Boken om Abed: Nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Författare: Tomas Bresky
Nu får du som är Syre-prenumerant ta del av Boken om Abed: nio års kamp mot migrationsbyråkratin. Den handlar om den unga flyktingen Abeds långa kamp för att få stanna i Sverige. Författaren Tomas Bresky har en lång bana som reporter och grävande journalist bakom sig. Det här är del 28.
TEXT: TOMAS BRESKYORDFRONTS FÖRLAG 2019
Sommaren 2016, Abeds åttonde i Sverige, försvinner för hans del i hårt arbete. Ofta jobbar han från 07 till 15 och sedan från 16 till 20.30. »När jag jobbar existerar varken morgon eller kväll. Jag har också ett större ansvar nu eftersom kökschefen Sofia har semester. Då måste jag försöka klara hennes dagliga uppgifter. Förutom att göra alla beställningar av frukt och grönsaker på morgonen, »preppar« vi, som vi säger när vi förbereder lunchen. Då gör vi iordning all sallad, sköljer och skär, rensar och lägger i skålar så det bara är att lägga på lax, kyckling eller vad det kan vara. På lunchen står jag både i kassan och serverar, sedan ska vi plocka disk och städa. På kvällen ska kassan räknas och till slut ska jag stänga och låsa. Under dagen måste jag hjälpa alla vikarier så att de vet vad de ska göra. Och det är inte det lättaste. En del fattar inte vad det innebär att ingå i ett arbetslag där alla måste göra sitt. Ibland måste jag höja rösten och det vet du att jag inte gillar. Men viktigast är nog ändå det ansvar jag har och som jag måste leva upp till.«
Den tredje juli exploderar flera bomber i stadsdelen Alkarade i Bagdad. 250 människor dör och ett hundratal förs svårt skadade till sjukhus. »Du vet«, säger Abed när han ringer på morgonen, »att det var i Alkarade vi bodde. Majoriteten är shia och många som bor där arbetade precis som pappa för Saddam-regimen. Både brorsan Ali och jag känner jättemånga som bor kvar där. Ali ringde mig i natt och var helt förtvivlad. Han hade känt igen namnen på flera av dem som dött. Just på den gatan finns ett jättestort varuhus och många uteställen där folk äter och fikar. Jag vet inte om jag orkar gå till jobbet i dag.«
Den nionde augusti kommer ett beslut från Migrationsdomstolen: Domstolen avslår yrkandet om muntlig förhandling. Domstolen avvisar erbjuden bevisning i form av Ahmed Mezahem. Domstolen bereder Abdulsattar tillfälle att senast den 23 augusti skriftligen slutföra sina ståndpunkter. Ännu en motgång. Kanske hade vi innerst inne väntat detta. Vi tar kontakt med Magnus Ericsson under Abeds lunchrast. Magnus, som kvällen innan deltagit i ett stadslopp i Luleå, såg ut att vara i bra form efter semestern och verkade stridslysten. »Beslutet från domstolen är inte alldeles lätt att tolka. Uppenbarligen anser man att allt som behöver sägas för att fatta ett beslut finns i våra inskickade handlingar och att någon muntlig förhandling därför inte behövs. Om detta är bra för oss eller inte är omöjligt att säga, men det finns ingen anledning att deppa. Tvärtom. Nu ska vi be Ahmed skriva ett brev i stället för att vittna och vi kan ta upp det blodiga attentatet i Alkarade.«
Abed anser att det inte är någon idé att kontakta Ahmed igen. »Han har ju inget nytt att komma med. Det sa han när jag talade med honom förra veckan.« Abed ser trött ut, på gränsen till ointresserad. »Jag tycker ändå vi ska försöka«, svarar Magnus lugnt. »Men han har ju redan skrivit en gång«, säger en irriterad Abed. Det märks att han balanserar på slak lina. »Att ge upp nu och inte ta varje möjlighet vinner vi inget på«, säger Magnus tålmodigt. »Okej, jag ringer honom«, avrundar Abed diskussionen. »Jag inser att Magnus vill mitt bästa, men jag tycker att vi går som i cirkel«, säger han efteråt.
Men som så ofta – när det är som mörkast händer något. Abed har flera gånger antytt att hans bror Ali låtit konstig när de talats vid senaste veckan. Och dagen innan hade han släppt nyheten: Föräldrarna hade hört av sig. Båda var vid liv, även om pappa Saad var väldigt sjuk. De hade hållit sig gömda hos släktingar i Libanon i alla år och inte vågat höra av sig, då de hört från Irak att milisen fortfarande jagade familjens medlemmar och särskilt Saad Alnjjar. De hade frågat flera släktingar som bodde kvar och alla hade avrått dem från att komma tillbaka eller att vara aktiva på nätet. Motvilligt hade de legat lågt. De hade varit oroliga för att pojkarna i Frankrike och Sverige kunde råka illa ut om de tog kontakt. Nu hade de talat i telefon med Abeds syster i Irak, som ansåg att trycket mot familjen hade lättat och att de kunde återvända. Det var precis detta Ahmed hade antytt flera år tidigare, att många höll sig gömda, rädda för att familjemedlemmar skulle råka illa ut om de gav sig till känna.
Visst hade det varit svårt att vara isolerade i Libanon och inget säga till sina barn hade mamma Hanan sagt till Abeds syster. Nu när föräldrarna var tillbaka höll de en låg profil. Saad såg sig alltid om när han var ute men ingen tycktes bry sig om honom. Det fanns så många andra konflikter som upptog milisernas tid. Nyheten ruskade om Abed. Naturligtvis var han glad att hans mamma och pappa levde. Men samtidigt kunde han inte riktigt acceptera att de inte hört av sig tidigare. Nu var han mest förvirrad. Han hade levt i åtta år i tron att de båda var döda. Han hade bearbetat sin sorg. Hunnit tänka mycket på hur han saknade dem. Nu fanns de plötsligt. Ali hade sagt att de ska försöka få ihop pengar för att föräldrarna ska kunna resa till Frankrike, och där skulle Ali kunna hjälpa till så att pappa Saad kunde opereras för sina besvär. Bland annat var båda höfterna utslitna. Eftersom föräldrarna inte hade några pengar erbjöd sig Abed direkt att köpa flygbiljetter och försöka hjälpa till med sjukhuskostnaderna. En pusselbit i Abeds splittrade liv tycktes ha kommit på plats. Men när han vände sig till Migrationsverket för att höra om det fanns möjlighet för honom att resa till Frankrike och träffa sina »återuppståndna« föräldrar blev det avslag. Passet var inlåst hos Migrationsverket och skulle så förbli till hans ärende var utrett och klart.
