammal, men den vi har nu, den är minsann säker. Så har det ständigt visat sig inte vara.

Vi står här nu, med samma debatt som alltid. Vi importerar fortfarande uran från Ryssland, ur gruvor som är farliga för miljö och människor. Vi har fortfarande inte en lösning på slutförvaret, vi har inte ens en ordentlig lösning på mellanlagringen och kärnkraften är inte säker. Att den alls fått köra vidare till nu, behäftad med alla sina olösta problem, det är absurt.

Det är är egentligen bara några saker i debatten som verkligen håller på att förändras: Vi både producerar mycket mer förnyelsebar el nu än förr och exporterar mer el per år än tidigare, det gör vi samtidigt som kostnaden för att producera en kilowattimme med vind blir allt lägre. Nu går det inte ens att låtsas att kärnkraften skulle vara lönsam längre.