När Sovjetunionen brakade ihop 1991 åtföljdes delrepublikernas (till exempel Estlands) självständighetsförklaringar av detsamma av en rad nationella områden av lägre rang, till exempel Tatarstan mitt i Ryssland (vilken aldrig ledde till något).

Ett sådant var det kristna armeniskbefolkade autonoma området Nagorno-Karabach, som den 10 december 1991 genom en folkomröstning bröt sig ur det övervägande muslimska och turkspråkiga Azerbajdzjan. Det godtogs inte av Azerbajdzjan och krig utbröt som de ryskstödda armenierna i Nagorno-Karabach och Armenien vann.

Vad som ofta glöms bort är att armeniska trupper ockuperade inte bara Nagorno-Karabach utan också sju kringliggande rent azeriska distrikt med drygt en halv miljon azeriska innevånare, som nästan alla flydde. En vapenvila under övervakning av OSSE ingicks 1994. Sedan dess har det för det mesta varit lugnt, avbrutet av ömsom väpnade skärmytslingar och toppmötena mellan Azerbajdzjans och Armeniens presidenter.

”Sluta slåss”

För mindre än ett år sedan rapporterade utrikesdepartementet till riksdagen angående Nagorno-Karabach att det pågick ”en positiv utveckling av säkerhetssituationen i regionen” (skrivelse 2019/20:25). Men nu är det fullt krig? Borde inte omvärlden ha kunnat förutse det och vidtagit åtgärder?

Att Sverige har ett särskilt ansvar är knappast allmänt bekant, men så är det via medlemskapet, tillsammans med ett dussintal andra länder, i OSSE:s Minskgrupp (ej att förväxla med Minskavtalet om Ukraina).

Utrikesminister Ann Linde skulle ha besökt Baku i slutet av september men fick ställa in på grund av säkerhetsproblem. Istället hade hon telefonsamtal med Armeniens och Azerbajdzjans utrikesministrar. Hon uppmanade dem att sluta slåss och återuppta förhandlingarna. Det är i och för sig bra. Men det räcker inte, länderna har förhandlat på olika nivåer i snart trettio år utan framgång. Det krävs nya uppslag för att bryta dödläget. Det borde Sverige kunna bidra med.

Alla fredsplaner har haft som första punkt: armenisk utrymning av ockuperade områden utanför Nagorno-Karabach. Resolutioner med detta innehåll brukar röstas igenom i FN, trots nejröster från Minskgruppens ordförandeländer Ryssland, Frankrike och USA. Bland annat därför har Azerbajdzjan hävdat att Minskgruppen har slagsida till förmån för Armenien. Ryssland har ju militärpakt med Armenien, Frankrike och USA har stora och högljudda armeniska invandrargrupper.

Därför har Bakuregimen föreslagit ytterligare två ordförandeländer: Turkiet och Tyskland. Också Kazakhstan har nämnts som idealisk medlare eftersom landet kulturellt har mycket gemensamt med Azerbajdzjan men samtidigt har tätt politiskt/ekonomiskt samarbete med Ryssland och Armenien. Hur har Sverige ställt sig till sådana förslag?

I oktober 2010 gjorde några företrädare för Minskgruppen en 100 mil lång rundresa i de ockuperade områdena och såg med egna ögon ”de katastrofala följderna av konflikten … övergivna städer och byar”. Befolkningen på 14 000 personer består av inflyttade armenier, medan de fördrivna azerierna lever flyktingliv, utspridda över hela Azerbajdzjan. (Report of the OSCE Minsk Group co-chairs’ field assessment mission to the occupied territories of Azerbaijan surrounding Nagorno-Karabakh, October 7–12, 2010).

Det är naturligtvis bland dessa fördrivna, vars företrädare jag träffade i Baku när jag för tjugo år sedan var EU-parlamentets rapportör om läget i Sydkaukasus, som revanschismen lever starkt. Ur azeriernas synvinkel är status quo oacceptabelt.

Inget förtroende

För armenierna är det tvärtom, status quo innebär att Nagorno-Karabach reellt är en del av Armenien (liksom ytterligare 9 procent av azerbajdzjanskt territorium). Den här sortens illegala ockupationer har en tendens att bita sig fast med tiden (jämför Israels ockupation av Västbanken och Gaza och Rysslands av georgiska Abchazien och Sydossetien).

Samtidigt finns skäl för de kristna Nagorno-Karabacharmenierna att vilja frigöra sig från den bindning till det muslimska Azerbajdzjan som påtvingades dem av Sovjetväldet, precis som det finns förståeliga skäl bakom Abchaziens och Sydossetiens utbrytningar ur Georgien och Krims ur Ukraina och, kanske, Kataloniens ur Spanien, Skottlands ur Storbritannien, för att inte tala om Kosovos ur Serbien. Förtroende saknas mellan utbrytarfolket och majoritetsstaten.

