Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.

Nisse stod inklämd på pendeltåget hem till Noah efter en lång dag på tidningen. Han hade dykt ner i jobbet med texter, bilder och sidor, ibland hade han rört vid tanken på att Juha hade gett honom ett sånt förtroende men mest hade han bara gått upp i det.

Sen hade Lollo ringt, läraren som var ansvarig för praktiken, och Nisse hade fått panik och sagt att han hade fått hoppa in som vikarie och skulle vara det veckan därpå också, så han var inte klar. Vad det skulle handla om skulle bli en överraskning, sa han.

Det lät idiotiskt, men han hade tur. Lollo hade redan talat med Juha, som hade förklarat situationen och berömt folkhögskolans undervisning. Lollo var glad att han klarade det så bra, men hon hade påpekat att de inte kunde utnyttja en praktikant på det sättet gratis. Nisse skulle bli tvungen att göra om sin praktik och de måste betala honom. Juha hade lugnat henne, det var klart att de skulle.

Reportaget låg långt bak i huvudet, det skulle ordna sig. Han hade ringt Noah eftersom Freddy inte hade någon telefon ännu, och föreslagit att de allihop skulle fira med en god middag på stan, men Freddy hade mat på gång. Och så hade de en överraskning till honom.

Det tog säkert en evighet till Häggvik. Det skulle göra det. Men han brydde sig inte. Han kände kallvattnet pressas genom raggsockorna mot tårna genom gympaskorna och brydde sig inte. För han hade fått ett riktigt vikariat på sin första tvåveckorspraktik, och han hade Freddy som väntade på honom och allt skulle bli skitbra.

När han kom hem till Noah var det folk där. Noahs tjej, Marlene som tydligen var journalist, fast hon bara skrev på nån sajt som hette Insomnia, som han inte ens ville veta vad det var. Och en av Noahs polare, som hade ställt ett par elaka kängor på parad mitt i röran på skohyllan. Elaka kängor. Ja, elaka, de såg elaka ut. Som något Mordors soldater skulle ha på sig.

Razor kom skuttande och hoppade och slickade honom på händerna när han knöt upp skosnörena, och efter Razor kom Noah med en ölflaska i handen och sa ”grattis, brorsan”.

– Tack, sa Nisse.

– Kom och kolla. Nu behöver du inte vara beroende av korrumperade gammelmedier mer, sa Noah.

Konstig grej att säga. Grattis till ditt journalistvikariat, nu slipper du vara beroende av gammelmedia. Han var inte så smart, Noah. Men whatever. Nisse fick en öl och Noah presenterade honom för Marlene, som hade så mycket blå ögonskugga att han tittade fel när han skulle möta hennes blick. Han tänkte gå in i köket och ge Freddy en puss, men Noah och Marlene drog in honom i vardagsrummet. Det satt en kille i soffan, han reste sig och skakade hand och sa att han hette William.

Nisse tänkte på kängorna i hallen. Om det var Williams kängor måste han använda dem som exoskelett, för han såg ut som en böngrodd. En sån där sladdrig på burk.

– Jag heter Nisse. Jag är bror till Noah, sa han och satte sig i en fåtölj med en fuskpälspläd slängd över sig.

– Bror till Noah, flickvän till Freddy, journalist och tidsresenär, sa William och log.

Tidsresenär, vad … Det var något som inte stämde här. Men alla verkade förvänta sig att William skulle säga just det. Och så kom Freddy in och satte en stor aluminiumgryta med något som luktade örtkryddor och olivolja på bordet.

– Pasta med kronärtskockor och spenat, sa hon. Och olivolja och timjan.

Sen såg hon att det var något och satte sig på armstödet och lutade sitt huvud mot hans. Nisse ville inte fråga henne på ett anklagande sätt. Det var inte hennes fel, de hade ingen story om vem hon var, han hade inte velat be henne ljuga. Det skulle inte behövas, hade han tänkt.

