Energi

Xpan-projektet – avsnitt 24

Ida kör mot Björnlunda med Ante och Juha liggande i tidsresekoma i lastutrymmet. Det visar sig att Harriet också är med. Ida ändrar planen och bestämmer att de ska övernatta hos hennes ex Thomas, som bor i närheten men inte är hemma. När de kommer fram kliver ännu en person ut ur bilens lastutrymme: Stella från Harmonibrigaderna.

Här hittar du förra avsnittet, och här kan du läsa från början.

Stella hade egentligen inte någon passion för lag och ordning. Inte tvärtom heller. Att vara briggis i infrapatrullen passade henne för att hon kunde åka omkring som hon ville. Folk sträckte upp sig när de såg uniformen och om någon mot förmodan inte visade respekt hade hon en flock vingar att släppa loss. Hon hade i och för sig gärna använt dem oftare.

Mest tyckte hon om när hon kunde röra sig utanför Xpan-systemet och sitta och jiddra med folk på avhopparställena. Hon var bra på att fånga upp intressanta saker i samtal omkring sig – hon hade avslöjat flera stöldgodsaffärer och en gång hade hon avvärjt en kupp mot Himmelska fridens styrelse. Men det var den kittlande känslan hon ville åt. Känslan av att bara för en liten stund röra sig bland folk utanför Himmelska fridens kontroll.

Det här var inte ett sådant ställe. Huset som lystes upp av elektriska lampor, vägen med belysning – och bilen. Hon hade aldrig sett en sådan i verkligheten. Hon hade ju jagat Ante för den där tidsmaskinens skull, men hon hade inte väntat sig att braka rakt in i forntiden.

Ante och den blonda killen hade sprungit uppför backen och in mellan ruinerna omkring Oasen, och om de inte hade släpat på en otymplig väska hade de hunnit undan. Eller om de inte hade stannat, obegripligt, och börjat mixtra med den där saken. De hade satt sig ner och hon hade nästan snavat på dem. Inte nästan – hon hade snavat. Ante hade lagt krokben.

De sa att de var i 2020-talet. Trehundra år bakåt i tiden. Och det var väl sant, då, för när hon försökte anropa brigadcentralen fick hon ingen signal. Vingarna låg som döda metallfåglar i fickan. Ingen skulle höra henne om hon behövde hjälp, ingen som hon kände och ingenting som hon kände till fanns här. Ingen brydde sig om vem hon var och vad hon sa.

De verkade åtminstone inte fientliga, de hade satt fram en tekopp åt henne också och ingen hade hotat henne. Ante var butter som vanligt och hans vän, den långa, blonda killen, hade kallat henne ”den galna käringen”. Men sedan hade han varit hur artig som helst. Juha hette han. Hon som hade kört bilen, Ida, verkade vara den som bestämde. Henne begrep hon sig inte på alls.

Vad gjorde de här människorna tillsammans? Hur hängde de ihop? Vems var barnet?

Stella var skeptisk till barn. Hon hade inga egna, hon hade för dålig rygg och var för lång för att bli utvald till bioförälder. Perfekt fysik och lagom storlek för satelliterna var en förutsättning, och nu var det för sent. Hon var i alla fall inte intresserad. Men nu stod det där barnet och blängde på henne i smyg bakom dörren. Ett barn i luddig jacka med djuröron på huvan. Det gav henne början till en idé.

– Kom fram, Harriet, sa Juha.

– Inte när hon sitter där, sa Harriet och pekade på Stella.

Ante försökte hålla sitt leende på en lite lagom nivå.

– Hon är inte farlig, sa han.

– Hon jagade oss, sa Harriet.

– Jag tror att hon trodde att vi var tjuvar. Hon är polis, sa Juha.

– Jag är från Harmonibrigaderna, sa Stella.

– Det heter polis här. Och hon blir inte mindre rädd för att det har ett längre namn.

– Riktiga poliser jagar inte barn, sa Harriet.

Juha påminde Harriet om att Stella inte hade vetat att hon var med. Hon satt ju gömd i en väska. Så Stella hade inte jagat barn, hon hade jagat vuxna. Då satte sig Harriet vid bordet. Juha hällde upp te och Ida kom in med ved och började tända en brasa i öppna spisen i vardagsrummet.

– Kom in och sätt er här istället, sa hon.