Ett drastiskt uttryck för detta stötte jag på när jag vid besök i huvudstaden Stepankert tipsade Nagorno-Karabachs president om Åland, som ju är helsvenskt, men en del av Finland. Kunde inte Nagorno-Karabach förhålla sig på samma sätt gentemot Azerbajdzjan? Han noterade uppslaget. Något år senare träffades vi i Armeniens huvudstad Jerevan. Jo, han hade faktiskt gjort studiebesök på Åland och blivit helt övertygad. Istället för suveränitet skulle han kunna godta autonomi för Nagorno-Karabach – inom Finland! Som sagt – förtroendet saknas.

Nordisk modell?

Därför är varje lösningsförslag som betyder att Nagorno-Karabach ska återförenas med Azerbajdzjan utsiktlöst. Däremot måste alla övriga azeriska områden utrymmas av armeniska trupper och någon form av korridor skapas mellan enklaven och Armenien. Det är lätt att glömma att också Ålands tillhörighet höll på att bli en explosiv fråga på 1920-talet. Att modellen med autonomi inom Finland har lyckats beror förstås ytterst på den samarbetsanda och det ömsesidiga förtroende som präglat Norden det senaste århundradet.

Om just Åland inte fungerar som exempel för Sydkaukasus borde Norden kunna göra det. Det råder visserligen större skillnader mellan Armenien, Azerbajdzjan och Georgien än mellan de nordiska länderna, men mycket förenar dem, inte minst intresset av att bevara reell suveränitet mellan hungriga regionala stormakter, Ryssland, Iran, Turkiet.

Har Sveriges utrikesminister informerat Sydkaukasusländerna om fördelen av en nordisk regional samarbetsmodell? Om Azerbajdzjan får tillbaka sina genuint azeriska provinser lär förlusten av Nagorno-Karabach vara uthärdlig. Och inom ramen för ett regionalt samarbete av nordisk modell blir det dessutom betydelselöst vilken stat ett självstyrande Nagorno-Karabach tillhör.

Tänk dig att någon högt uppsatt politiker skulle gå ut och föreslå att staten ska konfiskera och riva kyrkor i Sverige. Det är en så absurd tanke att det knappt går att föreställa sig. Men byt ut kyrkor mot moskéer och vi får just det Jimmie Åkesson föreslog på SD:s landsdagar i helgen. 

Det har talats mycket om hur SD har anpassat sig det senaste decenniet, gjort sig av med de värsta tokstollarna och de mest radikala förslagen för att bättre kunna passa in i svensk politik. Men det vi ser nu är, som Syres expert på högernationalism Daniel Vergara också konstaterade, det totalt motsatta.

SD:s mål har aldrig varit att slipa bort sina vassaste kanter utan bara att tona ner dem tillräckligt mycket för att de ska kunna få en plats i regeringen. Nu anser de sig vara så pass nära sitt mål att de inte längre behöver visa upp någon vacker fasad, snarare vill de visa för sin kärnväljare att de inte har ”mesat till sig”. Det är även ett sätt att särskilja sig från M och KD som också har glidit allt längre ut åt det högernationalistiska hållet.

Så när regeringen vill att vi ska höja straffen och sänka straffåldern säger Jimmie Åkesson att han vill att trettonåringar ska kunna få livstidsstraff, när regeringen vill göra det svårare att bli svensk medborgare vill SD att vi ska dra tillbaka medborgarskap (något som M visserligen var snabba med att köpa) och så vidare. Att förslaget om att riva moskéer skulle gå igenom tror jag inte ens Jimmie Åkesson själv tror på. I alla fall inte under den här mandatperioden. Men om utvecklingen fortsätter som den har gjort hittills och SD fortsätter växa är det inte omöjligt att det skulle kunna ske om tio år. Det är bara att blicka bakåt tio år och se hur sådant som då verkade helt otänkbart i dag diskuteras på fullt allvar. 

Många av SD:s förslag kräver förstås inte bara förändringar i grundlagen utan går också stick i stäv med FN.s konvention om mänskliga rättigheter. Jimmie Åkesson kan fortsätta hävda att han står upp för religionsfriheten, men börjar vi riva moskéer kan det inte ses som något annat än en stark begränsning av ”friheten att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion” som det står i FN-konventionen. Det är därför ingen slump att SD avskyr allt prat om mänskliga rättigheter. För dem existerar inget sådant som universella rättigheter, allt ska vara kopplat till nationen och de som inte anpassar sig efter det som de ser som den svenska kulturen ska åka ut. 

