Från mitten av sextiotalet var det Vietnamkriget som gällde: borde USA lämna Vietnam eller skulle man stanna kvar och skydda Sydvietnam mot den hotande ”världskommunismen” (Sovjetunionen och Kina)? För den ena sidan var USA en del av problemet, för den andra var USA lösningen på detsamma. Saken var inte en klar vänster–högerfråga, i alla partier utom hos Moderaterna fanns motståndare till kriget. Man var emot USA:s insats, som vintern 1965 uppgick till drygt en halv
miljon soldater.

Diktatur eller befrielse

Uppfattningen om vad det var för slags krig skilde lägren åt. De som gillade USA:s närvaro pekade ut den andra sidan som ”kommunister” , politisk paria på den tiden. Den andra sidan menade att det rörde sig om ett socialt uppror, organisationen FLN, en befrielsefront i Sydvietnam (på svenska FNL) bekämpade en medeltida polisstat, en regim som gynnade godsägarna och annan överhet. FNL var samma sorts befrielsefront som fanns på andra håll i världen som gjorde uppror mot sina förtryckare, i Afrika mot Portugal, i Indokina mot Frankrike för att ta ett par exempel.

Amerikanerna hävdade å sin sida att FNL bara var ett verktyg för den nordvietnamesiska kommunistdiktaturen och att denna försåg FNL med vapen (som man alltså i sin tur fått från Sovjetunionen och Kina). Om inte USA och dess allierade i Sydvietnam segrade, skulle hela Sydostasien falla i ”kommunisternas” händer, den så kallade dominoteorin. Den här amerikanska tolkningen av kriget motsatte sig den svenska FNL-rörelsen och en betydande opinion i Sverige.

Historien om detta krig brukar avslutas med händelserna i maj 1975 när huvudstaden Saigon erövrades av befrielserörelsen FNL och personalen på den amerikanska ambassaden fick ge sig av med hjälpa av helikopter, en bild som man kan säga ”sa allt”. Intresset kring Vietnam svalnade snabbt och den FNL-vänliga bilden av konflikten blev den bestående.

Svajiga premisser

FNL erövrade alltså och befriade Saigon. Inte alls, säger krigshistorikern Gunnar Åslund i en mastig volym med titeln Vietnamkriget och de svenska diplomaterna, utgiven på Dialogos förlag. Ja, mastig var ordet, 540 sidor och en notapparat omfattande 918 nummer och ett mycket värdefullt stycke samtidshistoria.

En bärande idé i debatten var  tanken att detta krig var en uppgörelse mellan en befrielserörelse, FNL, och USA och inte något annat. Men Åselius visar med tydliga siffror på just något annat. Han uppger att Kina från 1964 och elva år framåt försåg Nordvietnam med följande poster: två miljoner automatvapen, sextiofem tusen artilleripjäser, sjutton miljoner granater, hundrasextiofyra stridsflygplan, femhundrasextio stridsvagnar samt tio miljoner uniformer. Under tre år på sextiotalet tjänstgjorde 320 000 kineser i Nordvietnam. De reparerade vägar, broar och fabriker. Elva hundra av dem stupade, tjugosjutusen skadades av amerikanska bomber.

Åselius vill visa att hela detta väldiga svenska engagemang vilade på svajiga eller felaktiga premisser. FNL i Sydvietnam sågs alltså som en befrielserörelse, som ledare för ett socialt uppror. Åslund påvisar tydligt att FNL med tiden snarare kom att bli den mindre aktören och att det i själva verket var den nordvietnamesiska armén som hade huvudrollen och den var som sagt utrustad med vapen och annat av Kina och även (ehuru mera pliktskyldigt) av Sovjetunionen).

Moralisk stormakt

Vad fick den svenska regeringen att engagera sig för detta avlägsna land, Vietnam? Åselius betonar betydelsen av yngre radikala UD-tjänstemäns engagemang, inte politikernas i första hand, även om Olof Palme tidigt var med på banan. Dessa omtolkade synen på vad som hände i Sydostasien och världen. För dem var det inte öst som stod mot väst, det vill säga Sovjet och Kina mot ”den fria världen”, utan de fattiga länderna i syd mot de rika norr. Dessa diplomater insåg förstås att Nordvietnam var en enpartistat, alltså diktatur, men man ansåg att landet var en ” progressiv sådan”.

