Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige. Författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 28.
Sommaren 2016, Abeds åttonde i Sverige, försvinner för hans del i hårt arbete. Ofta jobbar han från 07 till 15 och sedan från 16 till 20.30. »När jag jobbar existerar varken morgon eller kväll. Jag har också ett större ansvar nu eftersom kökschefen Sofia har semester. Då måste jag försöka klara hennes dagliga uppgifter. Förutom att göra alla beställningar av frukt och grönsaker på morgonen, »preppar« vi, som vi säger när vi förbereder lunchen. Då gör vi iordning all sallad, sköljer och skär, rensar och lägger i skålar så det bara är att lägga på lax, kyckling eller vad det kan vara. På lunchen står jag både i kassan och serverar, sedan ska vi plocka disk och städa. På kvällen ska kassan räknas och till slut ska jag stänga och låsa. Under dagen måste jag hjälpa alla vikarier så att de vet vad de ska göra. Och det är inte det lättaste. En del fattar inte vad det innebär att ingå i ett arbetslag där alla måste göra sitt. Ibland måste jag höja rösten och det vet du att jag inte gillar. Men viktigast är nog ändå det ansvar jag har och som jag måste leva upp till.«
Den tredje juli exploderar flera bomber i stadsdelen Alkarade i Bagdad. 250 människor dör och ett hundratal förs svårt skadade till sjukhus. »Du vet«, säger Abed när han ringer på morgonen, »att det var i Alkarade vi bodde. Majoriteten är shia och många som bor där arbetade precis som pappa för Saddam-regimen. Både brorsan Ali och jag känner jättemånga som bor kvar där. Ali ringde mig i natt och var helt förtvivlad. Han hade känt igen namnen på flera av dem som dött. Just på den gatan finns ett jättestort varuhus och många uteställen där folk äter och fikar. Jag vet inte om jag orkar gå till jobbet i dag.«
Den nionde augusti kommer ett beslut från Migrationsdomstolen:
Domstolen avslår yrkandet om muntlig förhandling. Domstolen avvisar erbjuden bevisning i form av Ahmed Mezahem. Domstolen bereder Abdulsattar tillfälle att senast den 23 augusti skriftligen slutföra sina ståndpunkter.
Ännu en motgång. Kanske hade vi innerst inne väntat detta. Vi tar kontakt med Magnus Ericsson under Abeds lunchrast. Magnus, som kvällen innan deltagit i ett stadslopp i Luleå, såg ut att vara i bra form efter semestern och verkade stridslysten.
»Beslutet från domstolen är inte alldeles lätt att tolka. Uppenbarligen anser man att allt som behöver sägas för att fatta ett beslut finns i våra inskickade handlingar och att någon muntlig förhandling därför inte behövs. Om detta är bra för oss eller inte är omöjligt att säga, men det finns ingen anledning att deppa. Tvärtom. Nu ska vi be Ahmed skriva ett brev i stället för att vittna och vi kan ta upp det blodiga attentatet i Alkarade.«
Abed anser att det inte är någon idé att kontakta Ahmed igen. »Han har ju inget nytt att komma med. Det sa han när jag talade med honom förra veckan.« Abed ser trött ut, på gränsen till ointresserad. »Jag tycker ändå vi ska försöka«, svarar Magnus lugnt. »Men han har ju redan skrivit en gång«, säger en irriterad Abed. Det märks att han balanserar på slak lina. »Att ge upp nu och inte ta varje möjlighet vinner vi inget på«, säger Magnus tålmodigt. »Okej, jag ringer honom«, avrundar Abed diskussionen.
»Jag inser att Magnus vill mitt bästa, men jag tycker att vi går som i cirkel«, säger han efteråt.
Men som så ofta – när det är som mörkast händer något. Abed har flera gånger antytt att hans bror Ali låtit konstig när de talats vid senaste veckan. Och dagen innan hade han släppt nyheten: Föräldrarna hade hört av sig. Båda var vid liv, även om pappa Saad var väldigt sjuk. De hade hållit sig gömda hos släktingar i Libanon i alla år och inte vågat höra av sig, då de hört från Irak att milisen fortfarande jagade familjens medlemmar och särskilt Saad Alnjjar. De hade frågat flera släktingar som bodde kvar och alla hade avrått dem från att komma tillbaka eller att vara aktiva på nätet. Motvilligt hade de legat lågt. De hade varit oroliga för att pojkarna i Frankrike och Sverige kunde råka illa ut om de tog kontakt. Nu hade de talat i telefon med Abeds syster i Irak, som ansåg att trycket mot familjen hade lättat och att de kunde återvända. Det var precis detta Ahmed hade antytt flera år tidigare, att många höll sig gömda, rädda för att familjemedlemmar skulle råka illa ut om de gav sig till känna.
