När larmet gick i nedre infran, Xpan-systemets godstransportbana, gömde sig Nisse i en vagn som visade sig innehålla lådor med robotar. När tåget stannade hjälpte en av robotarna honom att ta sig ut ur vagnen och upp på marken. Nu är han tillbaka hos Freddy på Oasen.
Här hittar du förra avsnittet och här kan du läsa från början.
Något kittlade Nisse i ansiktet. Ringlade sig in i hans näsborrar och luktade Freddy. Så kom värmen från hennes ansikte och något mjukt och varmt på pannan. En puss.
– Upp och hoppa, sa hon.
Hon sa det mjukt, men han hade inte väntat sig att hon skulle säga det alls. Han hade tänkt sova länge och sen skriva rent sina intervjuer och anteckningar. Ta några foton. Dra hemåt. Nej, inte hem, men till sin egen tid. Ta tunnelbanan till sin brorsa i Sundbyberg där han skulle bo under praktiken på tidningen. Låtsas som inget särskilt hade hänt sedan han kom med tåget från Kramfors.
Om han inte fick med sig Freddy, förstås. Det visste han inte om han ens vågade hoppas. Hon var så rotad i sitt liv här, och hon hade aldrig ens gjort en provresa med någon av Antes maskiner … det förstod han inte. Men han hoppades att hon skulle vilja en dag, han ville visa henne så mycket.
Han skulle häcka hos brorsan och sortera, skriva, välja bilder, och sedan när det blev måndag skulle han presentera alltihop för Ida, som skulle bli eld och lågor och ge honom allt utrymme han behövde, tre uppslag kanske skulle räcka, och sätta hans foto av Freddy på förstasidan. Sedan skulle han starta en framtidspodd och …
– Upp? Varför inte ner istället? sa han och drog i hennes tröja så handen blev hal av ullfett.
Hon log och lade sig på hans arm och förklarade. Kanske hon hade glömt säga det i går, de hade inte pratat så mycket. Men det fanns indikationer på att Ante var i Xpan 7, och det var i så fall inte bra alls. Kanske fler också. Och de måste hjälpa dem därifrån.
– Ja, så klart. Men hur? Har ni nån plan?
– Nej, det enda vi kan tänka ut är att Noor skulle kunna ta sig in. Kanske. Men inte vad hon ska göra sen eller hur de ska komma ut om de är där eller … alltså, Timebanditen är där också. Ettan.
– Shit.
– Mmm.
Freddys förklaringar av vad de egentligen visste och hur lät inte heller så exakta, men något skitskumt hade tydligen hänt, och om Timebanditen var i Xpan 7 kunde Ante vara där med den. Visst. Eller Ida eller Harriet eller båda. De borde göra något, men vad? Nisse kunde tänka sig olika komplicerade manövrer med Timebandit 2: Om Freddy kom till en tid då hon hade haft ett id-armband, innan hon drog från Xpan 7, så kunde hon ta infran dit och ta med sig Timebandit 2, hitta ettan och Ante och …
– Jag hade väl inget infrapass heller, flinade Freddy.
Det enda de hade kunnat komma på, hon och Canberra, var att be Nalle om hjälp. Nalle som hade visat Nisse vägen till Oasen och gett honom sin gamla tröja. Han kände till hemliga ingångar till nedre infran, förklarade hon. Fine, tänkte Nisse, men det var ju inte nedre infran de skulle till. Men han hade inget bättre förslag, så han sa inget.
Dagsljuset höll redan på att ge upp när de började gå längs den höga banvallen i sina träbottnade kängor. Över rötter och stenar längs en stig som bitvis var övertäckt med grenar och bråte. Det var inte meningen att vem som helst skulle kunna följa den, sa Freddy.
När de hade gått i någon halvtimme genom skogen delade sig stigen i flera. Nalle tog olika vägar hem, förklarade Freddy. Av samma anledning. Men hon kunde stigarna och så småningom kom de in i något som hade varit ännu ett bostadsområde. I källaren till en av ruinerna bodde han.
Det gick inte att se att någon bodde där. Varför var han så hemlig? undrade Nisse. Men det kunde förstås finnas tusen bra anledningar. Freddy bankade på källardörren, först tre långsamma bankningar och sen tre snabba. Nisse kände igen den lille mannen som öppnade. Ett smalt, vaksamt ansikte, mer gammalt än ungt, vad kunde han vara? Sextio-nånting? Mörka ögon som rörde sig hela tiden.
– Freddy! Och vem har du med dig? Jomen dig känner jag igen. Det var du som sökte efter Oasen.
– Jag heter Nisse. Jag är … började Nisse.
Men Nalle verkade inte höra på. Han släppte in dem i en källargång som ledde till ett stort rum. Allt där inne var byggt av stockar och gammalt virke, väggarna till gamla källarförråd, kanske. Det brann en en eld i en eldstad med en skorsten som ledde någonstans uppåt i huset. Det fanns tre lådformade pallar med tovade ulldynor på, och de satte sig där.
– Så vad vill ni då? sa Nalle.
– Vi behöver komma in i Xpan 7 utan att någon känner igen oss. Sen behöver vi hitta Ante och kanske några andra och få ut dem.
– Det var inte lite, det. Jaså, har de fått klorna i honom till sist? Ja, fram till Xpan 7 kan jag hjälpa er. Men sen? Utan att nån känner igen er? Dig tar man ju inte fel på. Och Nisse här ska inte visa sig i Xpan 7, hehe.
Hur han nu kunde veta det?
– Det tål att tänka på, det här. Jag får fråga haren, sa Nalle, mer till sig själv än till dem.
– Haren?
– Mitt totemdjur.
– Vet harar sånt?
Harar kunde veta allt möjligt, sa Nalle hemlighetsfullt. En schaman, tänkte Nisse. Wow. En polare till hans föräldrar var schaman vid sidan om sitt jobb som snöröjare. Janet hette hon, uttalat med ett svenskt ”ja” i början. Nisse tyckte att det lät hur coolt som helst när han fick höra det. Han hade frågat och frågat, men hon pratade hellre fotboll eller politik. Men hon hade i alla fall berättat att hennes totemdjur var en vildhäst.
Så Nalle skulle fråga haren. Sen, inte nu. Han måste förbereda sig, men först ville han presentera någon. Presentera? Nisse och Freddy såg sig omkring. Det fanns ju ingen där?
Nalle gick fram till en hög med grejer och lyfte på en filt.
– Det här är Peter. Säg hej till publiken, Peter!