Vi var ingen militär stormakt men vi kunde bli en moralisk sådan genom detta angagemang. Vi kunde därigenom också bli betraktat som ett fredssträvande, progressivt land för de många länderna i Asien och Afrika som blev självständiga stater vid den här tiden, tidigt sextiotal. Vi var annorlunda och Olof Palme var annorlunda. Men Åselius beskriver denna politik med syrlig ironi. Vietnamkrig som intresserade de svenska diplomaterna var det Vietnamkrig som ”kunde bekräfta Sveriges betydelse i världen”.

Sverige skulle sedan efter kriget, som slutade 1975, bli solidariska med segrarna, trots att dessa förföljde och fängslade oliktänkande (och alltså inte bara bestraffade dem som begått förbrytelser under kriget). Själv läste jag om dessa förföljelser i brittiska Guardian. Åselius är ingen ensidig USA-försvarare. Han skriver utförligt om  nästan osannolika grymheter, som när amerikanska helikoptrar skjuter ner flyende familjer på ett öppet fält och om bomber som fälls över  civila bostäder.

”A terrible mistake”

Även Sara Lidman kommenteras av Åselius. Hon angrep ju den svenska regeringen med frätande formuleringar om svenskt svek, när det gällde Vietnamkriget. Ledarna i Nordvietnam kände till hennes angrepp men, ironiskt nog, uppskattade de dem inte. Det kan man förstå. Nordvietnam var det land som fick mest i bistånd av Sverige och det skedde under krigsåren. Vi var det första västland som etablerade en ambassad där och för ledarna i Nordvietnam var det förstås genant att höra Sara Lidman angripa den svenska regeringen, deras bästa vän i väst.

Nå till slut, alla de som sålde Vietnambulletinen och stödde FNL i Sydvietnam, var de ute i ogjort väder? Nej, det var rätt att protestera mot den amerikanska krigföringen med bomber i ofattbara mängder och massakrer som den i Song My. Den var grym och meningslös. Ja, hela angreppet från början till slut var meningslöst och oklart till sin syftning, vilket ju framgick i de dokument som avslöjades och som ledde till president Nixons fall. Krigets ”arkitekt” Robert McNamara kunde inte vara tydligare än när han 1990 yttrade orden ”a terrible mistake” om detta krig.

Vilda djur finner den mänskliga rösten skräckinjagande, och mänskligt tal får djur att ta till flykt hastigare än då de hör lejons rytande, hundars skällande, eller avfyrade eldvapen. Det är mänsklighetens agerande under hundratusentals år som lagt grunden till denna företeelse. Överallt där människan dragit fram på jorden har megafauna och rovdjur kraftigt decimerats eller helt utrotats, och det är möjligt att bestämma människans anländande till en nejd baserat på decimerandet eller utplånandet av områdets fauna.

Skapar obalans

Det är emellertid inte bara människans förhistoria, utan också hennes historia, som visar att hon är illa lämpad på att förvalta naturen. Detta beror i grund och botten på att naturen är komplex, så oöverskådlig att människan inte fullt ut kan begripa sin förvaltnings följder. Människan är inte som de änglar vilka enligt mytologin kan förstå sina handlingars samtliga konsekvenser.

Bland forskare slog redan Charles Darwin fast, att eftersom allt levande är sammanlänkat, kan åtgärder riktade mot arter eller deras biotoper få fullständigt oväntade följdverkningar, och Darwin menade att det är hopplöst att försöka föreställa sig förändringars slutgiltiga konsekvenser. Människan är oförmögen att åstadkomma en god balans i naturen. Mänsklig förvaltning ledde till att Sverige fick världens största älgtäthet. Och mänsklig förvaltning har också resulterat i de svenska underdimensionerade rovdjurspopulationerna. 

Riksdagen, Naturvårdverket och länsstyrelserna hör till dem som är ansvariga för att älgpopulationen nu befinner sig i fritt fall. De är också delansvariga för att det i landet finns blott 290 häckande par kungsörnar, medan järven och lodjuret är sårbara, björnen nära hotad och vargen starkt hotad. Sveriges natur är i huvudsak nedgraderad, och trots att den svenska befolkningen har en mycket positiv syn på rovdjur, så är riksdagen – vilken ska representera väljarna – i huvudsak rovdjursfientlig. Att politiker saknar expertkunnande kan såväl medborgare som forskare och tjänstemän vittna om, och riksdagens syn på rovdjuren har fått vittgående följder.

