Under Xpan 7 ligger den underjordiska infrastationen som tar emot byggnadsmaterial och annat till satelliterna och raketerna som byggs där. Dit har Lydia tagit med Nisse. Hon berättar att tidsmaskinen inte bara är Antes konstruktion utan också hennes – och hon behöver den. Sedan somnar hon. Läs vidare i berättelsen om en framtid där människan är på att lämna jorden!
Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.
Ingenting hände. Och sen fortsatte ingenting att hända väldigt länge. Han drack lite vatten, satte sig vid bordet igen, väntade. Tittade på den sovande kvinnan på golvet. Vad ville hon? Varför lät hon inte bara Harmonibrigaderna plocka honom på infran, om det nu var det de hade planerat? Kranen droppade, mobilen var död och han var hungrig.
Utan Lydias hjälp skulle han inte kunna ta sig ut. Och hur länge skulle hon sova? En kvart, en timme, flera timmar? Han kunde inte lämna henne, hon kanske inte ens kunde ta sig upp själv. Hon kanske skulle vakna och vara helt borta igen. Men det var hon själv som hade dragit ner honom hit och sen somnat … men han hade följt med.
Kunde han gå ner och se sig omkring? Han ville inte ut på den smala spiraltrappan igen. Inte för att han var speciellt höjdrädd annars, men det där … Men hellre än att sitta i den här cellen tills han ruttnade bort. En liten bit kunde han gå ner. Tio steg. Eller tjugo.
Det var lite kallt, men höjden var det inte så farlig nu när han var beredd. Det sög i knävecken när han tittade ner, men han blundade, tog några steg, öppnade ögonen och var lite längre ner. Tjugo steg, trettiofem, sjuttio. Akustiken förändrades, bullret blev skarpare, det kom ett tåg. Något rörde sig där nere, små ljusblå robotar. Inte dockor som Tingting utan självkörande kärror med armar som bar på något stort.
Han var nästan nere när han såg att det stod någon där trappan tog slut. En kvinna, typ lite äldre än hans föräldrar, i neongul arbetsoverall. Hon följde honom med blicken, han försökte se ut som om det var helt naturligt och självklart att han kom gående nerför den där trappan. Inte för att lura henne utan för att lura sig själv.
– Hallå, vad gör du här? ropade hon.
– Jag kom ner med Lydia. Hon är forskare och får vara här nere.
Det borde vara en ofarlig sak att säga. Kvinnan såg bister ut och hade en bylsig mössa nerkörd i pannan, hon jobbade här nere förstås. Oavsett vad som hände skulle han inte kunna fly uppåt, så han fortsatte neråt. Schaktet öppnade sig till ett stort bergrum där två järnvägstunnlar mynnade och på varje spår stod ett tåg. Vanliga godståg på vanliga järnvägar, och så robotvagnarna med armar.
– Ja, Lydia känner jag. Var är hon? sa kvinnan.
– I den lilla skrubben där uppe. Hon sover.
– Hur mår hon? Det var länge sen hon var här.
– Jag vet inte. Jag träffade henne för första gången i går och då verkade hon lite förvirrad. I dag verkade hon vara okej tills hon blev trött och behövde sova.
På den neongula overallens bröstficka stod det ”Järv” skrivet med svart tuschpenna. Hon hette väl så, då. Fanns det ens några järvar längre? Hon klev över Nisse och började gå uppför trappan. Han följde efter och tänkte att id-armbandet skulle ha gillat det här. ”Du har nu gått femhundrasjuttiofjorton steg nerför en felkonstruerad trappa med för höga trappsteg bara för att sen vända och gå upp igen. Bra jobbat! Nu är det dags att äta lunch. Får vi rekommendera …”
Han småhuttrade i sin svala, lena sidenrock. Den såg märklig ut här nere, som ett plagg från en annan värld. Benen kändes som pelare av sten, men Järv stod en bra bit upp och väntade på honom, så han bet ihop och fortsatte uppåt.
De kom upp till slut. Järv öppnade, Lydia låg på sidan och småsnarkade.
– Nästa tåg kommer om en halvtimme. Kom så sätter vi oss i trappan en stund, sa Järv.
Kanske var hon nyfiken på honom och vad han gjorde där, kanske ville hon bara ha lite sällskap. Robotarna var väl inte mycket att prata med. Jo, det var hennes namn som stod på overallen. Hon sa att hennes föräldrar hade varit med i motståndsrörelsen och många där gav sina barn som anspelade på naturen och livet på jorden. Björn, Mylla, Järv, Nypon. Den som hette så hade nästan säkert föräldrar som ville att människan skulle ta hand om sin hemplanet istället för att plundra den och sen ge sig ut i rymden.
Järvs föräldrar hade hoppat av från Xpan 5 och levt i ett jordbrukskollektiv som skickade matvaror till gerillagrupper. Det fanns ett helt nätverk av grupper som arbetade med sabotage eller försökte nå Xpan-städernas invånare med information. Men de måste ägna mycket tid och kraft åt att fånga in Harmonibrigadernas vingar.