Migrationsdomstolens handläggare, Anne-Li Johansson, är hjälpsam. Jag får bland annat veta att domstolens överläggning inte är offentlig. Inte ens vi ombud, advokaten och jag, får närvara för att lyssna. »Beslut kan väntas under oktober men inget är säkert«, avslutar Anne-Li. »Tror du att hon menade i år«, säger Abed, följt av en ironisk blick, när jag berättar om samtalet. Abed berättar att han ringt och talat med sin syster. Familjens rörelsefrihet är nästan noll. Oron för de fyra barnen bär hon ständigt med sig. Attentat som aldrig når våra tidningars notisspalter inträffar varje vecka. Systern blir alltmer religiös. »Kanske ger det henne lite lindring i vardagen, men religionen kan aldrig lösa några verkliga problem«, säger Abed.
Under tiden mobiliserar den irakiska armén tillsammans med Peshmergasoldater från Kurdistan utanför staden Mosul. Alla väntar att ett avgörande slag ska börja. I våra medier publiceras ständigt nya artiklar om enskilda personer och familjer som ska utvisas. Moderaterna kräver fler platser på Förvaren så att ingen som fått ett utvisningsbeslut ska kunna gömma sig. Även övriga partier presenterar förslag som understryker att det är nya tider och nya, hårdare tillämpningar av regler som gäller. Den 18 oktober ringer jag till Anne-Li Johansson på Migrationsdomstolen. »Jo, jag minns att jag sa att beslut skulle fattas i oktober, eller jag hoppades det, men i dag kan jag inte lova något.« Anne-Li låter uppriktigt ledsen när hon förklarar att trycket på domstolen är hårt och att det uppstått förseningar i planeringen. »Men ring i slutet av månaden så kanske du kan få ett definitivt datum.«
Abed följer med mig för att se filmen om den amerikanske visselblåsaren Edward Snowden. Den hjälper oss att för en stund tänka på annat. Men någon riktig debatt om Snowdens avslöjanden om hur övervakade och kontrollerade vi alla är utan att veta om det blev det aldrig. Kanske beroende på den förklaring Snowden själv gav i en intervju: »Att avlyssna Tysklands förbundskansler Angela Merkel är naturligtvis en storpolitisk skandal, men att samtidigt avlyssna 80 miljoner tyskar blir bara en siffra, statistik, som vi inte kan ta till oss.« Abed tvingades ju vara hemma i mer än ett år efter bilbomben som drabbade honom och pappa Saad. Under det året utvecklade han stor skicklighet i hur en dator kan användas. Han förstod därför mer om de avlyssningens och övervakningens infernaliska möjligheter som avslöjades i filmen än vad jag gjorde. Men i skolan i Bagdad hade det varit viktigare att lära sig verser i Koranen utantill än att behärska olika sökmotorer. En gång berättade han att det var vanligt att lärarna slog eleverna.
»Vi fick hålla fram händerna. De hade små käppar och slog oss på handflatorna. Det gjorde fruktansvärt ont. Ibland kom de bakifrån och slog oss i huvudet. Jag tillhörde dem som brukade få stryk. Inte för att jag var särskilt bråkig, men de tyckte väl att jag var uppkäftig, särskilt när det gällde religionen. En gång fick jag flera örfilar av en lärare som hade stora ringar med stenar i på fingrarna. När pappa såg mitt ansikte blev han riktigt arg och gick med mig till skolan nästa dag. Han var ju med i Saddams Baathparti och var därför en auktoritet. Med sin stora mustasch och pistolen i hölstret såg han säkert farlig ut. Han tog läraren åt sidan, hötte med knytnäven och varnade honom. Efter det fick jag aldrig mer stryk av den läraren.«
Oktober gick över i november och Abed ville själv kontakta domstolen. Jag gav honom målnumret och namnet på handläggaren. På eftermiddagen ringde han. »Jag har varit på Migrationsdomstolen och träffat Anne-Li. Hon var precis som du sagt, jättetrevlig och hjälpsam. Vi satt minst en halvtimma och hon förklarade varför de är försenade och vilka steg jag kan ta om det blir avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Till slut förstod jag att mina chanser inte är så stora. Det var inte så kul att höra men det var ändå bra att prata med henne.«
Den 10 november ringde Abed. Han lät nedstämd på rösten. »Anders, SuBars ägare, kom i går och ville tala med mig. Han berättade att han blivit uppringd av polisen som ville höra om en illegal invandrare som jobbade hos honom. Han sa att han ingenting förstod och ville att de skulle återkomma skriftligt och berätta vad det handlade om. Fattar du? Jag vill ju inte att Anders ska hamna i någon knipa på grund av mig.« Kunde samtalet från polisen ha sitt ursprung hos Migrationsverket? Visste man där i så fall inte om att Abeds ärende låg hos Migrationsdomstolen i väntan på beslut och att Migrationsverket betalar den advokat som nu arbetar med ärendet? Vi träffas på stan och äter lunch. »Gårdagen var nog en av de värsta dagar jag varit med om. Allt som hänt snurrade runt. Du har sagt någon gång att ibland vet den ena handen inte vad den andra gör. Nu fattar jag vad det betyder. Migrationsverkets ena hand betalar min advokat och den andra handen gör en polisanmälan. Vad är det som händer? Det känns som om jag nästan håller på att bli tokig.«
Polisen som fått anmälan på sitt bord hade inte mer att säga till mig än att hon arbetar på uppdrag av en förundersökningsledare. Jag blev tyst en stund. Hur stort håller det här på att bli? Förundersökningsledaren, kommissarie Inge Barsk, bekräftar att det är han som tagit emot anmälan från Migrationsverket. Och av vem där frågar jag och får veta vem handläggaren är. »Vi ser att här finns ett misstänkt brott, en person som utan arbetstillstånd arbetar i Sverige och då måste jag göra en polisanmälan«, säger handläggaren. Mina frågor möts hela tiden av samma svar, »jag måste följa de regler som finns.« Jag frågar om hon, innan polisanmälan gjordes, har gått in i Abeds akt och läst på. Frågan får inget svar. Jag fyller då på med att berätta att drygt ett år tidigare fick arbetsgivaren de frågor som nu återigen ställs till honom. Han skickade in alla papper som rör företagets förhållande till Skatteverket, bokslut, balansräkning, antal anställda m.m. Har hon inte upptäckt det? Finns inte de handlingarna i Abeds akt? Vet hon inte att ärendet nu ligger och väntar på beslut i Migrationsdomstolen?
Frågorna gör handläggaren irriterad. Hon har naturligtvis inte läst hela Abeds akt så hon väljer att nonchalera mina frågor. Upprepar att det är hennes skyldighet att anmäla ett misstänkt brott till polisen. »Vad består brottet i? Vad har vi gjort för fel, vad har vi missat?« frågar jag. »Ni skulle begärt att Abeds ärende ska behandlas som ett undantag«, blir svaret. Detta har jag aldrig hört talas om. Kunde vi inte ha informerats om det? »Nej, det är upp till er att ta reda på.« Kampen fortsätter men nu på två fronter. Dels mot domstolen som ska besluta om Abeds ansökan om uppehållstillstånd ska godkännas, dels mot polisen som på obegripliga grunder ska utreda om Abed arbetar illegalt.