Förutom att svinga mot muslimer svingade Åkesson också en hel del mot Socialdemokraterna i sitt tal som han menar är ”en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Det är lite lustigt, för är det några som verkligen är beroende av islamisterna så är det SD själva. Hela deras framgång bygger på att de målar upp bilden av att det finns ett överliggande hot. Hade det inte funnits någon islamistisk terrorism så hade aldrig SD kunnat samla det starka stöd som de har i dag.    

Partiledarna i de andra Tidöpartierna har för en gångs skull faktiskt kritiserat Åkesson efter utspelet om moskéerna och sagt att det ökar hotbilden mot Sverige. Åkesson själv har sagt att det är precis tvärtom, att det är på grund av ingen har sagt något sånt här itdigare som islamister har kunnat etablera sig i Sverige och hotbilden har ökat. Här tycker jag dock att media skulle kunna ställa hårdare frågor och hänvisa till de experter som säger att hotet nu faktiskt kommer att öka. För om det är någonting som faktiskt skulle kunna vända opinionen tror jag det är om folk blir varse att Åkessons ständiga polarisering också gör Sverige till ett otryggare land. 

Det hot som riktas mot Sverige och svenskar generellt är dock fortfarande betydligt mindre än det som riktas mot muslimer i Sverige och som nu förstärks ytterligare genom Åkessons tal. Det skulle inte förvåna mig om det inom kort kommer ske nya attacker mot svenska moskéer från personer som, uppeldade av Jimmies tal, valt att ta saken i egna händer. Och när Jimmie Åkesson får frågor om det kommer han som vanligt se alldeles förbluffad ut och kränkt av tanken på att SD skulle ha någon som helst inverkan på vad enskilda individer tar sig för. 

Under helgen hade Sverigedemokraterna sina landsdagar. Jimmie Åkesson höll under lördagen ett minst sagt obehagligt tal. Han skräder verkligen inte orden. Det är tydligt att han känner sig självsäker när han säger att moskéer ska rivas, medborgarskap återkallas, föreningsfriheten ska begränsas – och att ”Socialdemokraterna är […] en aktiv del av den islamistiska rörelsen i Sverige”. Talet är ett stort steg mot ökad polarisering och ett stort steg från demokratiska värderingar. 

Det Åkesson och hans vänner bedriver är en förskjutningspolitik. Med stor sannolikhet är det inte rivna moskéer som är det yttersta målet – åtminstone inte just nu. Vad man istället vill uppnå är en fortsättning på den gradvisa förskjutning mot ett allt mer människofientligt samhälle som pågått under de år Sverigedemokraternas makt växt. Genom att säga något som låter extremt i dag får de det som är hälften så extremt att låta normalt. I morgon är extremen vardag. Det faktum att Kristersson och de övriga partiledarna i regeringen väljer att blunda för det leder till att Sverigedemokraternas vision om ett homogent, strömlinjeformat och auktoritärt samhälle får allt större förankring i verkligheten.

Jakten på makten i den svenska politiken blir alltmer absurd. Vi har en grundlagsskyddad religionsfrihet i Sverige. Att Åkesson nu kan stå och ifrågasätta den utan skarpa reaktioner från regeringspartierna säger något om hur långt hans och hans ”Sverigevänner” kommit i sitt förskjutningsprojekt. Mänskliga rättigheter ifrågasätts utan omskrivningar, allt i trygghetens och säkerhetens namn. Men det är inte den så kallade ”Sverigefientliga” politiken som orsakat dagens samhälleliga läge – det är den människofientliga. Just den som Åkesson och kompani själva står för. 

Regeringens  kognitiva dissonans, alltså det tillstånd i hjärnan som uppstår när man har flera sinsemellan motstridiga idéer samtidigt, är farlig, eftersom den möjliggör ”Sverigevännernas” normalisering av rasistiska och antidemokratiska värderingar. Det är naturligtvis bra att Kristersson och övriga partiledare i regeringen sagt ifrån mot Åkessons tal – för det har de gjort. Men när de samtidigt samarbetar med ett parti som alltmer öppet står för antidemokratiska och människofientliga ideal blir deras kritik värd noll och intet. Hur ska de ha det? Ska vi skydda grundlagsskyddade fri-och rättigheter eller inte? Det går inte att både skydda dem och montera ner dem samtidigt.

Om regeringspartierna menar allvar i sin kritik mot Åkesson och att de vill skydda religionsfriheten och mänskliga rättigheter bör de bryta Tidöavtalet omedelbart. Om det inte var uppenbart för dem tidigare vilket parti de hade att göra med så är det verkligen det nu. Makt till varje pris leder det svenska samhället i en farlig riktning, där grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter på allvar riskerar att försvinna.

