Ida har fått ett uppdrag: hon ska hämta Stella en junidag på 1970-talet och föra henne tillbaka till Xpan 7. Men det är mycket som måste lösas först och allt hänger i luften.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Klockan tre började eftermiddagens qigong-pass. Camilla hade missat förmiddagspasset och armbandet påminde henne om att hon behövde en paus. Envetet. Det reagerade inte på subtila spydigheter som ”en paus från dig ja” heller. Ibland fick hon en inre bild av hur hon lade ifrån sig vänsterhanden, stängde en dörr om den där rösten och gick.
En del meddelanden kunde hon stänga av och var man under 50 kunde man stänga av hälsotipsen också. Men det var inte Camilla, och i dag var hon tacksam för dem.
Nu stod hon här, bredbent och barfota i gräset, och försökte hålla undan allt bestyr med människor från fel tid och idiotiska robotar och vårens intagning till Visdomens hus och presentationen av den anakrona tekniken på ett styrelsemöte snarast. För samman händerna. Lägg dem på magen. Känn hur din kraft …
Där borta stod Ida och Harriet, som hade Camillas barnbarns urvuxna tunika på sig. Knytbatik i olika gula nyanser, den passade henne fint. Harriet gjorde alla rörelserna med liv och lust, Ida såg okoncentrerad ut, som om hon bara gjorde lite vaga armrörelser för syns skull.
Hassan hade rapporterat från förhöret. Hotat dem med destruktion hade han gjort, den idioten! Destruktion! Ja, det fanns en regel enligt vilken hotfulla inkräktare som bedömdes vara ett hot mot Xpan-systemet kunde avlivas och sedan gå till destruktion. Nej, det fanns inget som tydde på att den här farmorn och henne barnbarn var hotfulla överhuvudtaget. Bara de där gubbarnas fantasier. Angus och Hassan, paranoiautskottet. Säkerhet, ha.
Camilla lutade åt att behandla de diskrona som en lokal angelägenhet som inte behövde tas upp i styrelsen, för att slippa någon kompromiss mellan olika verklighetsfrämmande förslag som mest skulle kasta ljus på förslagsställarnas egen handlingskraft.
Men tills vidare hängde Ida och Harriet i luften mellan kupolens väggar, under kupolens tak, under Harmonibrigadernas vingar. Harmoni, var det vad som uppstod när varje snabb och oväntad rörelse bestraffades med en elektrisk stöt? När varje ord man sa gick rakt in i örat på brigaderna? När sanningen var förbjuden för att de som hade makten ville ha den för sig själv och sälja den?
Ida var trött på den här tiden. Trött på att försöka lista ut vad hon borde och inte borde säga till folk. Även om de verkade snälla, en del av dem. Ensamhet var vad hon behövde, riktig ensamhet i skogen med bara skogsljuden omkring sig. Att stå här och låtsas bry sig om vad rösten i marken sa att hon skulle göra med armarna, magen, benen och ryggen var en sorts vila i väntan på det.
Men passet tog slut och folk spreds åt alla håll, ensamma och i små grupper. De gick nog hem nu. Nej, inte hem. De gick till matställena i kvarteren där de bodde och åt med sina grannar, det hade hon sett på informationsfilmen. Hemmen hade inga kök, de var bara till för att sova i. Livet i Xpan-städerna var anpassat för att man skulle vänja sig vid att göra allt tillsammans. Hur fanns det något ”tillsammans” om man aldrig fick vara med sig själv?
– Farmor, ska vi åka hem nu? sa Harriet.
De hade vandrat runt i staden och sett allt som fanns att se. Odlingarna, där maten som serverades på matställena kom till. Där de elektroniska bina surrade omkring och pollinerade och små robotar körde runt och vattnade, skördade och kom med ny jord från bokashi- och kompostanläggningarna. Det fanns jordgubbar och potatis, bönor och tomater. Biblioteket, där hon hade lånat några romaner och historieböcker på måfå. Om de blev kvar här ville hon veta något om hur mänskligheten hade hamnat här.
– Inte än. Vi ska åka tillbaka sen, men vi måste prata med Camilla först, tror jag.
De hade tagit tidsmaskinen. Ante skulle bli kvar här och utveckla den åt Himmelska friden, hade Camilla sagt. De fick inte träffa honom och Camilla hade sagt att det var vad han ville. Att han var glad åt sitt nya labb. Men Juha då? tänkte Ida. Men han kanske skulle stanna ett tag och sen komma tillbaka innan Juha hann sakna honom.
Sen ville Harriet gå och titta på Ögat, så de gick mot mitten av kupolen och ställde sig och tittade ner. Små robotar som for kors och tvärs. En ny satellit där ett tiotal människor skulle leva. Inte hon och inte Harriet, för satelliterna planerades och byggdes för den befintliga befolkningen. Tur det i alla fall. Ida satte sig på en bänk medan Harriet fascinerad stod och betraktade alltihop. Hon nickade nog till lite, för en röst bredvid henne väckte henne.
– Får jag sitta här?
– Visst, sa Ida och samlade ihop sin tunna, vida tunika.
Det var en vithårig gammal dam, äldre än någon annan hon hade sett i Xpan 7. Ljusblå ögon som glimmade i ett landskap av tunn, skrynklig hud.
– Du är inte härifrån, sa den gamla damen.