På slakterier omvandlas djur, som en del av livsmedelskedjan, till köttprodukter. Arkivbild. Foto: TT
Sekretessen för djurskyddskontroller är nästan total. För bara några år sedan vardet annorlunda. Syre har granskat insynen i den dolda djurindustrin. Olagliga metoder krävs, menar bland andra Djurrättsalliansen.– Information skulle inte finnas om vi inte arbetade undercover, säger Malin Gustafsson, talesperson.
Debatten om att kycklingindustrin måste förändras tar fart igen och en vd får sparken efter avslöjandet om den omfattande vanvården av avelsdjur hösten 2023. Ett Kravcertifierat slakteri stängs och två personer åtalas efter avslöjande bilder på grisar som misshandlas vintern 2021. Året efter inleds en utredning om kameraövervakning på slakterier på uppdrag av regeringen.
Det finns flera exempel på när olagliga metoder och dolda kameror har lett till förändringar i djurindustrin. När allmänheten får se vad som händer bakom de stängda dörrarna i industribyggnaderna väcks stark opinion som kan påverka situationen för djuren. Ändå är verksamheten redan granskad. ”Sverige har ett starkt djurskydd” är en återkommande fras från branschen och politiker.
– Många vet inte vad som händer i djurindustrin. När vi visar bilder och dokumentation från djurindustrin, då tappar alla hakan och säger: ”Det här kan inte vara Sverige”. Men det är Sverige. Det här är djurskyddslagen. Och alla tror att Sverige är så bra, säger Linda Lindström, ordförande på föreningen Total insyn, som menar att det finns en stark köttnationalism.
– Alla tror att de har den bästa djurvälfärden, men så är det inte. Den är fruktansvärd. Och även om vi har en djurskyddslag så står den inte på djurens sida utan skyddar snarare jordbrukarna, säger hon.
Många år innan dom
Enligt svensk djurskyddslag ska inga djur utsättas för onödigt lidande och flera myndigheter utför regelbundet kontroller för att säkerställa att lagar och regler följs. Trots det visar avslöjanden från djurrättsorganisationer och media gång på gång att verkligheten är annorlunda.
Håkan Frisell, ansvarig utgivare för nättidningen Foodmonitor, konstaterar att när en bonde väl döms för djurplågeri har det ofta gått flera år sedan länsstyrelsen först uppmärksammade brott mot djurskyddslagen.
– Man kan se ett ofantligt djurlidande under den tiden som man har hemlighållit för journalister. Om journalister hade fått reda på det här tidigare och det blivit avslöjat så hade det kunnat hända något annat.
– Det går inte att säga att vi har ett bra djurskydd i Sverige om inte media kan granska detta. Det är som att skjuta sig i foten, säger han.
Även om det inte leder till rättegång kan det dröja flera år från det att ett bristförhållande uppmärksammas tills det sker någon förändring, om det överhuvudtaget gör det. Ibland kan det gå åratal innan länsstyrelsen ens gör en uppföljande kontroll. Under tiden kan väldigt många djur utsättas för ”onödigt lidande”.
Exempelvis brukar det konstateras brister i värphöns stallmiljö i runt 20 procent av de årliga kontrollerna, enligt Jordbruksverkets sammanställning. Ofta beror det på för hög halt av ammoniak i luften då ströbädden inte är torr och innehåller för mycket avföring. Det finns runt åtta miljoner höns i Sverige och därtill tio miljoner slaktkycklingar. Även om kontrollinsatserna riktas mot de mest riskfyllda verksamhete rna hör de ofta till de största och det är många djur som utsätts för vanvård.
”Skandalöst”
Exakt hur många djur det rör sig om går inte att få reda på. När offentliga handlingar som kontrollrapporter begärs ut från länsstyrelsen är antalet djur sekretessbelagt. Alla brister är maskade med breda svarta streck över texten. Ofta går det inte ens att se vilket djurslag det är.
– Det är fruktansvärt. Vi får inte ta del av konsumentinformationen som vi alla har rätt till. Jag kan förstå att man inte vill hänga ut en speciell leverantör, men att vi inte ens får reda på vad djuren utsätts för, det är skandalöst, säger Linda Lindström, Total insyn.
Föreningen Total insyn grundades med utgångspunkten att det är viktigt med transparens för konsumenter så att alla kan göra medvetna val.
– Det är så mycket som händer bakom stängda dörrar som vi inte vet.
Total insyn publicerar ibland filmer från aktivister som har tagit sig in på någon gård och filmat djur som inte har det bra.
– Så länge man inte förstör egendom utan dokumenterar så tycker jag det är viktigt att vi gör det, eftersom det inte sker kontroller eller finns kameraövervakning.
Med dold kamera avslöjades djurplågeri på ett Kravmärkt slakteri av Djurrättsalliansen.Foto: Djurrätssalliansen
Filmerna kommenteras ofta på sociala medier med frågor om var det är, ”så vi kan göra något åt det”.
– Men det viktiga är inte vilken gård det är utan att det ser ut så här på alla ställen, säger Linda Lindström.
– Vi hänger inte ut gårdar utan vill visa på problematiken i hela samhället. Det är väldigt problematiskt, eftersom det försiggår mycket djurplågeri som inte kommer upp till ytan.
Linda Lindström kommenterar att länsstyrelsen har som mål att granska tio procent av alla gårdar varje år, men bara hinner med fem till sju procent. Dessutom anmäls kontrollbesök i förväg.
– När man granskar restauranger så säger man inte till en vecka innan. Men när man åker till gårdar så bokar man en tid. Det är klart att om det händer någonting kan det skylas över.
– Jag tycker att man gullar för mycket med djurbönderna. Det borde bli hårdare. Statistik visar att det kan ta upp till tio år innan en gård blir granskad och det är inte okej. Jag tycker snarare att man borde granska alla gårdar en gång i månaden. Förutsättningslöst, hela tiden. Och även komma på oregelbundna tider så att man verkligen ser hur det ser ut.
Hon tar avslöjandet om avelskycklingarna från Uppdrag granskning och Djurrättsalliansen som exempel, där media vägrades komma in och filma, eller ens ta del av företagets material från anläggningen.
– Men när man går undercover och visar hur det ser ut… alltså det är fruktansvärt.
Linda Lindström tror att det är mycket som mörkas.
– Det är väldigt starka marknadskrafter och pengar i djurindustrin. Det finns en stark lobbyorganisation som säkerligen är med i bakgrunden. Nu vill jag inte säga att länsstyrelsen är helt korrupt, men jag tror absolut att det finns marknadsmässiga starka viljor bakom, som gör att vi inte får reda på allt.
