Nisse vill publicera sitt framtidsreportage i tidningen som han är praktikant på. Ida har varit motvillig och Juha visar inte precis något brinnande intresse, men nu ska de i alla fall ha ett möte på redaktionen.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Medan Nisse gick mot Häggviks station vid halv sju nästa morgon började det snöa. Först märkte han det inte, för han gick och läste intervjun med Lydia Petersén i mobilen. Han undrade hur det hade gått för henne. Om hon var kvar i Xpan 7 eller om hon snurrade runt i en satellit som snart skulle falla sönder.
Hon hade påmint honom om hans farmor. Lydia var docent i intrastellär logistik, Nisses farmor hade varit journalist i Santiago när Salvador Allende mördades och Augusto Pinochet blev diktator. Hon hade haft vänner som bara hade försvunnit, som kanske hade blivit släppta från ett flygplan över havet för vad de hade skrivit. Och när hon blev gravid flydde hon och hennes man, som skulle bli Nisses farfar, till Sverige för att deras barn skulle få växa upp i trygghet.
I Sverige kunde hon inte jobba som journalist, hennes svenska var för spansk, så hon hade bakat bröd på ett bageri och sen diskat och värmt färdig mat i en skola. Men hon hade uppmuntrat Nisse att utbilda sig till journalist och ”berätta sanningen för folket”. Sanningen om vadå? undrade Nisse. Sanningen om fascismen, sanningen om allt, sa hon. Sen hade hon pratat om Chile och diktaturen och sjungit Victor Jaras sånger och berättat om hur de krossade hans händer i fängelset och sa till honom att spela gitarr. Och det gjorde han, vi ska vinna, sjöng han, och spelade med sina krossade händer.
En del dagar trodde hon att hon var tillbaka i Santiago. Då talade hon bara spanska och trodde att Nisse var någon som hon hade känt i Chile för femtio år sedan. Nästa dag hade hon total koll. Man visste aldrig vilken sida hon hade vaknat på.
Berätta sanningen för folket. Ja, när han nu hade varit i framtiden måste han ju berätta om den. Om trehundra år har totalitära företag ersatt staten och förbereder en förflyttning av hela mänskligheten ut i rymden. Utom kanske några avhoppare som kan sitta i skogen och gnaga på sura träpinnar. Om trehundra år kan man sätta folk som inte kan arbeta för de totalitära företagen i fuskbyggda satelliter och låtsas att de ska få det bra. Om de inte kan betala extra, förstås.
Tåget kom, det var redan mycket folk och alla såg lika trötta ut. De pratade om att det var så mörkt så här års. Mörkt när man gick till jobbet, mörkt när man kom hem. Men nu kom det i alla fall lite snö. Hemma var det massor med snö, hade han hört när han ringde hem. ”Kom hem och skotta snö, Nisse!”
Men han kom inte hem och skottade snö. Han bytte till buss i Älvsjö och följde hållplatserna som de passerade noga på skärmen i bussens tak. När bussen stannade på rätt hållplats kände han igen sig. Ett stort tegelhus, gå över parkeringen, sväng runt hörnet, gå förbi Posten och larmbolaget, in och två trappor upp och ring på klockan.
Det var bara Juha där.
– Hej Nisse, kom ut i köket. Vill du ha kaffe?
Ja, det ville han. Han värmde en chokladcroissant från Idas påse i frysen i mikron också, han skulle hinna köpa nya innan hon var tillbaka. Choklad skulle vara lugnande, hade han hört. Han var alldeles för nervös för det här samtalet.
– Jag är ledsen att jag skällde ut dig. Jag vet nu hur det var. Hon verkar ju vara besvärlig, den här Stella.
– Jo. Det är lugnt, sa Nisse,
Det var lugnt. Juha var en sån som reagerade först och tänkte sen. Han hällde strösocker i kaffekoppen och rörde om, medan han sa att han egentligen inte använde socker i kaffe men i dag var han så trött. Sen log han oväntat.
– Du gjorde ju bra ifrån dig häromdagen, sa han.
– Tack, jag gjorde inte så mycket, sa Nisse.
– Du gjorde det som behövdes. Och jag tänker att nu när Ida dröjer en vecka till skulle jag hellre se att du tar över en del jobb än att vi tar in en vikarie. Du får betalt förstås. Men då hinner jag visa dig arbetet, det hinner jag inte annars.
– Okej, vad ska jag göra då?
– Jag tänkte korrekturen. Nu har jag korrat sista veckan, det blir inte bra.
Juha nickade åt en löpsedel som hängde på väggen. VAD ÄR DNALD TRUMP? stod det, och det kunde man i och för sig fråga sig.
– Kan du Indesign? frågade han sen.
– Jag redigerar skoltidningen, sa Nisse.
– Då så. Jag visar dig, du ska få redigera ett par sidor.
Vilket förtroende, han hoppades bara att han skulle klara det. Men reportaget. Nu ville Juha visa hur han skulle redigera de där sidorna, det var publiceringssystem och en mapp med typsnitt och bildmapp och lösenord och 200 dpi och mallar i evighet. Kulturredaktören och nyhetsredaktören dök upp och sa hej, vad kul att du är tillbaka, som om han alltid hade varit där. Men …
När Nisse väl fick tillfälle att fråga om reportaget var det lunchdags. Nisse, Juha och de andra hade gått ner till thairestaurangen och köpt mat i frigolitlådor som de skulle ta med sig upp och äta i köket. Nisse och Juha hamnade på efterkälken på väg tillbaka, och Nisse tog mod till sig – varför behövde han mod? Men det gjorde han – och sa:
– Jo, mitt reportage.
– Från framtiden ja, sa Juha. Du vet, det handlar inte bara om dig och ditt reportage. Det handlar om Ante också. Och mig och Canberra och Ida och Freddy. Det påverkar oss allihop.
– Mmmm, sa Nisse. Jag vet inte om jag har skrivit nåt som …
– Antingen är det ingen som tar det på allvar. Eller också tar de det på allvar, och då kommer de naturligtvis att jaga Ante för att få tag i hans uppfinning.
– Jag har inte skrivit hans namn, och Freddy tycker …
– Mejla texten till mig, sa Juha. Jag läser den i kväll och pratar med Ante och Canberra.