Marlene kom ut med tallrikar och bestick. Pinsamt könsnormativt, tänkte Nisse. Killarna sitter i soffan och dricker öl och tjejerna lagar mat. Marlene tände värmeljus på små fat runtom i rummet och släckte taklampan. Ingen sa något, alla hade blickarna mot den svarta teveskärmen. Sen sa Noah:

– Min bror Nisse har gjort nåt helt jävla otroligt. Han har rest till framtiden och han kan bevisa att det är sant. Och där har han inte bara träffat Freddy, han har gjort ett reportage, intervjuat folk och skrivit om vad han har sett. Självklart vägrar gammelmedia publicera det, de vill inte att vi ska se den nakna sanningen om vår framtid. Så nu gör vi det. Det här är till dig, Nisse. Det har legat ute i två timmar och har redan tvåtusentrehundrafyrtiosex views.

Han satte på teven och ett Youtubeklipp rullade igång. ”INSOMNIAVISION PROUDLY PRESENTS: FUTURELAND BY NILS LÓPEZ”. Sen syntes hans ansikte i stillbild, en gammal selfie där han fortfarande hade rosa hår, och texten lästes upp med hans egen röst. Hans eget reportage, som han hade spelat in för sig själv för att höra hur det lät. I Noahs högtalare i det tysta rummet hörde han varje darrning i rösten och varje gång han stannade upp. Och det var inte den senaste versionen heller.

Där var elden på Oasens torg, Freddy som tittade rakt in i kameran med ögon som såg gröna ut i eldskenet, katten Emoji på jakt, Canberra som spelade vassflöjt. Gästhuset i Xpan 7. Proudly presenterat av Insomniavision. Han tog fram mobilen och letade fram sajten. Det fanns artiklar om kristaller som man skulle lägga i hörnen för att rena sitt hem från strålning. Om hur medierna styrdes av en kommunistisk kapitalist som ville tillintetgöra samhället för att berika sig själv. Lika koko som sånt brukade vara. Och en kort text av Marlene Hellgren som presenterade Futureland av Nils López.

– Hur är det, Nisse? viskade Freddy.

– Ni kunde ha frågat, sa Nisse stelt.

– Jag trodde du skulle bli glad. Ditt reportage kommer ju ut nu!

– Du kunde inte veta det, men det här är inget ställe jag hade velat lägga det på. Jag skulle ha sagt till dig att inte snacka med Noah om det här.

– Jag sa inget heller. Jag ville kolla med dig först. Men Noah hade allt i sin dator redan.

– I sin dator?

Noah hade Nisses reportage i sin dator. Shit. Och alltihop var hans eget fel. Han hade laddat sin mobil i Noahs dator och Noah måste ha gått in och sparat allt innehåll på hårddisken eller i molnet. Ett sånt litet jävla … Han trodde väl att han gjorde nåt bra. ”Det här är till dig, Nisse.” Han måste få dem att ta ner det snabbt.

Telefonen vibrerade i fickan och han gick ut i hallen och kollade. Det var Juha.

– Är du int’ riktigt klok? sa Juha.

– Vadå?

– Du har gett ditt reportage till Insomnia. Är du helt galen?

– Alltså, jag begriper att du tror det, men det har jag inte. Jag laddade mobilen i brorsans dator och han hittade det och lade ut det på Insomnias Youtubekanal. Han håller precis på och spelar upp det för mig. Han är skitstolt, han tror han har gjort något bra.

Juha suckade och sa att ja ja, nu behövde de inte diskutera mer. Inga seriösa medier skulle intressera sig för det här materialet som det var nu. Men det var ju tur att han inte hade nämnt Ante i filmen i alla fall. Tur?

Nisse gick in i vardagsrummet igen och satte sig i soffan och tittade. Hans röst, hans ord, hans bilder, hans historia. Hans namn också. Nisse López, han som gjorde den där grejen som låg på Insomnia. Nä, kontakta någon annan. Så skulle de säga. Aldrig i hela sitt liv hade han önskat sig en tidsmaskin så mycket.