När Sovjetunionen brakade ihop 1991 åtföljdes delrepublikernas (till exempel Estlands) självständighetsförklaringar av detsamma av en rad nationella områden av lägre rang, till exempel Tatarstan mitt i Ryssland (vilken aldrig ledde till något).

Ett sådant var det kristna armeniskbefolkade autonoma området Nagorno-Karabach, som den 10 december 1991 genom en folkomröstning bröt sig ur det övervägande muslimska och turkspråkiga Azerbajdzjan. Det godtogs inte av Azerbajdzjan och krig utbröt som de ryskstödda armenierna i Nagorno-Karabach och Armenien vann.

Vad som ofta glöms bort är att armeniska trupper ockuperade inte bara Nagorno-Karabach utan också sju kringliggande rent azeriska distrikt med drygt en halv miljon azeriska innevånare, som nästan alla flydde. En vapenvila under övervakning av OSSE ingicks 1994. Sedan dess har det för det mesta varit lugnt, avbrutet av ömsom väpnade skärmytslingar och toppmötena mellan Azerbajdzjans och Armeniens presidenter.

”Sluta slåss”

För mindre än ett år sedan rapporterade utrikesdepartementet till riksdagen angående Nagorno-Karabach att det pågick ”en positiv utveckling av säkerhetssituationen i regionen” (skrivelse 2019/20:25). Men nu är det fullt krig? Borde inte omvärlden ha kunnat förutse det och vidtagit åtgärder?

Att Sverige har ett särskilt ansvar är knappast allmänt bekant, men så är det via medlemskapet, tillsammans med ett dussintal andra länder, i OSSE:s Minskgrupp (ej att förväxla med Minskavtalet om Ukraina).

Utrikesminister Ann Linde skulle ha besökt Baku i slutet av september men fick ställa in på grund av säkerhetsproblem. Istället hade hon telefonsamtal med Armeniens och Azerbajdzjans utrikesministrar. Hon uppmanade dem att sluta slåss och återuppta förhandlingarna. Det är i och för sig bra. Men det räcker inte, länderna har förhandlat på olika nivåer i snart trettio år utan framgång. Det krävs nya uppslag för att bryta dödläget. Det borde Sverige kunna bidra med.

Alla fredsplaner har haft som första punkt: armenisk utrymning av ockuperade områden utanför Nagorno-Karabach. Resolutioner med detta innehåll brukar röstas igenom i FN, trots nejröster från Minskgruppens ordförandeländer Ryssland, Frankrike och USA. Bland annat därför har Azerbajdzjan hävdat att Minskgruppen har slagsida till förmån för Armenien. Ryssland har ju militärpakt med Armenien, Frankrike och USA har stora och högljudda armeniska invandrargrupper.

Därför har Bakuregimen föreslagit ytterligare två ordförandeländer: Turkiet och Tyskland. Också Kazakhstan har nämnts som idealisk medlare eftersom landet kulturellt har mycket gemensamt med Azerbajdzjan men samtidigt har tätt politiskt/ekonomiskt samarbete med Ryssland och Armenien. Hur har Sverige ställt sig till sådana förslag?

I oktober 2010 gjorde några företrädare för Minskgruppen en 100 mil lång rundresa i de ockuperade områdena och såg med egna ögon ”de katastrofala följderna av konflikten … övergivna städer och byar”. Befolkningen på 14 000 personer består av inflyttade armenier, medan de fördrivna azerierna lever flyktingliv, utspridda över hela Azerbajdzjan. (Report of the OSCE Minsk Group co-chairs’ field assessment mission to the occupied territories of Azerbaijan surrounding Nagorno-Karabakh, October 7–12, 2010).

Det är naturligtvis bland dessa fördrivna, vars företrädare jag träffade i Baku när jag för tjugo år sedan var EU-parlamentets rapportör om läget i Sydkaukasus, som revanschismen lever starkt. Ur azeriernas synvinkel är status quo oacceptabelt.

Inget förtroende

För armenierna är det tvärtom, status quo innebär att Nagorno-Karabach reellt är en del av Armenien (liksom ytterligare 9 procent av azerbajdzjanskt territorium). Den här sortens illegala ockupationer har en tendens att bita sig fast med tiden (jämför Israels ockupation av Västbanken och Gaza och Rysslands av georgiska Abchazien och Sydossetien).

Samtidigt finns skäl för de kristna Nagorno-Karabacharmenierna att vilja frigöra sig från den bindning till det muslimska Azerbajdzjan som påtvingades dem av Sovjetväldet, precis som det finns förståeliga skäl bakom Abchaziens och Sydossetiens utbrytningar ur Georgien och Krims ur Ukraina och, kanske, Kataloniens ur Spanien, Skottlands ur Storbritannien, för att inte tala om Kosovos ur Serbien. Förtroende saknas mellan utbrytarfolket och majoritetsstaten.

Ett drastiskt uttryck för detta stötte jag på när jag vid besök i huvudstaden Stepankert tipsade Nagorno-Karabachs president om Åland, som ju är helsvenskt, men en del av Finland. Kunde inte Nagorno-Karabach förhålla sig på samma sätt gentemot Azerbajdzjan? Han noterade uppslaget. Något år senare träffades vi i Armeniens huvudstad Jerevan. Jo, han hade faktiskt gjort studiebesök på Åland och blivit helt övertygad. Istället för suveränitet skulle han kunna godta autonomi för Nagorno-Karabach – inom Finland! Som sagt – förtroendet saknas.

Nordisk modell?

Därför är varje lösningsförslag som betyder att Nagorno-Karabach ska återförenas med Azerbajdzjan utsiktlöst. Däremot måste alla övriga azeriska områden utrymmas av armeniska trupper och någon form av korridor skapas mellan enklaven och Armenien. Det är lätt att glömma att också Ålands tillhörighet höll på att bli en explosiv fråga på 1920-talet. Att modellen med autonomi inom Finland har lyckats beror förstås ytterst på den samarbetsanda och det ömsesidiga förtroende som präglat Norden det senaste århundradet.

Om just Åland inte fungerar som exempel för Sydkaukasus borde Norden kunna göra det. Det råder visserligen större skillnader mellan Armenien, Azerbajdzjan och Georgien än mellan de nordiska länderna, men mycket förenar dem, inte minst intresset av att bevara reell suveränitet mellan hungriga regionala stormakter, Ryssland, Iran, Turkiet.

Har Sveriges utrikesminister informerat Sydkaukasusländerna om fördelen av en nordisk regional samarbetsmodell? Om Azerbajdzjan får tillbaka sina genuint azeriska provinser lär förlusten av Nagorno-Karabach vara uthärdlig. Och inom ramen för ett regionalt samarbete av nordisk modell blir det dessutom betydelselöst vilken stat ett självstyrande Nagorno-Karabach tillhör.