Rovdjuren är ofta nyckelarter, vilka har stor inverkan på ekosystem genom att reglera andra arters populationer. Det kraftiga decimerandet, eller utrotandet, av toppredatorer får oöverskådliga kringeffekter. De ekologiska systemen blir överbelastade av enstaka arter, som klövdjur, vilka inte längre hålls i schack av predatorerna. I Sveriges fall har därför de kraftigt reducerade rovdjursstammarna lett till skogsskador, eftersom landet kunnat uppvisa världens tätaste älgstam.

Klarar fler rovdjur

Människan har alltså skapat en natur inom Sveriges gränser som är obalanserad, och varje gång något slags licensjakt eller illegal jakt drar i gång, befästs denna ojämvikt. 

Bättre än jakt vore att låta de stora rovdjurens populationer växa sig starka. Predatorerna skulle – om de gavs möjlighet – kunna reglera klövdjurspopulationerna, och därmed agera skogens väktare. Genom att skydda svensk skog skulle rovdjuren bidra till att stärka den biologiska mångfalden, skogsindustrin, och nationens välfärd.

Ur ett ekologiskt perspektiv klarar naturen av betydligt fler rovdjur än vad som i dag är fallet. Men traditioner och socioekonomiska faktorer förhindrar för närvarande större populationer. Vissa djurägare vill inte veta av fler rovdjur. Ett ökat antal rovdjur skulle kräva att ytterligare kraft läggs på förebyggande åtgärder, och en rättvis ersättningsmodell skulle också behövas (något Udtja sameby, Gällivare skogssameby, och SLU:s Jens Frank arbetat på).

I Sverige är det kanske tio procent av befolkningen som har en nära anknytning till jakt, och knappt 300 000 jägare löser jaktkort. Bland dessa vill en del se minskade, och i extrema fall utplånade, rovdjursstammar. Predatorerna ses av dessa jägare som konkurrenter om bytesdjuren.

Ständigt i naturen

Sett till riket i stort har de kraftigt reducerade svenska rovdjurspopulationerna liten påverkan på exempelvis älgarna. Att älgarnas antal minskat drastiskt de senaste åren beror i stället på för stora uttag av älg, och på att en del skogsägare planterar träd så tätt att tillgången på föda i skogen minskar. För att överleva äter då älgarna – till skogsägares förtret – av unga träd. Dessa tätt planterade trädåkrar bör ersättas av skogar där större delar av skogens naturliga struktur och ekosystem bevaras. Detta skulle innebära skyddande av gamla träd, minimerande av markstörningar, och större zoner bestående av ostörd mark och intakt vegetationstäcke mellan träd som fälls och vatten.

Att ytterligare reducera (eller helt utrota) rovdjuren skulle åtminstone kortsiktigt gagna en minoritet – nämligen de jägare som vill ha ensamrätt på bytesdjur. Åtgärder av detta slag skulle dock förvärra läget för den biologiska mångfalden och för skogsägare. Landet i stort skulle gynnas om människan överlämnade förvaltandet av fauna och flora till dem som utgör naturen varje dag, året runt.

I den mänskliga förvaltningens frånvaro ges rovdjur och bytesdjur möjlighet att upprätta jämvikt. Och till skillnad från människan, vars jaktlag är ute och jagar endast kortare stunder, är predatorerna ständigt ute i naturen, och utför det arbete som krävs för att skapa välmående livsmiljöer.

Allians med skogsägare

Större rovdjursstammar skulle leda till en natur som i högre utsträckning än i dag är självreglerande och balanserad. Trycket på vedväxterna skulle minska. Detta skulle innebära en ökad tillväxt och bättre kvalitet på skogsråvaran, vilket i sin tur skulle gynna skogsindustrin och den svenska välfärden.

Med färre skador på träd skulle skogsägare ha bättre ekonomiska möjligheter att främja skogen som helhet. Sverige kan utveckla en skogsekonomi som gynnar skogen, inte bara träden. Som Partha Dasgupta säger i sin rapport från 2021 till den brittiska staten, angående den biologiska mångfaldens ekonomi: ”Att hävda att det finns ett ’ekonomiskt skäl’ å ena sidan, och ett ’miljömässigt skäl’ å andra sidan, är att missförstå ekonomins natur.”

Om svenska skogsägare allierar sig med rovdjuren skulle det gynna den biologiska mångfalden, dem själva, och landets välfärd på lång sikt.

