Det är alltid skrattretande när Muf försöker sig på klimatpolitik, senast kandidaten till Muf:s förbundsstyrelse Samuel Jonsson i Syre 30/11. Men just denna gången fastnar skrattet i halsen. Vi är många som oroar oss över Muf:s kraftiga radikalisering. Bakom det vilda vevandet mot den unga klimatrörelsen döljer sig en klimatpolitik för ökade utsläpp och en acceptans för samarbete med högerextremister.
Men en sak i taget.
I Moderaternas riksdagsgrupp finns flera öppna och uttalade klimatförnekare. Mest känd är kanske Jan Ericson som, efter att han i en uppmärksammad intervju sagt att ”klimatkris är bara ett modeord för alarmister” och att det helt saknas stöd i forskningen för att människor påverkar klimatet, till och med åthutats av partiledaren Ulf Kristersson. Kristersson verkar dock inte ha lyckats så väl. Ericson fortsätter sprida lögner om klimatkrisen – dessutom med en retorik som känns igen från Jonssons artikel.
Muf själva propagerar varje chans de får för att det ska bli billigare att släppa ut koldioxid. Ansvaret för att minska utsläppen är något som ska ligga på var och en, genom individuella val. Det är att totalt lämna walkover inför mänsklighetens största kris. Det är ett bevis på att vare sig Muf eller M är i närheten av att ha det som krävs för vår generation och för hela 2000-talet.
Muf och M måste hållas så långt borta från klimatpolitiken som över huvud taget är möjligt.
Vad hotar egentligen demokratin? De senaste åren har vi sett en vålds- och terrorvåg från höger, som gått hand i hand med ökade framgångar för Sverigedemokraterna. Nazister och fascister vädrar morgonluft. De spränger, hugger och skjuter meningsmotståndare. Vi har sett det på Utøya, i Trollhättan och runtom i hela landet på sprängda och brända flyktingförläggningar.
I maj skrev Muf:s föreslagna nya ordförande Matilda Ekeblad en artikel i Aftonbladet. Ekeblad skrev om Melodifestivalens ambition att få fler låtar skrivna av eller med kvinnliga musikskapare. I en bisats i slutet av artikeln målar Ekeblad upp bilden av sin motståndare – ”godhetssignalering och kulturmarxism”. Kulturmarxism beskrivs av Expo som ett begrepp populariserat av Anders Behring Breivik och djupt rotat i högerextrem antisemitism.
Ärligt talat: jag tror inte att Ekeblad eller Muf aktivt försöker sprida högerextrem antisemitism. Men det faktum att man gör det, lite grann av bara farten, borde mana till eftertanke. Vilka rörelser är det egentligen man befattar sig med? Vilken typ av människor är det man tänker sig att man vill bilda regering med? Vilka idéer är det som gror och får fäste i Moderata ungdomsförbundet 2020?
Att Muf har problem är inte svårt att förstå. Den högerextrema mobiliseringen har varit otroligt stark de senaste åren, inte minst i sociala medier. Att ett förbund som står långt till höger också påverkas av vad som händer i den yttre högern är begripligt, även om det inte är acceptabelt. Men att Moderaterna vill samarbeta med ett parti grundat av övervintrade SS-soldater är så klart många gånger värre. Regelbundet fylls nyheterna av nya avslöjanden: sverigedemokrat visade sig vara nazist, bakom stängda dörrar. Om det finns exempel på klimatförnekare i M:s riksdagsgrupp är det ett skämt jämfört med vad som finns gömt på SD:s riksdagskansli.
Oavsett politisk tillhörighet bör kampen för klimatet och för demokratin stå högst upp på dagordningen. Tyvärr är inte Muf eller M något att hålla i handen, vare sig när det gäller att bekämpa extremism eller när det gäller att bekämpa klimatkrisen.