”Branschen sätts främst”
Djurrättsalliansen ger ett exempel på det från samarbetet med Uppdrag granskning i Kycklingens pris där en av cheferna på avelsföretaget inte lyckas avliva ett av djuren, trots upprepade försök.
– Företaget hade bett länsstyrelsen att sekretessbelägga hans namn. Och länsstyrelsen sa: ”Okej, vi ska inte lämna ut det”. På det sättet kan djurindustrin påverka, säger Malin Gustafsson, talesperson.
Hon tycker det är tydligt att myndigheterna sätter branschens intressen främst genom den omfattande maskningen, som ofta förklaras med att företagen kan lida skada om uppgifterna röjs.
– Det är anmärkningsvärt att det inte går att få insyn i på vilka sätt till exempel djuruppfödare bryter mot djurlagstiftningen.
– Vi arbetar undercover för att det är dolda industrier som inte själva visar upp hela sanningen, säger Malin Gustafsson.
Linda Linström på Total insyn, Anna Harenius på Djurens rätt och Malin Gustafsson på Djurrättsalliansen. Foto: Privat, Djurens rätt, Djurrättsalliansen
Djurrättsalliansen begär regelbundet ut handlingar från framför allt länsstyrelsen, men även Livsmedelsverket och Jordbruksverket. De senaste åren har sekretessen hos framför allt länsstyrelsen ökat – och blivit allt mer godtycklig. Det skiljer mellan länen och från gång till gång. Ibland när Djurrättsalliansen har fått dubbletter av samma handling har olika saker varit maskade.
– Det visar att det är godtyckligt och upp till handläggaren. På så sätt har vi i vissa fall kunnat pussla ihop uppgifter.
”Gör olika varje gång”
På Djurens rätt har man sett samma mönster.
– Vi ser framför allt en skillnad mellan olika länsstyrelser och det är problematiskt för de ska agera på samma sätt, säger Anna Harenius, sakkunnig etolog.
Organisationen begär ut handlingar vid större granskningar av exempelvis kycklingslakterier.
– Vissa sekretessbelägger personuppgifter, företagets namn och personnamn, medan andra väljer att sekretessbelägga alla brister och vissa sekretessbelägger nästan ingenting. Men samma länsstyrelse gör olika varje gång, det beror på vilken handläggare man pratar med.
Det är också stor skillnad mellan länsstyrelsen och Livsmedelsverket, där det bara är två handläggare som arbetar med utlämnanden.
– Livsmedelsverket har inte varit så maskat, säger Anna Harenius.
I den senaste granskningen av Djurens rätt har bristerna på Sveriges största kycklingslakterier kartlagts. Livsmedelsverket har sekretessbelagt leverantören eller gården där bristen har uppstått, medan slakteriet där den har upptäckts och själva avvikelsen har fått stå kvar i de begärda handlingarna.
– Det är den informationen vi vill ha, säger Anna Harenius.
– Vi behöver inte veta exakt vilken gård det är. Vi vill veta vad djur utsätts för i Sverige. Jag blir väldigt bekymrad när det är bristerna som maskas.
Tror du att det maskas mer i djurskyddsärenden?
– Det är en känslig fråga och vissa anser att när de här bristerna är åtgärdade så behöver ingen veta om dem. Det kanske skiljer sig från andra företagsverksamheter, men jag vet inte.
Missnöjda med avslöjanden
Nättidningen Foodmonitor.se bevakar livsmedelsbranschen och begär ut offentliga handlingar nästan dagligen. Ansvarig utgivare Håkan Frisell har lång erfarenhet från kontakt med länsstyrelsen, Livsmedelsverket och Jordbruksverket.
– För femton år sedan var det väldigt öppet. Man kunde få ut precis allting, nästan ingenting maskerades. Idag har det ändrats radikalt. Det kan vara väldigt svårt att få ut något, säger han.
Vad tror du att det beror på?
– Jag tror att branschen har reagerat på det. De har varit missnöjda med alla avslöjanden som har varit, på Syre eller Aftonbladet till exempel. Det har blivit en skärpning på grund av avslöjanden. Det har branschen själv sagt. Myndigheterna har också tyckt att det har varit för mycket avslöjanden. De har försökt att sätta stopp för det där.
Vanvård av kycklingars avelsdjur hos företaget Aviagen avslöjades när Djurrättsalliansen filmade undercover. Foto: Djurrättsalliansen
Förra året anmälde Håkan Frisell Livsmedelsverkets chefsjurist efter att myndigheten sekretessbelagt motparter i en diarielista. Håkan Frisell kritiserade att journalister och allmänhet skulle kunna behöva betala tusentals kronor för att eventuellt få ut diarielistor, som varit en allmän och gratis handling i decennier.
– Att ta betalt för sekretessgranskning är normalt sett inte tillåtet, men Livsmedelsverket anser sig nu ha hittat ett sätt att göra det ändå. Det kanske inte är ett problem för Siren och de stora mediekoncernerna, men för frilansare och allmänheten spelar det roll, det var en viktig anledning till att låta JO titta på saken, säger Håkan Frisell.
Men Justitieombudsmannen gick trots allt inte vidare med anmälan.
– Anledningen till Livsmedelsverkets ändring tycks vara att journalister tidigare för enkelt kunde lägga pussel med sådana uppgifter. Jämförelsevis anger Konsumentverket, Arbetsmiljöverket och andra myndigheter motparter i sina listor, som till och med kan ligga ute på nätet.
”Oftare rätt i högre instans”
Det händer att Håkan Frisell överklagar beslut om sekretess, även om det inte brukar leda till någon förändring. Men en gång för tre år sedan fick han rätt, när länsstyrelsen i Värmland hade maskerat diarienumret på handlingar som hade inkommit från Livsmedelsverket, så att det inte skulle gå att begära ut handlingarna från Livsmedelsverket.
– Det tyckte vi var lite väl mycket, för då kunde vi inte följa handlingarna. Det överklagade vi och det vann vi.
Kammarrätten konstaterade att ”djurägare och djur, uppgifter om slakteriet och transport till densamma, datum och diarenummer för aktuell kontroll samt namn och kontaktuppgifter för den veterinär som utfört kontrollen” var offentliga.
Håkan Frisell ger ändå exempel på när även djurslag får maskeras enligt domslut. Han menar att första instans ofta ger myndigheterna rätt och att journalister borde driva överklagan vidare. Som jämförelse nämner han att ett ärende om sekretessbeläggning av en avvikelse på företaget Attendo care angående omsorg av äldre i Borås gick vidare till Högsta domstolen, som ändrade tidigare domslut om maskering till att uppgiften skulle offentliggöras. I det fallet handlade det om misskötsel av äldre människor i stället för djur, men det hänvisades till sekretess på samma sätt som i djurskyddsärenden, att uppgifterna kunde skada företaget.
– Men sekretessen kring djur i livsmedelsproduktion i Sverige är stenhård. Lagstiftningen är skriven så, säger Håkan Frisell.