– Nej, sa Ida.
– Inte jag heller.
– Är du inte? Jag trodde att människor levde hela sina liv här. Varifrån är du?
– Det är havsbotten nu, förstås. Men det var så vackert en gång. Vitt och grönt och vatten. Jag tänkte att jag alltid skulle stanna där. Men sen blev det för mycket vatten. När det rann in i lägenheterna längst ner lämnade de flesta.
Lämnade vadå? tänkte Ida. Men det var förstås länge sedan någon hade synpunkter på att verbet ”lämna” användes intransitivt.
– Du då?
– Nej nej. Min man och jag bodde högre upp. Vi förtöjde vår lilla motorbåt i en lyktstolpe – det såg tokigt ut i början, men sen var det bara så det var. Så länge det fanns bensin. Sen kom krigen och smittorna och allt rasade samman mer och mer. Då räddade vi allt vi kunde och byggde upp nya laboratorier i de övergivna lägenheterna. Till slut fick vi ge oss in till land och anslöt oss till Xpan-projektet. Det var … åh, det var en nybyggaranda, det var så spännande alltihop.
– Vad hette den, den där staden vid havet?
– Sjöstaden. Hammarby sjöstad.
– Mina föräldrar bor i Hammarby sjöstad, sa Ida utan att tänka sig för.
De hade köpt en lägenhet där när villan i Enskede blev för stor och trädgården för bökig att hålla på med. Ida höll med, det var vackert. Men som en vacker kuliss, en animerad teckning, en låtsasverklighet. Bara för att allt var så nytt, förstås. Hon hörde ingen ton i huvudet, armbandet hade inte reagerat. Kvinnan bredvid henne log.
– Jaså, du är också en av dem, sa hon.
– Vilka då?
– En av de diskrona. Tyst med dig!
– Jag sa inget.
– Inte du. Armbandet. Det finns saker man inte talar om här. En gång fanns det en plats där man kunde tala om vad man ville, men dit får jag inte gå längre.
Ida ville ställa en massa frågor, men hon visste inte vilka som gick för sig. Harriet stod och pratade med ett annat barn, kors i taket. En liten rödhårig pojke som pekade och berättade. Kanske hade han föräldrar som jobbade där nere i Ögat.
– Jag heter Ida Holm, sa hon till slut. Den lilla tjejen i gult är mitt barnbarn Harriet. Vi råkade hamna här.
– Jag förstår. Jag heter Lydia Petersén, sa kvinnan.
Hon hette Lydia Petersén. Aha.
– Jag var forskare, men de har tagit bort alla mina kunskaper nu. Jag minns inte så mycket. Pojken med det svarta håret får fortsätta vår forskning nu. Det var i alla fall hans uppfinning. Han ville inte ge den till dem och jag var så arg för det! Så arg och så rädd, sa hon och ruskade på huvudet.
– Vad var du rädd för?
– Att bli för gammal och onyttig och skickas ut i rymden, förstås. I en satellit som var byggd av billigt skräp och sakta föll sönder. Hon sa det, flickan som heter som ett djur. Hon visste.
Lydia tittade rakt in i Idas ögon och nickade för att ge eftertryck åt orden. Flickan som hette som ett djur hade vetat.
– Är du fortfarande rädd?
– Jag är inte rädd för att dö. Jag har levt mitt liv och mer därtill. Men jag vill inte hänga där ensam i rymden och flyta runt bland döda kroppar medan satelliten faller samman. Det är inte så det ska sluta. Och om det går vill jag så gärna se Hammarby sjöstad igen. Jag tänkte att han skulle hjälpa mig med det, den där pojken.
– Ante? sa Ida.
Tonen hördes i huvudet igen. Okej, inte nämna Ante vid namn. Inte tala om Timebanditen eller tidsresor.
– Inte han. Den andra, han som gick med mig ner. Dit jag inte får gå längre. Där det tjöt i väggarna och blinkade rött och gult när de tog mig. Han är borta.
Det kunde vara Nisse hon talade om. Om det nu var för det lyssnande armbandets skull hon inte sa hans namn eller för att hon hade glömt det. Eller så pratade hon fullständigt i nattmössan. Tjöt i väggarna?
Armbandets lena röst hördes i Idas huvud igen. Det var dags för kvällsmat, och i kväll kanske hon skulle prova Elias hörna, som serverade tomatsoppa med svampmackor? En vägbeskrivning framträdde på näthinnan och det var inte långt till Elias hörna, som inte var någon hörna. Visste de ens vad en hörna var i en rund stad?
Samtidigt verkade Lydia också ha fått en vink om att det var dags, och Harriet kom springande och sa att hennes nya kompis Frank skulle hem och äta och att hans mamma hade sagt att hon fick följa med, så fick hon det? Ja, det fick hon. Det kanske fanns något som kunde gå fel, men även om Harriet sa något som inte borde sägas skulle väl ingen tro henne.
Ljuset från kupolen dämpades framåt kvällen. Lyktor och ljuspunkter på marknivå tändes, det var som om man ändå ville imitera livet utanför, livet som det hade varit. Tingting drog iväg med Lydia, Ida ropade att de kunde ses sen men Lydia svarade inte. Hon växlade några ord med Franks mamma och kom överens om att ses vid fontänen i parken halv nio. Och så skildes de åt.