De reste sig från köksbordet, kom in med sina temuggar och slog sig ner i soffan, fåtöljen, i en gungstol eller på en kudde på golvet. Det var som om rummet var fullt med elefanter som inte gav rum för att säga något, men så ställde Ante ner temuggen på golvet och tittade rakt på Stella.

– Nu får du berätta. Varför jagar ni mig?

– För att du är efterlyst för stöld av ritningar och en prototyp till en anakron enhet. En tidsmaskin, alltså.

– Och vem har jag snott den av?

– Av Himmelska friden.

– Varför skulle det vara Himmelska fridens egendom? Det var jag som uppfann den.

– Jaha, det är inte vad jag har hört. Men det är i alla fall inte jag som bestämmer. Vi har fått i uppdrag att hitta dig och den där maskinen, och nu har jag bara att föra dig tillbaka.

– Vad ska du göra sen då?

– Det får vi se när vi kommer hem.

När vi kommer hem. Ante log – han tyckte att han hade övertaget, tänkte Stella, men han måste ju ha den där maskinen någonstans. Kanske i bilen, eller så hade Ida gömt den när hon var ute och hämtade ved i ladan. En stor, mörk byggnad som ruvade längre ner på tomten, där man alltså förvarade ved. Där skulle hon leta sen.

Men först ville hon ha lite kul. Hon tänkte på filmer från den här tiden, hon hade sett massor. I andra änden av vägen kunde det finnas vad som helst. En storstad med höghus och myllrande gator, barer och dansställen, en flygplats med flygplan som kunde ta henne till långa stränder med sol, sand, parasoller och ett stort blått hav. Om hon bara kom bort från det här ödsliga stället!

– Vems är bilen, förresten? sa hon, liksom helt apropå.

– Hur så? sa Ida.

– Jag tänkte, nu när jag har hamnat i er tid, att jag gärna vill se mig om litegrann. Om någon skulle vilja visa mig runt.

Vad trodde hon egentligen att hon höll på med? tänkte Ida.  Juha såg road ut.

– Nja, vi ska jobba i morgon.

– Men ni kanske kan lära mig köra, så kan jag …

– Nej, du får roa dig på egen hand. Här finns böcker och teve och fina promenadvägar. Nu tänker jag gå och lägga mig, sa Ida.

Hon och Harriet skulle sova i lillstugan som vanligt, Juha och Ante fick ta Thomas och Åsas rum och Stella fick ta syrummet som hade varit Åsas dotters rum innan hon flyttade. Ida bäddade där inne och fick ett avigt tack av Stella. Hon verkade sur, men Ida orkade inte bry sig. Hon var inte precis inbjuden och de hade ingen resebyrå för nyfikna poliser från framtiden.

I lillstugan var det småkallt, men hon vred upp elementen och bäddade in Harriet i täcken – hon sov, det var sent, hon borde verkligen sova nu. Men sömnen var långt borta. Ida och Juha hade kommit överens om att stanna och distansjobba. Antagligen skulle de andra undra, men det skulle funka om Ida hade datorn på förmiddagen och Juha på eftermiddagen. I alla fall om hon steg upp tidigt eller satte sig och jobbade nu – så det gjorde hon, med en pläd omkring sig och Ellis tofflor på fötterna.

Emellanåt kikade hon upp på stora huset. Det lyste fortfarande i rummet där Stella skulle sova. Hon hade kanske också mycket som snurrade i huvudet, det behövde inte betyda att hon hittade på rackartyg, tänkte Ida och öppnade jobbmejlen i datorn. Debattartikeln från klimatförnekaren hade fått flera svar, någon svamlade om den judiska världskonspirationen. Där någonstans gick gränsen. Pseudonazism.

Hon hade valt ut och gått igenom texterna till debatten, hittat bilder och skrivit bildtexter, när hon såg en mörk skepnad ute på gräsmattan. En lång gestalt i rock. Stella, på väg mot grinden. Skulle hon ta en promenad före läggdags?

Nej, hon gick fram till bilen och öppnade vänster framdörr – Ida måste ha glömt låsa – och satte sig vid ratten. Det såg ut som om hon tryckte på knappar och vred på ratten, som ett barn som låtsas köra bil. Men nyckeln satt åtminstone inte i, så det hände ingenting. Sen gick hon in i huset och efter en stund slocknade lampan.

Här fortsätter Xpan-projektet.