När det gäller livsmedel får sekretessen lyftas om det finns ett allmänintresse som exempelvis ”rör människors hälsa, miljön eller redligheten i handeln”, enligt offentlighets- och sekretessförordningen. Men när det handlar om djurskydd spelar det ingen roll hur stort allmänintresset är.
– Skillnaden mot livsmedel är som natt och dag. För livsmedel kan du få reda på i stort sett allting. Men så fort det handlar om djur, då är det hemligt.
Vad tycker du om det?
– Ja, när blir djur livsmedel kan man undra. Har inte konsumenten rätt att få veta vad som har hänt med de här livsmedlen, om man nu äter kött, mjölkprodukter och ägg? Som det är nu får vi inte reda på det förrän produkterna har lämnat slakterierna, på väg till Ica-butikerna. Då blir sekretessen helt annorlunda.
Håkan Frisell tycker att lagstiftningen borde ändras så att samma regler gäller för djur som är en del av livsmedelsproduktionen.
– Allting som sker med korna, allting som sker med hönsen, allting som sker med grisarna, det ska vara lika öppet som för livsmedel.
”Måste se till hela kedjan”
Journalisten Nils Funcke, expert på yttrandefrihet och offentlighetsprincipen, håller med.
– Man måste se till hela kedjan när man producerar ett livsmedel. Man kan inte bara rikta in sig på hur Icahandlaren sköter sig. Hur man hanterar djuren påverkar livsmedelskvaliteten också. Kött från stressade grisar blir väl inte alla gånger så bra, säger han.
Journalisten Nils Funcke har skrivit flera böcker om yttrandefrihet och offentlighetsprincipen.Foto: Janerik Henriksson/TT
På Livsmedelsverkets hemsida står också att producenten som hållit djuren måste lämna ”information från livsmedelskedjan”.
Att sekretessen inte kan lyftas när det handlar om djurskyddsärenden tycker Nils Funcke är ett absurt resonemang.
– Om det nu är så låter det som en brist i lagstiftningen.
Han är också kritisk till den omfattande mörkläggningen. Exempelvis i en kontrollrapport som Syre har begärt ut från Livsmedelsverket går det att se att en avvikelse påvisades förra året på Siljans chark i Mora, efter en händelsestyrd kontroll gällande ”hållande och skötsel av djur”. Mer än så går inte att utläsa. Det syns inte ens vilket eller vilka djurslag det handlar om. I ett annat exempel från tidningen Foodmonitor har Livsmedelsverket maskat namnet på ett slakteri där det upptäcktes att två suggor hade färska sår som ansågs ha uppstått under transporten. Livsmedelsverket nöjde sig alltså inte med att maska namnet på transportören. Det bedömdes kunna vara skadligt för verksamheten att rapportera på vilket slakteri sårskadorna hade uppmärksammats.
Har de laglig rätt att maska så pass mycket?
– Jag skulle säga att de går för långt då. Det är klart att man får göra en bedömning av huruvida det kan skada företaget. Och då är vi inne på risken för att de utsätts för djurrättsaktivister som ger sig på dem. Det har vi sett exempel på vid minkfarmer, säger Nils Funcke.
Han menar att det måste finnas ett påtagligt hot för att maskera uppgifter, det räcker inte med en abstrakt risk för att anseendet kan ta skada.
– Jag har inte hört talas om att man har brutit sig in på ett slakteri. Därför framstår det som omotiverat att göra så långtgående sekretessbedömningar som aldrig förr.
– Och i den andra vågskålen finns allmänhetens rätt att få del av vilka företag som sköter sig och inte.
Nils Funcke poängterar att konsumenter måste kunna välja bort produkter från de företag som inte lever upp till lagens krav.
I avvägningen av vad som ska maskas menar Nils Funcke att det är kunskapen om företagsnamnet som kan utgöra ett hot.
– Det skadar inte företaget om man talar om att det går för många grisar på varje kvadratmeter om man inte talar om vilket företag det är. Talar man däremot om vilket företag det är men inte vad det gäller är det klart att då sätter genast konspirationstankar igång hos andra.
Hur ser du på att man kan få tillgång till sekretessbelagda uppgifter genom att pussla ihop olika dokument?
– Det är ett sundhetstecken, på att varje myndighet har tänkt till själv.
Nils Funcke förklarar att myndigheterna ska göra självständiga bedömningar och kan ha olika regler för vad de får lämna ut. Sedan beror det också på handläggaren.
– Det är naturligtvis så att människor sitter på andra sidan också, som tolkar reglerna antingen lite stramare än vad lagstiftaren har tänkt sig, eller töjer lite grann åt andra hållet.
Handläggarens besked ska man se som en preliminär bedömning. Är man inte nöjd med det kan man begära ett formellt beslut från myndigheten, som också behövs för att överklaga. Nils Funcke brukar själv undervisa i att man får lägga pussel.
– Får man inte ut en uppgift från en myndighet så kan man få den från någon annan. Då har ingen gjort något fel.
Så det är bra att sekretessen varierar för att det blir bättre insyn?
– Ja, det skulle jag säga. Jag tror att det skulle bli sämre insyn om alla länsstyrelser snackade ihop sig.
– Risken är att vi får en central myndighet i Sverige som sitter och gör sådana där bedömningar. Då kan du ge dig tusan på att det blir maskat både kors och tvärs.
Han berättar att JO har kritiserat när myndigheter har kommit överens om att exempelvis vänta med att lämna ut en uppgift.
– Man har då bildat en form av kartell för att hantera en begäran om att få ut uppgifter. Skulle det där sprida sig är jag rädd för att insynen kommer att minska påtagligt.
Olika saker maskas i en kontrollrapport från länsstyrelsen i Dalarna som har begärts ut med två månaders mellanrum.
Förra året ställde sig riksdagen bakom en motion av Mikael Larsson (C) om att regeringen bör utreda hur sekretessen i djurskyddsärenden kan stärkas ”så att alla handlingar som lämnar länsstyrelserna i dessa fall alltid har en stark sekretess och djur och lantbrukare sätts i första rummet”. Hur djurskyddet är ska enligt motionen inte bedömas av ”enskild som begär ut handlingar”, eftersom det skulle medföra ett sämre skydd för djuren.
”När människor med andra intressen kan ta del av eventuella handlingar kan trakasserier mot lantbrukare öka och djurskyddet blir inte starkt och bra”, skriver Mikael Larsson (C).
Tror du att ett hårdare samhällsklimat minskar insynen?
– Det kan det säkerligen göra när det gäller enskilda bedömningar. Sedan är det alltid så att pendeln många gånger slår från öppenhet mot mer slutenhet. Vi har lagförslag nu som gör att det inte ska vara grundlagsskyddat att bygga upp databaser med uppgifter om brottmålsdomar. Nu viktas den personliga integriteten och affärsintressen lite högre än insynsintresset, säger Nils Funcke.