Järv hade varit tretton när kollektivet sprängdes och hennes föräldrar greps. Hon och hennes bror Nalle hade kommit undan och försökt klara sig själva i skogen. Det var sensommar och blev höst, de var vana vid att plocka svamp och plocka bär i skogen, men det räckte inte så långt. Så de hade återvänt till gården för att försöka hämta spannmål och kanske vittja några råttfällor. Men gården var under bevakning av vingar som sövde dem, och sen hade briggisarnas värmesökande robokoptrar hämtat dem.
Infångade barn från motståndsrörelsen placerade man där de kunde göra nytta. Järv och Nalle hade hamnat i nedre infran, men på olika stationer. De hade förlorat kontakten och när hon väl fick tala med sina föräldrar visste de inte heller något. De befann sig i en pensat, ett arbetsläger i rymden. Anhöriga fick träffa fångarna en gång i månaden över virtun, och det hade gått bra i början. Hennes föräldrar försökte utveckla svampodling på rymdstationen och verkade ha det hyfsat. Men efter en tid hade sändningarna blivit konstiga. De sa samma saker, på samma sätt, flera gånger i rad, sånt som de aldrig skulle säga i verkligheten.
– ”Kära Järv, vi arbetar hårt men du behöver inte vara orolig. Jag hoppas att du gör bättre val i ditt liv än jag.” Det var morsans röst, men det var inte hon.
Hon hade frågat de ansvariga på Harmonibrigaderna, som log överseende och sa att många tänkte om när de fick ett nytt liv. Mognade, utvecklades, förändrades. Människor växer ifrån varandra, hade de sagt. Järv trodde inte på det. Ibland hade hon som uppgift att följa med folk och visa dem tillrätta när de skulle till sitt satellunity. Ibland skulle de till en pensat eller en sensat, och det kändes aldrig bra, men hon hade inget val.
– Vilka arslen, sa Nisse lamt.
Pensat eller sensat. Seniorsatellit – ”det är där de sätter en när man inte är till nytta längre. Inte ens mikrogravitation finns det. ’För att skydda våra ärade seniorer från liggsår’” hade Lydia sagt. Politikerroboten Angelica Winge hade antytt att de stackars människor som inte kunde ”bidra” skulle avlivas om hon kom till makten. Han kände sig kräkfärdig. Han ville fråga om det fanns något hon kunde göra. Hjälpa dem att fly. Men om hon inte kunde det skulle hon nog bli ledsen – och om hon gjorde det skulle hon knappast säga det.
– Och du då? Vad heter du? sa hon efter en stund.
Han sa vad han hette och drog historien om Kio fast den kändes ganska ihålig, och hon frågade vad han skulle skriva om ”demokratin i Himmelska friden”.
– Jaa, hur det funkar och så.
– De lurar folk som inte har någon annan utväg än att tro dem. Så funkar det. Men varför? Kio gör väl som Kio vill?
– Jag har börjat förstå det. Att de luras, alltså, sa Nisse.
Hon tittade på hans armbandslösa handled.
– Om du hade varit från Kio hade du haft ett id-armband från Kio och ett gästarmband från Xpan 7. Larmet skulle ha gått när du passerade dörren. Spioneri. Det hade blivit pensat direkt. Varifrån är du på riktigt?
Nisse tvekade. Järv förklarade att det inte fanns någon avancerad avlyssning här nere, så han kunde säga vad han ville. Bara han inte pratade om bomber och sabotage – hon uttalade orden en bokstav i taget, b, o, m, b, e, r. Det brukade i alla fall bara vara Järv här och när hon gick och skällde på robotarna var det knappast av intresse för briggisarna.
– Det är lite svårt att förklara, sa han.
Järv höjde på ögonbrynen och Nisse tänkte att hon var polare med Lydia – vad brukade de snacka om? Pelargoner, politik, partikelfysik? Försvunna tidsmaskiner? Tänk om hon redan kände till den. Tänk om han kunde säga som det var. Vad mycket enklare allting hade varit.
I nästan två sekunder hann han tänka på det innan helvetet brakade loss. Det var ett larm som gick, en ljudsignal som tjöt, lampor som blinkade i rött och orange, och det hördes tunga, springande steg där nere.
Järv reste sig, väste ”göm dig i vagn 3” till Nisse och pekade neråt. Han störtade nerför trappan och kastade sig in i en vagn som stod på spåret och hade en trea på dörren. Mellan ett par lådor låg han och kisade ut genom ögonfransarna. Nu sprang människor med vapen och någon sorts hjälmar fram och tillbaka längs tåget, ljuset växlade mellan rött och orange, den tjutande, ylande signalen gjorde hål i hela huvudet. Men ingen hade sett honom. Och de sökte inte igenom vagn 3. Varför gjorde de inte det?