I kapitalismens tidevarv handlar många aktiviteter om lönsamhet och pengar för att ha medel till livsstilar där våra inköp i sin tur för hela planeten allt närmare katastrofens rand. Att stanna upp det industriella kretsloppet vore också en katastrof (säger experterna) då det krävs miljardtals transaktioner för att hålla världens samhällsekonomi växande och levande.

Skogens värde översätts i siffror. Pengar krävs i vår snabbt rullande vardag. Ingen vill hamna på bar backe. Allt fler personer i Sverige sjukskrivs för stress och utbrändhet och sliter med att försöka få ihop livspusslet. FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna beskriver i många punkter rätten till ett värdigt liv oavsett nationalitet och livsplats.

Att erkänna de rådande omständigheterna ger idén om global medborgarlön: Om vi skapar en (påhittad) digitalt fungerande ekonomisk infrastruktur tillerkänns varje människa tillräckligt med pengar för ett värdigt liv, och då har vi kommit långt. Kan medborgarlön – en stadig basinkomst för alla, kanske med motkrav i form av viss delad samhällstjänst – vara en lösning?

Många av de sysslor som anses besvärliga att arbeta med: som diverse fysiskt arbete, städning, vård, med mera, skulle kunna delas upp på många fler personer, som med en basinkomst på till exempel 15 000 kronor i månaden då har möjlighet till mer i inkomst – men med betydligt färre arbetstimmar per månad. Den tyska ekonomijournalisten Ulrike Herrmann skriver dock i sin bok Kapitalismens slut (Fri tanke 2023) att medborgarlön inte är ett ultimat förslag då den, för att vara möjlig, som modell relaterar till en stadigt växande ekonomi, vilket är ohållbart som framtid (sidorna 225–226, Herrmann 2023).

Världen är ekonomiskt ojämlik. Men kanske kan vi ändra på det? Vi är nu åtta miljarder människor som har varsin människokropp, och varsin livstid här på jorden. Vi behöver erkänna att samtliga nu levande människor är i behov av en fungerande ekonomisk struktur. Samtidigt har vi som värld inte råd med de fossila utsläpp som vi skulle ha om åtta miljarder personer arbetade heltid. Och samtidigt sker redan mängder med arbete bara för att någon ska tjäna pengar, och då struntar man i naturens väl. 

Jag föreslår att vi väljer ett digitalt påhittat belopp per månad som ”världen” kan ge gratis till oss alla, oavsett ålder, och land. Dessa digitala pengar ska gå att använda till det vardagliga livets kostnader. Istället för att miljarder invånare arbetar med diverse idiotiska saker eller använder till exempel sin moped, motorcykel, lastbil eller bil för resor som varit nödvändiga för att få ihop mer pengar till hushållet, kan vi allesammans ta det lite lugnare.

Att ha tillräckligt med pengar är en situation som familjer med en förmögenhet redan lever med. Man försörjer sin släkt och familj och tar hand om alla så att ingen svälter eller lider ekonomisk nöd. Det synsättet kan vi ta till oss och översätta till alla människor på hela jordklotet. Det behövs samtidigt världsomfattande information att vi inte har råd med de utsläpp som pågår just nu. Alltså får vi kanske stänga mycket av den pågående produktionen, för vår överlevnad och framtids skull.

Kan vi låta oss nöjas med allt det som redan har producerats? En livsuppgift för alla nu levande att klara. Uttrycket: ”Det finns redan tillräckligt med kläder för att räcka till alla på Jorden i sex generationer framåt”, säger att vi faktiskt klarar oss med allt det som världens fabriker redan skapat. Vi kanske till viss del får byta livsstil. Det är ett världsprojekt! 

DEBATT. Tillsammans med sju andra övergivna kaniner hittades Leonora utomhus i Stockholm. Volontärer för Smådjurschansen ryckte ut för att fånga in och rädda dem. Leonora var tilltufsad, undernärd och hade små sår över hela kroppen. Efter infångandet ville hon ändå mest av allt få kärlek. Det tog inte lång tid innan hon hoppade upp i jourmattes knä för att gosa och bli handmatad. Några veckor senare insåg jourhemmet att hon, trots sin magra kropp, var dräktig. Strax därefter byggde hon efter bästa förmåga ett bo i sin inhägnad och tre små liv föddes.

Varje dag när jourmatte går in till familjen blir hon välkomnad med glädjeskutt och hinner knappt sätta sig ner innan hela familjen försöker hoppa upp i knät på henne. Att få se dem utvecklas till små individer med olika karaktärer är en oerhört speciell upplevelse.