Offentlighetsprincipen i grundlagen
Svenska medborgares rätt att ta del av allmänna handlingar är grundlagsskyddad i tryckfrihetsförordningen. Till allmän handling räknas exempelvis text eller bild som innehåller information och förvaras hos en myndighet. På regeringens hemsida står det:
”Offentlighetsprincipen är central i den svenska rättsordningen. Den innebär att allmänheten, ofta enskilda individer och företrädare för media, har rätt till insyn i och tillgång till information om statens och kommunernas verksamhet.”
Nils Funcke tycker att det har blivit en slapp inställning till synen på insyn och offentlighetsprincipen.
– Man drar ut på tiden och man försvårar för enskilda och för myndigheter att kunna ta del av papper.
Han påtalar att det hänvisas till behov av ökad säkerhet när exempelvis tidigare öppna lokaler hos kommunerna stängs.
– Så kan det vara, men då får man se till att man löser rätten till insyn på något annat sätt, säger han.
– Rent allmänt så är jag väl lite bekymrad över vår kära lilla offentlighetsprincip som vi har haft sedan 1766. Det fanns en grundtanke med den där, att det gagnar tilliten inom samhället och förtroendet för myndigheter.
Nils Funcke menar att det självklart ska finnas en långtgående insyn både i branschen och hos myndigheter.
– Det är en rättssäkerhetsaspekt, som i synnerhet gäller företag som producerar något så viktigt som våra livsmedel.
Han påpekar att det är av särskild vikt att allmänheten har förtroende för att livsmedelsproducenterna följer lagstiftningen som riksdagen har beslutat om.
– Och det förutsätter att de som inte sköter sig får finna sig i att bli exponerade. Det är ett kvalitetsmärke för Sverige.
Ingen sund kunkurrens
Han tycker att branschen som helhet borde bejaka en större öppenhet.
– Det är också en fråga om en sund konkurrens mellan de här företagen. En del tjänar extra pengar på att ge avkall på något som gäller djurskyddet. Och kan därmed få en konkurrensfördel gentemot något företag som lever upp till normerna och kanske ett snäpp till.
Dessutom skulle lägre sekretess fungera som en ”preventiv åtgärd”.
– Är det på det viset att det skulle bli kutym att det aldrig når offentligheten är risken att man slappnar av när det gäller hur man sköter sina djur.
Oanmälda kontroller från myndigheterna fungerar också som förebyggande åtgärder.
– Är det någon som har fått prickar så bör man ju kunna göra en gryningsräd, alltså komma utan varsel för att se om det är åtgärdat.
– Vet företagarna att det kan stå en inspektör här på måndag morgon är det klart att de skärper sig lite grann.
Demonstranter för djurrätt framför ofta budskapet att djuren är individer snarare än livsmedel.Foto: Emil Langvad/TT
Nils Funcke påpekar att inte bara myndigheterna utan också media har en kontrollerande funktion, inte minst vid en granskning av myndigheterna.
– Det är inte alls uteslutet att det förekommer korruption och mutor där också.
Han tar Attunda tingsrätt som exempel, där sekretessbelagda uppgifter om telefonavlyssning lämnades ut till kriminella.
– Man kan inte utesluta att kontrollmyndigheterna antingen slappar eller ser mellan fingrarna.
Preventiv övervakning
Kamerabevakning på slakterier kan också vara en preventiv åtgärd, enligt utredningen som lämnades över till regeringen den 2 juni 2023, med förslag om en ny lag med krav på övervakning. I utredningen yttrar sig en expert från Jordbruksverket om att ljudupptagning borde vara tillåtet, vilket det inte ska vara enligt förslaget, då det anses hota integriteten. Djurens rätts riksordförande Camilla Bergvall kommenterade förslaget i ett pressmeddelande:
– Djur uttrycker mycket känslor via kroppsspråk som kan fångas på bild men också genom att till exempel skrika när de utsätts för smärta. Därför hade vi gärna sett att ljudupptagning var en del av lagstiftningen för att den ska göra så stor skillnad för djuren som möjligt.
Utredningen initierades av den förra regeringen och lagen föreslås träda i kraft 2025, men nuvarande regering och landsbygdsminister Peter Kullgren har ännu inte lämnat något besked om nytt lagförslag.
För tre år sedan rapporterade Foodmonitor om att Livsmedelsverket hade tagit bort ljudet på videoklipp som officiella veterinärer hade filmat på slakterier. Tidigare hördes djuren skrika på filmer som begärdes ut. Livsmedelsverket motiverade beslutet med att materialet komprimerades och att ljudet inte tillförde någon sakuppgift.
Anna Harenius på Djurens rätt konstaterade:
– När till och med ljud börjar censureras av myndigheter kanske det som pågår bakom slakteriernas stängda dörrar har gått alldeles för långt?
I en granskning av Sveriges slakterier tidigare i år rapporterade Djurrättsalliansen att 83 av 88 slakterier som hade kontrollerats av länsstyrelsen 2022 bröt mot djurskyddslagstiftningen. Fler än 900 brister uppmärksammades, exempelvis bedövades inte djur ordentligt. Enligt Jordbruksverkets årliga rapport upptäcktes det brister i standardrutiner runt bedövningen i nära 60 procent av kontrollerna förra året. Livsmedelsverket skickade in totalt 1 505 ”informationer” om avvikelser på slakterier, som enligt tidningen Foodmonitor har bytt namn från ”anmälningar”, efter påtryckningar från branschen.
119 miljoner döda
Avvikelserna kan påverka väldigt många djur, förra året dödades över 119 miljoner djur på slakterierna, allra flest kycklingar. Många kycklingar dör också under transporten och måste kasseras, drygt 3,2 miljoner under förra året enligt Djurrättsalliansen. Branschen räknar med ett visst svinn och myndigheterna tillåter det. Djuren blir inte annat än siffror i statistiken, något Djurrättsalliansen vill ändra på.
Organisationens granskningar av allmänna handlingar och flera avslöjanden i media kan ha bidragit till ökad sekretess, men det är bara spekulationer, menar Malin Gustafsson, talesperson.
– Alltså om det påverkar på samma sätt som vi ser att djurindustrierna har försökt påverka politiskt att det ska bli hårdare straff, i och med att vi tänjer på gränserna, eller begår lagöverträdelser för att kunna dokumentera hur djuren behandlas.
Hon förklarar att Djurrättsalliansen finns med de metoder som används, dolda kameror exempelvis, för att allmänheten ska få insyn i hur djur behandlas i djurindustrin i Sverige.
– En av anledningarna till att vi gör det, utöver att vi tycker det är viktigt och nödvändigt att de här djurens livsöden berättas, är för att var och en av oss ska kunna fatta beslut som är välgrundade: ”Vill jag vara en del av att djur behandlas så här i vårt samhälle eller inte?”, säger Malin Gustafsson.