Visst hade det varit svårt att vara isolerade i Libanon och inget säga till sina barn hade mamma Hanan sagt till Abeds syster. Nu när föräldrarna var tillbaka höll de en låg profil. Saad såg sig alltid om när han var ute men ingen tycktes bry sig om honom. Det fanns så många andra konflikter som upptog milisernas tid.
Nyheten ruskade om Abed. Naturligtvis var han glad att hans mamma och pappa levde. Men samtidigt kunde han inte riktigt acceptera att de inte hört av sig tidigare. Nu var han mest förvirrad. Han hade levt i åtta år i tron att de båda var döda. Han hade bearbetat sin sorg. Hunnit tänka mycket på hur han saknade dem. Nu fanns de plötsligt.
Ali hade sagt att de ska försöka få ihop pengar för att föräldrarna ska kunna resa till Frankrike, och där skulle Ali kunna hjälpa till så att pappa Saad kunde opereras för sina besvär. Bland annat var båda höfterna utslitna. Eftersom föräldrarna inte hade några pengar erbjöd sig Abed direkt att köpa flygbiljetter och försöka hjälpa till med sjukhuskostnaderna. En pusselbit i Abeds splittrade liv tycktes ha kommit på plats. Men när han vände sig till Migrationsverket för att höra om det fanns möjlighet för honom att resa till Frankrike och träffa sina »återuppståndna« föräldrar blev det avslag. Passet var inlåst hos Migrationsverket och skulle så förbli till hans ärende var utrett och klart.
Migrationsdomstolens handläggare, Anne-Li Johansson, är hjälpsam. Jag får bland annat veta att domstolens överläggning inte är offentlig. Inte ens vi ombud, advokaten och jag, får närvara för att lyssna. »Beslut kan väntas under oktober men inget är säkert«, avslutar Anne-Li.
»Tror du att hon menade i år«, säger Abed, följt av en ironisk blick, när jag berättar om samtalet.
Abed berättar att han ringt och talat med sin syster. Familjens rörelsefrihet är nästan noll. Oron för de fyra barnen bär hon ständigt med sig. Attentat som aldrig når våra tidningars notisspalter inträffar varje vecka. Systern blir alltmer religiös. »Kanske ger det henne lite lindring i vardagen, men religionen kan aldrig lösa några verkliga problem«, säger Abed.
Under tiden mobiliserar den irakiska armén tillsammans med Peshmergasoldater från Kurdistan utanför staden Mosul. Alla väntar att ett avgörande slag ska börja.
I våra medier publiceras ständigt nya artiklar om enskilda personer och familjer som ska utvisas. Moderaterna kräver fler platser på Förvaren så att ingen som fått ett utvisningsbeslut ska kunna gömma sig. Även övriga partier presenterar förslag som understryker att det är nya tider och nya, hårdare tillämpningar av regler som gäller.
Den 18 oktober ringer jag till Anne-Li Johansson på Migrationsdomstolen. »Jo, jag minns att jag sa att beslut skulle fattas i oktober, eller jag hoppades det, men i dag kan jag inte lova något.« Anne-Li låter uppriktigt ledsen när hon förklarar att trycket på domstolen är hårt och att det uppstått förseningar i planeringen. »Men ring i slutet av månaden så kanske du kan få ett definitivt datum.«
Abed följer med mig för att se filmen om den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden. Den hjälper oss att för en stund tänka på annat. Men någon riktig debatt om Snowdens avslöjanden om hur övervakade och kontrollerade vi alla är utan att veta om det blev det aldrig. Kanske beroende på den förklaring Snowden själv gav i en intervju: »Att avlyssna Tysklands förbundskansler Angela Merkel är naturligtvis en storpolitisk skandal, men att samtidigt avlyssna 80 miljoner tyskar blir bara en siffra, statistik, som vi inte kan ta till oss.«
Abed tvingades ju vara hemma i mer än ett år efter bilbomben som drabbade honom och pappa Saad. Under det året utvecklade han stor skicklighet i hur en dator kan användas. Han förstod därför mer om de avlyssningens och övervakningens infernaliska möjligheter som avslöjades i filmen än vad jag gjorde.
Men i skolan i Bagdad hade det varit viktigare att lära sig verser i Koranen utantill än att behärska olika sökmotorer. En gång berättade han att det var vanligt att lärarna slog eleverna.