DEBATT. En grupp med kvinnor, mammor av olika åldrar, sitter i en cirkel på ett kalt torg i stan och sjunger. Sjungandet håller dem varma och bidrar samtidigt till att kanalisera deras känslor. Några kvinnor som passerar, stannar och tittar tårögd på kvinnorna som sitter. Det är lördag den 18 november och över hela världen har rebellmammorna samlat sig inför Barnkonventionens dag för att uppmärksamma alla barns framtid och vikten av en beboelig planet.

I en forskningsartikel från 2022, Climate anxiety, pro-environmental action and wellbeing: antecedents and outcomes of negative emotional responses to climate change, om en undersökning som har utförts bland ungdomar i åldern 18–23 i 28 länder, har det visat sig att 8 av 10 ungdomar hade någon form av klimatångest.

Sverige var inte med bland de undersökta länderna, men även här ledde studien till stora nyheter. På sjukvårdssidan 1177 i Skåne publicerades för några veckor sedan en beskrivning om klimatångest under rubriken psykisk ohälsa och ångest. Nu återstår bara att svara på frågan hur vi på bästa sätt kan stödja våra ungdomar. I den här debattartikeln vill jag utmana till en annan mentalitet inom samhället, ett annat förhållningssätt till världen, som gynnar våra barn och vår strävan efter det levande, istället för vårt nuvarande strävande efter döda värden.

Vi sorterar ångest inom begreppet psykisk ohälsa, om den stör oss i vardagen, om vi finner det svårt att tänka på annat och om ångesten är överdriven. Klimatkrisen är ett verkligt hot, i alla fall om vi ska tro på vetenskapen. Vetenskap är enastående i vår värld, då själva uppgiften är att leta efter sanning, inte efter pengar, mer röster, eller makt, utan bara sanningen. Så om vi ska tro på någonting, låt oss då tro på vetenskap.

Således är klimatångest, ångest över en högst sannolikt negativ utveckling, inte alls konstig för våra barn. Konstigt är dock när det hamnar under rubriken ”psykisk ohälsa”. Ångest mot ett befintligt hot, såsom ångest för vår egen död eller döden av våra nära och kära, är en existentiell ångest – inte en psykisk sjukdom. Det handlar om livets utmaningar. En osäker framtid för ungdomar är en existentiell kris.

Den amerikanska socialpsykologen Roy Baumeister har forskat utförligt kring existentiella kriser och har kunnat identifiera fyra aspekter av mening för att hantera en sådan kris i sin bok Meaning of life, publicerad 1992. De fyra aspekterna är: Ett behov av självkänsla, värderingar, syfte ochefficacy. Att ha en känsla av vem du är och ha självförtroende är mycket viktigt. Samt att vara medveten om de egna värderingarna i livet och att ha ett eller flera mål du vill nå.

Den sista aspekten, efficacy, är lite svårare att översätta och förklara. Det handlar mest om en känsla av kontroll, att känna möjlighet, samt utrymme att kunna ändra på saker i livet. Att kunna identifiera möjligheten till efficacy är oftast det mest komplicerade, det har jag fått uppleva i min dagliga verksamhet som existentiell rådgivare. Självkänsla handlar om både självkännedom och validering. När det gäller ungdomar med klimatångest är det viktigt att ta deras oro på allvar och visa att vi vuxna verkligen bryr oss. Ungdomarnas värderingar handlar oftast om en levande planet. Målet är en bra framtid för planeten och alla levande varelser på den. 

Det utmynnar i frågan: Hur kan man få en känsla av efficacy, en känsla av att kunna ändra på saken? Det finns saker vi människor kan ha kontroll över, men också saker som är svåra eller till och med omöjliga att ändra på. Det är en riktig utmaning att förstå gränsen mellan dessa. Det blir tydligt i texten Sinnesrobön: ”Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.” För varje ungdom är det ett uppdrag att förstå skillnaden och ta itu med de handlingsmöjligheter som finns.

Och det är bråttom! Många forskare värnar om det faktum att det inte längre är fem i tolv som klockan slår, utan snarare tio över tolv. Många djur- och växtarter kommer aldrig tillbaka. Även människor, barn, dör redan i dag på grund av ett förändrat klimat och miljöförorening. Vi behöver även skapa tid och utrymme för att sörja alla döda.

Våra barn ska inte behöva kämpa ensamma med sin klimatångest och existentiella frågor. Det är inte heller deras ansvar att motverka klimatkrisen. Det är samhällets ansvar att lämna en levande planet till kommande generationer och därför bjuda ungdomar på både möjlighet till handling och på plats för deras sorg.