Sekretess vid djurskyddskontroller
När handlingar maskas i djurskyddskontroller hänvisas det ofta till ”30 kap 23 § OSL och 9 § OSF”. Det innebär kapitel 30, paragraf 23 i offfentlighets- och sekretesslagen (OSL) och paragraf 9 i offentlighets- och sekretessförordningen (OSF) och där står det:
”Sekretess gäller … i en statlig myndighets verksamhet … för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs …”
Källa: Riksdagen
Tre myndigheter kontrollerar djurskyddet
Livsmedelsverkets officiella veterinärer kontrollerar att bestämmelser för djurskyddet följs på slakterierna. Djuren kontrolleras också före och efter slakt. ”Syftet är att skydda både människors och djurs hälsa samt att säkerställa att djur behandlas väl”, skriver Livsmedelsverket.
Om brister upptäcks informeras länsstyrelsen. Det gäller även brister som kan ha uppstått i ”tidigare led i livsmedelskedjan”. Länsstyrelsen fattar beslut inom djurskyddsområdet och utför kontroller hos primärproducenter.
Jordbruksverket är den samordnande myndigheten, med föreskrifter om hur djur får hållas och skötas.
Inspektion av ett solcellstak i Kenya. Nu satsar staten på att bygga solcellstak i Ghana – en insats som ska kunna ge utsläppsminskningar som Sverige ska kunna använda. Är krediterna dåliga eller har tveksam kvalitet, då har man ju faktiskt försämrat för det globala klimatet, säger Mathias Fridahl, forskare vid Linköpings universitet. Foto:Brian Inganga
För att göra det billigare att nå klimatmålen satsar regeringen 1,5 miljarder på klimatinsatser utomlands. Men hur mycket ”pang för pengarna” de kan få, är högst osäkert – kan Syre berätta.
Enligt Parisavtalet ska ett land kunna tillgodoräkna sig en utsläppsminskning i ett annat land om det står för kostnaden. Efter förhandlingar i samband med Cop26 i Glasgow 2021 spikades de övergripande reglerna för Artikel 6 i avtalet, som reglerar hur det ska gå till. Sverige som är ett av länderna som drivit på för att få reglerna på plats, är också ett av de första i världen att påbörja ett projekt. I slutet av november slöt Energimyndigheten ett avtal med ett bolag som ska anlägga solceller på kommersiella och industriella anläggningar i Ghana med batterilagring, för att ersätta de dieselgeneratorer som används idag. Kopplat till projektet är en satsning på att utbilda kvinnor att bli solcellsinstallatörer, berättar Sandra Lindström, enhetschef på Energimyndigheten.
– Tanken är att projektet ska kunna bidra till att få fler kvinnor i energibranschen.
Syre: Hur kan ni veta att dieselgeneratorerna inte bara flyttar någon annanstans?
– Vår ”theory of change” är att köpet av utsläppsminskningar gör det möjligt att erbjuda solenergi som för slutanvändarna är mer ekonomisk än dieselgeneratorer, säger Sandra Lindström som också berättar att myndigheten gjort platsbesök där de pratat med användare för att bättre förstå den lokala kontexten.
– Om dom kan ersätta dieseln med ett billigare alternativ (solel i detta fall) så gör de det. Självklart är det en dynamisk situation och marknad, så för vår del följer vi upp kontinuerligt för att granska just sådana frågor.
Kan bidra till klimatmålet
Men regeringens avsikt är inte att låta det stanna vid välgörenhet. Med satsningar på klimatinsatser utomlands ”kan Sverige också uppnå de klimatpolitiska målen på ett ”kostnadseffektivt sätt”, meddelade regeringen i samband med att höstbudgeten presenterades. Projektet i Ghana är beräknat att minska utsläppen med 165 000 ton koldioxid fram till 2030, vilket grovt motsvarar utsläppen från 55 000 personbilar under ett år. En utsläppsminskning som Sverige sedan ska kunna tillgodoräkna sig medan Ghana, enligt de spikade reglerna – inte ska kunna göra det under samma period.
Ett litet projekt i sammanhanget. Men det ska följas av fler. De 1,5 miljarder som staten kan ingå avtal med fram till 2032, skulle enligt underlaget till budgetsatsningen räcka till 3,5 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar runt 8 procent av de 63 procent utsläppsreduktion som krävs till 2030 (jämfört med 1990), enligt klimatmålet.
– Projektet kommer att kunna generera mer efter 2030. Men det är det här vi kommit fram till att vi köper, säger Sandra Lindström, chef för internationella klimatsamarbeten på Energimyndigheten.
En uppskattning från 2020 som använts som underlag till budgetsatsningen bygger på att kostnaden landar på 40 dollar per ton koldioxid. Men Syre kan berätta att projektet i Ghana blev dyrare – 60 dollar per ton koldioxid, enligt siffror från Energimyndigheten. Något som skulle innebära mindre pang för pengarna – med en tredjedel, om priset blir ett snittpris för de 1,5 miljarderna som ska användas.
– Olika projekt har olika marginalkostnader, så det är svårt att jämföra dem sinsemellan. Det är också väldigt få företag och länder som har gjort artikel 6 program, så det finns inga referenser, säger Sandra Lindström.
Syre: Men tyder det här projektet på att det kan bli dyrare?
– Det kan vara så men det är svårt att säga.
”En viss prispress”
Vad priset tillsist landar på inom den nya utsläppshandeln har stor påverkan på det globala klimatarbetet, enligt Mathias Fridahl, som forskar om klimatpolitik vid Linköpings universitet. Under Kyotoprotokollet som endast krävde att ett antal rika länderna gjorde klimatinsatser, blev kolkrediterna extremt billiga, vilket påverkade omställningstrycket – det vill säga köparländernas ”vilja att leta efter nya tekniska lösningar, nya politiska instrument eller beteendeförändringar”. Men under Parisavtalet tror Mathias Fridahl att priset kommer att bli desto högre, då alla länder deltar i avtalet och måste bidra med klimatlöften.
– Under Kyoto-protokollet så fanns det ju inga egna åtaganden för de länder som kunde generera kredit, alltså värdländerna. Det gjorde att de inte behövde tänka i termer av att uppfylla egna åtaganden. Under Parisavtalet kommer de att vilja genomföra de åtgärder som är hyfsat enkla och billiga själva och framför allt söka stöd för svårare åtgärder, säger han och fortsätter:
– Men det kommer fortfarande vara så att de här länderna vill vara attraktiva för investeringar. Det här är ju pengar som kan användas både till minskade utsläpp men också för att bidra till hållbar utveckling i värdlandet, så det finns fortfarande en viss prispress som gör att vi inte vet var det tar vägen.
Hur påverkar det omställningen i Sverige?