»Vi fick hålla fram händerna. De hade små käppar och slog oss på handflatorna. Det gjorde fruktansvärt ont. Ibland kom de bakifrån och slog oss i huvudet. Jag tillhörde dem som brukade få stryk. Inte för att jag var särskilt bråkig, men de tyckte väl att jag var uppkäftig, särskilt när det gällde religionen. En gång fick jag flera örfilar av en lärare som hade stora ringar med stenar i på fingrarna. När pappa såg mitt ansikte blev han riktigt arg och gick med mig till skolan nästa dag. Han var ju med i Saddams Baathparti och var därför en auktoritet. Med sin stora mustasch och pistolen i hölstret såg han säkert farlig ut. Han tog läraren åt sidan, hötte med knytnäven och varnade honom. Efter det fick jag aldrig mer stryk av den läraren.«
Oktober gick över i november och Abed ville själv kontakta domstolen. Jag gav honom målnumret och namnet på handläggaren. På eftermiddagen ringde han. »Jag har varit på Migrationsdomstolen och träffat Anne-Li. Hon var precis som du sagt, jättetrevlig och hjälpsam. Vi satt minst en halvtimma och hon förklarade varför de är försenade och vilka steg jag kan ta om det blir avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Till slut förstod jag att mina chanser inte är så stora. Det var inte så kul att höra men det var ändå bra att prata med henne.«
Den 10 november ringde Abed. Han lät nedstämd på rösten. »Anders, SuBars ägare, kom i går och ville tala med mig. Han berättade att han blivit uppringd av polisen som ville höra om en illegal invandrare som jobbade hos honom. Han sa att han ingenting förstod och ville att de skulle återkomma skriftligt och berätta vad det handlade om. Fattar du? Jag vill ju inte att Anders ska hamna i någon knipa på grund av mig.«
Kunde samtalet från polisen ha sitt ursprung hos Migrationsverket? Visste man där i så fall inte om att Abeds ärende låg hos Migrationsdomstolen i väntan på beslut och att Migrationsverket betalar den advokat som nu arbetar med ärendet?
Vi träffas på stan och äter lunch. »Gårdagen var nog en av de värsta dagar jag varit med om. Allt som hänt snurrade runt. Du har sagt någon gång att ibland vet den ena handen inte vad den andra gör. Nu fattar jag vad det betyder. Migrationsverkets ena hand betalar min advokat och den andra handen gör en polisanmälan. Vad är det som händer? Det känns som om jag nästan håller på att bli tokig.«
Polisen som fått anmälan på sitt bord hade inte mer att säga till mig än att hon arbetar på uppdrag av en förundersökningsledare. Jag blev tyst en stund. Hur stort håller det här på att bli? Förundersökningsledaren, kommissarie Inge Barsk, bekräftar att det är han som tagit emot anmälan från Migrationsverket. Och av vem där frågar jag och får veta vem handläggaren är.
»Vi ser att här finns ett misstänkt brott, en person som utan arbetstillstånd arbetar i Sverige och då måste jag göra en polisanmälan«, säger handläggaren. Mina frågor möts hela tiden av samma svar, »jag måste följa de regler som finns.« Jag frågar om hon, innan polisanmälan gjordes, har gått in i Abeds akt och läst på. Frågan får inget svar. Jag fyller då på med att berätta att drygt ett år tidigare fick arbetsgivaren de frågor som nu återigen ställs till honom. Han skickade in alla papper som rör företagets förhållande till Skatteverket, bokslut, balansräkning, antal anställda m.m. Har hon inte upptäckt det? Finns inte de handlingarna i Abeds akt? Vet hon inte att ärendet nu ligger och väntar på beslut i Migrationsdomstolen?
Frågorna gör handläggaren irriterad. Hon har naturligtvis inte läst hela Abeds akt så hon väljer att nonchalera mina frågor. Upprepar att det är hennes skyldighet att anmäla ett misstänkt brott till polisen. »Vad består brottet i? Vad har vi gjort för fel, vad har vi missat?« frågar jag. »Ni skulle begärt att Abeds ärende ska behandlas som ett undantag«, blir svaret. Detta har jag aldrig hört talas om. Kunde vi inte ha informerats om det? »Nej, det är upp till er att ta reda på.«
Kampen fortsätter men nu på två fronter. Dels mot domstolen som ska besluta om Abeds ansökan om uppehållstillstånd ska godkännas, dels mot polisen som på obegripliga grunder ska utreda om Abed arbetar illegalt.