Smådjurschansen är Sveriges största ideella organisation för omplacering av smådjur, fåglar och vissa reptiler. Under 2022 räddades 366 djur genom föreningen, majoriteten av dessa var kaniner. 2023 ser ut att bli lika omfattande. Volontärer öppnar upp sina hem för att rädda dessa djur i väntan på adoption, dessa hem kallas för jourhem.

Efter pandemin har antalet omplaceringsanmälningar ökat enormt. Många verkar ha skaffat kanin utan att tänka på att det kan vara ett tioårigt åtagande, och tio år är så gamla som kaniner kan bli. Många har dumpats utomhus och det finns ett stort behov av jourhem runt om i landet. 

Samtliga kaniner som Smådjurschansen tar hand om blir vaccinerade och får sina tänder kontrollerade av veterinär innan adoption. Föreningen står för alla veterinärkostnader, mediciner och försäkringar för djuren innan adoption. Det är viktigt att alla är friska innan de flyttar och vuxna kaniner blir även kastrerade innan de adopteras ut. Trycket på jourhemmen är högt, samtidigt är det ett mycket givande förtroendeuppdrag. Att rädda de små liven och se hur de utvecklas till olika individer för att sedan få komma till sina för-alltid-hem, är några anledningar till att många jourhem fortsätter med det viktiga åtagandet.

Många skaffar kanin i tron att det är ett djur som kan och bör leva i bur. Där förvaras de tills det passar familjen att (i bästa fall) släppa ut dem en stund. Om familjen tröttnar tänker många att det går bra att släppa ut kaninen i naturen för gott. Detta är långt ifrån hur kaniner kan och bör leva. Kaniner behöver utrymme för att kunna röra på sig och kan dessutom med lätthet lära sig att gå på toalett, likt katter. När man låter sina kaniner leva frigående får man ut mycket mer av deras sällskap, för att inte tala om hur mycket mer de själva får ut av sina liv. De är sociala varelser som gärna är med sin familj, kan lära sig tricks och är intelligenta med olika personligheter.

Trots att kaniner är fantastiska sällskapsdjur får Smådjurschansen ständigt meddelanden om tamkaniner som hittats övergivna utomhus. Okunskapen är utbredd och tamkaninen vet inte hur den ska överleva ute. Den är ett bytesdjur, vilket innebär att den är rädd till naturen. Till skillnad från hundar och katter, som är rovdjur, kan kaniner i värsta fall dö av skräck. I det vilda lever de i ständig rädsla och drabbas av sjukdomar. Under vintern fryser de ihjäl.

Det är olagligt att släppa ut tamkaniner i Sverige, men det finns inte alltid resurser hos myndigheterna att ta hand om dem. Då går det bra att höra av sig till en omplaceringsorganisation för att se om kaninen kan tas emot. Alla på Smådjurschansen jobbar ideellt, inklusive grundarna Therese Bergman och Johanna Rosenhed samt kontaktpersonerna Erica Glimsholt, Emilia Theorin och Charlotte Lundqvist, tillsammans med alla viktiga jourhem runt om i landet. Utan jourhemmen skulle det inte vara möjligt att hjälpa djuren. 

Många kaniner står i kö för att bli omplacerade. Behovet av fler jourhem är stort för att kunna hjälpa ännu fler kaniner. Föreningen bedriver sin verksamhet i bland annat Örebro, Stockholm, Uppsala, Västerås, Göteborg, Borås och Dalarna. Är man intresserad av att veta mer om hur det är att vara jourhem finns mer information på smadjurschansen.se, samt kraven för att bli godkänd. 

Bland annat behöver kaninen få en yta att bo på som är minst 5 kvadratmeter, dygnet runt. Utöver detta ska kaninen även få komma ut på större ytor varje dag. Vilda kaniner rör sig över en yta motsvarande ungefär 7,5 fotbollsplaner varje dag, så man kan föreställa sig att tama kaniner behöver betydligt mer utrymme än att bo i en bur.

Jourhemmen gör en ovärderlig insats för dessa utsatta djur, men erfarenheten från alla oss hos Smådjurschansen är att det även förändrar våra liv. Vi får uppleva den otroliga glädje och kärlek som alla djur bär inom sig och längtar efter att få visa. Det är helt fantastiskt att kaniner, som kommer från de mest fruktansvärda förhållanden, ändå kan uppvisa så mycket tillgivenhet och kärlek under rätt förutsättningar. De må vara små djur, men de har enorma hjärtan!