Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.

Canberras tunga huvud låg på Nisses mage. Han hade en hårlock som tillhörde Freddy i näsan och ett par högklackade mockastövlar gick fram och tillbaka framför honom. På ett jordgolv i ett rum som var upplyst med en sån där lykta som luktade får.

Ännu en resa genom tiden, ännu en koma att låta rinna undan. Det var en rätt fascinerande upplevelse att vakna till helt fragmentariska intryck som sakta tog tag i varandra och bildade en helhet. Speciellt som han inte frös den här gången. Om de där mockastövlarna flyttade sig en aning skulle det vara ännu bättre.

– Är du vaken? Vad är det här? Var är vi? sa någon som verkade höra ihop med mockastövlarna.

Ja visst ja. Marlene. Han lyfte lite på huvudet. Utan påfågelsblå fläckar upp mot ögonbrynen såg hon annorlunda ut. Mänsklig. Ett smalt ansikte med långt ljust hår omkring. Varför hon var här kom han inte ihåg. Typ nyfiken. 

– Jag är vaken. Vi är på samma ställe som förut, fast mycket senare.

– I framtiden? 

– Ja, i framtiden.

Egentligen ville han inte snacka ännu. Han flyttade undan Canberras huvud från magen, det var enormt tungt. Sen satte han sig upp. De hade kunnat vara på Oasen, igenspikade fönster, en tjutande vind utifrån, en spis eller kamin vid ena väggen. Men det här var bara ett rum, stort som ett .., vardagsrum. Hur stort är ett vardagsrum? Hur långt är ett snöre?

– Jag vet inte vad det här är för ställe. Canberra vet nog. Men det ligger nära Oasen, där de bodde. 

– Vilka då? 

– Freddy och hennes brorsa och deras två vänner, Canberra och Noor. Och jag bodde där med dem ett tag, men jag känner inte till alla ställen omkring.

Ett tag? Nisse hade bara varit några dagar på Oasen, men det kändes länge. Marlene undrade varför de inte åkte dit istället för att sitta i den här mörka hålan. De hade förklarat varför, men skitsamma, han förklarade igen.

– Briggisarna, alltså typ snuten, kom. De har Oasen under bevakning hela tiden nu för att få tag i tidsmaskinen. Om vi kommer i närheten tar de oss. Så vi kan inte gå ända fram till Oasen. Förresten är det inte ljusare där så här dags. 

Hon ville veta om det var dag eller natt, när Freddy skulle vakna, om Canberra kunde prata och var toan fanns. Det fanns ingen toa, de skulle få gå ut och sätta sig i skogen och torka sig med mossa. Och troligen var det natt. Midnatt, kanske. Marlene stack händerna i jackfickorna och sa att hon skulle gå ut och sätta sig i skogen. De fick hjälpas åt att flytta på dörren, som var stor och tung och inte satt på gångjärn – det var ett primitivt hus, ett extremt klumpigt skjul som någon tydligen inte hade tänkt skulle blåsa omkull i alla fall. 

Det var lika mörkt ute som inne, och det kändes inte helt självklart att de inte skulle svepas iväg med vinden. De turades om att sätta sig bakom ett stort träd och tvättade händerna i en kall vattenpöl efteråt. Nisse undrade hur de skulle kunna hitta Noor. Var var hon nånstans? I det där huset där hon hade sina odlingar? Men det låg ju alldeles nära Oasen, bara på andra sidan infran.

När de kom in stod någon och såg på dem. Mörka ögon i ett brunt ansikte som kanske hade gått omkring i världen tre gånger så länge som Nisse. En lång rock av grovt tyg och en sjal om huvudet, knuten i nacken. Hon höll i lyktan, och det slog Nisse att det var klart att de inte var ensamma där. De hade ingen lykta med sig. Den hade stått där när de vaknade.

– Jaha? sa kvinnan.

Nisse bad om ursäkt för att de hade trängt sig på och Marlene drog sig mot dörren igen.

– Stanna kvar, sa kvinnan. Det är ingen idé att du går. Jag vill veta vad det är som händer här. Varför ligger de där två i en hög på golvet? Och vilka är ni?

Jaha, själv du, tänkte Nisse. Vad skulle han svara? Var det lugnt att berätta om tidsresorna nu, när Himmelska friden redan visste om dem? Fanns det något annat han borde tänka på? Han hoppades att Freddy skulle vakna snart. Eller Canberra, men att hojta till någon femtio meter bort i ylande storm var mer hans grej än lågmälda samtal i ett rum.

– Det är inte så lätt att svara på, började Nisse.

– Då börjar vi i andra änden, sa kvinnan med lyktan.

Hon var lång, säkert en och åttio, kanske en och åttiofem. Inte någon som var anpassad för ett liv i en satellit. Hon hade värsta mikrofonfrillan under sjalen.

– Jag heter Doris, sa hon. Doris Ahmed.

Nisse undrade om han borde presentera sig, men tänkte att han skulle låta Doris ta initiativen tills han visste vad hon ville. Hon lade armarna i kors på bröstet.

– Jag är brevbärare. Jag går och går och går och går med folks grejer på ryggen och på nätterna ska jag sova nånstans. Ibland här, ibland där. Jag är alltid på olika ställen så jag har inget eget hus. Förr gick jag till Oasen när mina vägar gick hitåt, men det har varit mycket av Himmelska fridens vingar där senaste tiden. Så jag hittade det här huset och gjorde det i ordning. Det är inte mitt hus, det är ett hus där man kan vila. Ni också. Men jag undrar vad som har hänt, när Freddy och Canberra ligger utslagna på golvet och ni två inte ens kan säga vilka ni är. Jag begriper det inte. Så.

Freddys ögonlock rörde sig, hon hade nog legat och lyssnat hela tiden, och så öppnade hon ögonen.

– Nämen tjena Doris, sa hon. Det var länge sen. Det här är Nisse, och honom får du vara snäll mot, för han och jag tänker hålla ihop ett bra tag. Det där är Marlene, och henne får du också vara snäll mot, för hon är Nisses brors flickvän. Jag vet inte än hur mycket mer jag ska berätta om dem. Men de är okej. Vi har inga vingar med oss och inga briggisar efter oss.

– Då så, sa Doris. Du berättar vad du vill när du vill. Men jag är bra nyfiken på varför ni låg här och sov!

Hon skrattade, böjde sig ner och gav Freddy en kram.

– Vi har lämnat Oasen, sa Freddy.

– Nää! Då är det många som blir ledsna, sa Doris.

– Det är som det är. Det blev bara värre och värre med alla vingar och briggisar. Man fick hålla tungan rätt i mun hela tiden och ändå kom de.

– Så var håller du hus nu då?

– Vi har inte riktigt bestämt det än. Men vi kom tillbaka för att hämta Noor. Hon kan ju inte vara kvar på Oasen, men kanske i växthuset? föreslog Freddy.

– Jag skulle inte gå dit om jag var ni, sa Doris. Noor kom hit i går kväll, hon hade gått långa vägar för att skaka av sig vingarna, men hon kom hit för att fråga om råd. Hon är gravid. Hon har inte sagt det till dig, Canberra, men det är ditt barn. Och hon är orolig för hur förlossningen ska gå. Om huvudet och axlarna kommer att vara för stora. Så hon ville ha hjälp att hitta en läkare.