Från mitten av sextiotalet var det Vietnamkriget som gällde: borde USA lämna Vietnam eller skulle man stanna kvar och skydda Sydvietnam mot den hotande ”världskommunismen” (Sovjetunionen och Kina)? För den ena sidan var USA en del av problemet, för den andra var USA lösningen på detsamma. Saken var inte en klar vänster–högerfråga, i alla partier utom hos Moderaterna fanns motståndare till kriget. Man var emot USA:s insats, som vintern 1965 uppgick till drygt en halv
miljon soldater.

Diktatur eller befrielse

Uppfattningen om vad det var för slags krig skilde lägren åt. De som gillade USA:s närvaro pekade ut den andra sidan som ”kommunister” , politisk paria på den tiden. Den andra sidan menade att det rörde sig om ett socialt uppror, organisationen FLN, en befrielsefront i Sydvietnam (på svenska FNL) bekämpade en medeltida polisstat, en regim som gynnade godsägarna och annan överhet. FNL var samma sorts befrielsefront som fanns på andra håll i världen som gjorde uppror mot sina förtryckare, i Afrika mot Portugal, i Indokina mot Frankrike för att ta ett par exempel.

Amerikanerna hävdade å sin sida att FNL bara var ett verktyg för den nordvietnamesiska kommunistdiktaturen och att denna försåg FNL med vapen (som man alltså i sin tur fått från Sovjetunionen och Kina). Om inte USA och dess allierade i Sydvietnam segrade, skulle hela Sydostasien falla i ”kommunisternas” händer, den så kallade dominoteorin. Den här amerikanska tolkningen av kriget motsatte sig den svenska FNL-rörelsen och en betydande opinion i Sverige.

Historien om detta krig brukar avslutas med händelserna i maj 1975 när huvudstaden Saigon erövrades av befrielserörelsen FNL och personalen på den amerikanska ambassaden fick ge sig av med hjälpa av helikopter, en bild som man kan säga ”sa allt”. Intresset kring Vietnam svalnade snabbt och den FNL-vänliga bilden av konflikten blev den bestående.

Svajiga premisser

FNL erövrade alltså och befriade Saigon. Inte alls, säger krigshistorikern Gunnar Åslund i en mastig volym med titeln Vietnamkriget och de svenska diplomaterna, utgiven på Dialogos förlag. Ja, mastig var ordet, 540 sidor och en notapparat omfattande 918 nummer och ett mycket värdefullt stycke samtidshistoria.

En bärande idé i debatten var  tanken att detta krig var en uppgörelse mellan en befrielserörelse, FNL, och USA och inte något annat. Men Åselius visar med tydliga siffror på just något annat. Han uppger att Kina från 1964 och elva år framåt försåg Nordvietnam med följande poster: två miljoner automatvapen, sextiofem tusen artilleripjäser, sjutton miljoner granater, hundrasextiofyra stridsflygplan, femhundrasextio stridsvagnar samt tio miljoner uniformer. Under tre år på sextiotalet tjänstgjorde 320 000 kineser i Nordvietnam. De reparerade vägar, broar och fabriker. Elva hundra av dem stupade, tjugosjutusen skadades av amerikanska bomber.

Åselius vill visa att hela detta väldiga svenska engagemang vilade på svajiga eller felaktiga premisser. FNL i Sydvietnam sågs alltså som en befrielserörelse, som ledare för ett socialt uppror. Åslund påvisar tydligt att FNL med tiden snarare kom att bli den mindre aktören och att det i själva verket var den nordvietnamesiska armén som hade huvudrollen och den var som sagt utrustad med vapen och annat av Kina och även (ehuru mera pliktskyldigt) av Sovjetunionen).

Moralisk stormakt

Vad fick den svenska regeringen att engagera sig för detta avlägsna land, Vietnam? Åselius betonar betydelsen av yngre radikala UD-tjänstemäns engagemang, inte politikernas i första hand, även om Olof Palme tidigt var med på banan. Dessa omtolkade synen på vad som hände i Sydostasien och världen. För dem var det inte öst som stod mot väst, det vill säga Sovjet och Kina mot ”den fria världen”, utan de fattiga länderna i syd mot de rika norr. Dessa diplomater insåg förstås att Nordvietnam var en enpartistat, alltså diktatur, men man ansåg att landet var en ” progressiv sådan”.

Vi var ingen militär stormakt men vi kunde bli en moralisk sådan genom detta angagemang. Vi kunde därigenom också bli betraktat som ett fredssträvande, progressivt land för de många länderna i Asien och Afrika som blev självständiga stater vid den här tiden, tidigt sextiotal. Vi var annorlunda och Olof Palme var annorlunda. Men Åselius beskriver denna politik med syrlig ironi. Vietnamkrig som intresserade de svenska diplomaterna var det Vietnamkrig som ”kunde bekräfta Sveriges betydelse i världen”.

Sverige skulle sedan efter kriget, som slutade 1975, bli solidariska med segrarna, trots att dessa förföljde och fängslade oliktänkande (och alltså inte bara bestraffade dem som begått förbrytelser under kriget). Själv läste jag om dessa förföljelser i brittiska Guardian. Åselius är ingen ensidig USA-försvarare. Han skriver utförligt om  nästan osannolika grymheter, som när amerikanska helikoptrar skjuter ner flyende familjer på ett öppet fält och om bomber som fälls över  civila bostäder.

”A terrible mistake”

Även Sara Lidman kommenteras av Åselius. Hon angrep ju den svenska regeringen med frätande formuleringar om svenskt svek, när det gällde Vietnamkriget. Ledarna i Nordvietnam kände till hennes angrepp men, ironiskt nog, uppskattade de dem inte. Det kan man förstå. Nordvietnam var det land som fick mest i bistånd av Sverige och det skedde under krigsåren. Vi var det första västland som etablerade en ambassad där och för ledarna i Nordvietnam var det förstås genant att höra Sara Lidman angripa den svenska regeringen, deras bästa vän i väst.

Nå till slut, alla de som sålde Vietnambulletinen och stödde FNL i Sydvietnam, var de ute i ogjort väder? Nej, det var rätt att protestera mot den amerikanska krigföringen med bomber i ofattbara mängder och massakrer som den i Song My. Den var grym och meningslös. Ja, hela angreppet från början till slut var meningslöst och oklart till sin syftning, vilket ju framgick i de dokument som avslöjades och som ledde till president Nixons fall. Krigets ”arkitekt” Robert McNamara kunde inte vara tydligare än när han 1990 yttrade orden ”a terrible mistake” om detta krig.