Varför vill Vattenfall riskera tusentals människoliv? Den frågan har ingen journalist ställt till Vattenfall eller vår regering. Detta trots att det statliga bolaget nu med regeringens stöd planerar att sälja kol till ett tjeckiskt kolbolag. Kol som om det förbränns kommer skapa enorma utsläpp – lika stora som 24 år av Sveriges samlade utsläpp av koldioxid.

”Vad har detta med människoliv att göra?” kanske du undrar. Det är en berättigad fråga. I media används ofta svältande isbjörnar och smältande glaciärer som illustration för klimatförändringarna, snarare än drabbade människor. I själva verket hotar klimatet många fler än isbjörnarna.
Klimatet hotar människor. Det är en fråga om liv och död. Det drabbar miljontals människor, som tvingas fly, svälta eller dö till följd av klimatförändringarna. Biologisk mångfald och djurrätt är givetvis också viktiga skäl att engagera sig för miljön, men alltför ofta hamnar de mänskliga offren i skymundan.

Vattenfalls kolförsäljning ställer Sverige inför ett väg-
skäl. Vill vi fortsätta bidra till katastrofer, svält och död för människor som redan i dag tillhör mänsklighetens mest utsatta? Eller vill vi istället ta vårt ansvar, låta kolet ligga och agera förebild för övergången till en fossilfri, hållbar framtid? För en regering som kallar sig grön borde svaret vara självklart.
Regeringen vägrar dock ta ansvar och skyller ifrån sig på riksdagen. Miljöminister Romson och näringsminister Damberg påstår båda att regeringen inte själva kan styra om Vattenfalls verksamhet. Detta är fel. Enligt ett rättsutlåtande till Riksrevisionen har regeringen all möjlighet att stoppa försäljningen av kolet. Det som saknas är inte juridisk förmåga – utan politisk vilja.

Miljöpolitik handlar om mänskliga rättigheter. Detta gäller inte endast klimatet, där regeringen fortsätter på sin människofientliga linje med kolförsäljningar, motorvägar och flygsubventioner som alla hotar rätten till liv och säkerhet för klimatförändringarnas offer.
Det handlar även om mineralpolitiken. Regeringens mineralstrategi öppnar upp för en enorm exploatering, där flera naturområden förstörs eller förgiftas för att bana väg åt gruvindustrin. Detta är självklart en fråga om naturens inneboende värde, hotade arter och biologisk mångfald – men det är även en fråga om grundläggande rättigheter hos lokal- och urbefolkning. Förorenat vatten, risken för dammolyckor och söndersprängda landskap är alla problem som hotar rätten till liv, hälsa och säkerhet för de människor som lever i närheten av gruvorna. I samernas fall innebär gruvexpansionen därutöver en inskränkning i samernas mänskliga rättigheter som urfolk.

Vad gäller både klimat och gruvor stoltserar makthavare ofta med fina ord. Jag var själv med Fältbiologerna i Paris när världens ledare förhandlade fram det nya klimatavtalet, som trots enorma brister presenterades som att politikerna ville ”ta ansvar”. Löfven, du har nu ett ypperligt tillfälle att gå från ord till handling. Låt kolet ligga!