Ett pris på 60 dollar per ton koldioxid som i Ghana-projektet är betydligt dyrare än vad de verifierade utsläppsminskningarna kostade under Kyoto-protokollet, där det som mest låg det på 25 dollar per ton koldioxid men föll gradvis ner till tio dollar och när marknaden kollapsade 2012, såldes ett ton koldioxid för 0,5 dollar. Men även om utsläppshandeln landar på 60 dollar under Parisavtalet, är det billigare än både den svenska koldioxidskatten, som ligger på runt 1300 kronor och det nuvarande priset på EU:s utsläppshandel ETS, som ligger på runt 800 kronor. Så vad gör det med det svenska omställningstrycket?
EU tillåter inte länderna att använda artikel 6 krediter för att klara sina beting till klimatmålet till 2030. Så för att möta det måste det inhemska omställningstrycket vara oförändrat – oavsett satsningen på utsläppsminskningar utomlands. Men för det svenska klimatmålet till 2030 –som är mer ambitiöst, är det tillåtet. Enligt det klimatpolitiska ramverket räknas insatser utomlands som en av tre möjliga kompletterande åtgärder för att nå klimatmålen.
– Då kan ju regeringen sitta med en kalkyl och tycka att det är värt den här satsningen på 1,5 miljarder för att köpa krediter mot att vi gör fossilbränslet billigare i transportsektorn i Sverige. Och det gissar jag att man har gjort, säger Mathias Fridahl.
Skulle endast bli aktuellt i nödfall
Men Vägvalsutredningen som la förslag på styrmedel för att nå negativa utsläpp efter 2045, såg stora risker med att förlita sig på artikel 6 krediter. Därför rekommenderade de att staten i första hand skulle använda sig av bio-ccs som är en teknik där organiskt material bränns upp samtidigt som koldioxiden fångas in för att begravas under mark. Alternativt öka kolsänkan i skog och mark. Utsläppsminskningar utomlands skulle endast användas i nödfall och som mest under åren 2040 till 2045 – om de andra kompletterande åtgärderna inte skulle visa sig vara tillräckliga för att nå nettonollutsläpp, enligt utredningen.
– Då var det stora frågetecken kring om artikel 6 verkligen skulle utvecklas till ett mer robust system än vad vi hade under Kyotoeran och det finns fortfarande anledning att vara försiktig. Men om man byggt upp systemet och sedan annullerar krediterna, då har man förhoppningsvis bidragit till global klimatnytta om de här krediterna visade sig ha god kvalitet. Visar de sig haft dålig kvalitet har man i alla fall inte försämrat för klimatet i världen, säger Mathias Fridahl, som deltog i utredningen.
Sverige kan påverka praxis
Vid sidan av att marknaden översvämmades av billiga krediter under Kyotoavtalet – fanns också en kritik mot att många av projekten inte ansågs ha varit additionella. Det vill säga, om ett projekt ändå skulle ha blivit av utan stödet – uteblir klimatnyttan. Enligt en ofta citerad studie från Öko-institutet i Österrike, visade det sig att 85 procent av de undersökta projekten haft ingen eller tveksam miljönytta, då de inte kunnat garantera att de inte skulle ha skett utan finansieringen eller att de överskattats. Som Syre berättat igår, pågår intensiva förhandlingar om vägledningar för utsläppshandeln på COP28 – som kan få stora konsekvenser för hur robust handeln blir framöver. Enligt David Newell, Sveriges förhandlare på COP28, anställd på Energimyndigheten, kan det bli både ”bra och dålig kvalitet”.
– Under tiden kommer Sverige att göra allt för att gå före med ett gott exempel och bara gå in i projekt som är riktigt bra. För det kan också påverka praxis, säger David Newell, Sveriges förhandlare på COP28, anställd på Energimyndigheten.
Myndighetens bedömning är att projektet i Ghana inte skulle ha skett utan Sveriges kapitalinjektion. Att det inte går att säga med fullständig säkerhet, ligger i sakens natur. Men Mathias Fridahl som inte är insatt i det enskilda projektet, ser skäl för att det kan stämma. Fattiga länder har ofta svårt att få tillgång till kapital, även om ett projekt väntas bli lönsamt på sikt.
– Om man har ont om kapital och måste göra en stor investering tidigt i en process för att generera el kan det vara svårt att få tillgång till det kapitalet på den vanliga marknaden, säger han.
Så ska det gå till
Att enskilda länder ska kunna köpa utsläppsminskningar i andra länder kan låta ologiskt då hela världen behöver uppnå koldioxidneutralitet för att få stopp på klimatförändringarna. Men tanken är att handeln med utsläpp ska kunna kanalisera pengar till fattiga länder som annars inte förmår att minska sina utsläpp i snabb takt. Eftersom att Parisavtalet kräver att världens klimatplaner uppdateras med jämna mellanrum och tillslut ska innefatta alla delar av ländernas ekonomier är förhoppningen att det ska leda till ett minskande antal utsläppskrediter att köpa över tid. Det då endast de delar som ligger utanför klimatplanen får handlas med.
Solceller på en industrilokal i Kenya. Energimyndigheten har nyligen ingått avtal för att bygga solcellstak i ett annat afrikanskt land, Ghana, som ska generera utsläppsminskningar som Sverige ska kunna tillgodoräkna sig, enligt Parisavtalets artikel6 - samtidigt pågår tuffa förhandlingar på COP28 om utsläppshandeln.
Vid sidan av de stora utspelen på COP28, pågår nu intensiva förhandlingar om hur Parisavtalets utsläppshandel ska gå till, vilket kan få avgörande betydelse för det globala klimatarbetet.– Det är ett vägskäl, säger Sverige förhandlare David Newell över länk från Dubai.
Redan när Parisavtalet klubbades 2015 stod det klart att länderna skulle kunna köpa utsläppsminskningar av varandra, även företag skulle kunna delta i handeln. Men farhågorna är och har varit många.
Utsläppshandeln som pågick under Kyotoprotokollet, det klimatavtal som föregick Parisavtalet, fick svidande kritik. Krediterna blev extremt billiga, vilket påverkade omställningstrycket i köparländerna, enligt en av anklagelserna. Det vill säga, länderna blev mindre benägna att leta efter klimatlösningar, när det gick att köpa sig fria. Till skillnad från Kyotoprotokollet är alla länder med i Parisavtalet, så inget land kan gå fritt från att ställa om – vilket anses kunna driva upp priset.
Står inför vägskäl
Men kritiken stannade inte där. En ofta citerad studie från Öko-institutet i Österrike, visade att 85 procent av de undersökta projekten haft ingen eller tveksam miljönytta, då de inte kunnat garantera att de inte skulle ha skett utan finansieringen eller att de överskattats. Samma anklagelser har riktats mot den frivilliga marknad som pågår idag, där företag som påstår sig göra klimatnytta, köper andelar i trädplanteringar eller andra insatser som ska minska utsläppen.
Så frågan är om handeln som ska ske under artikel 6 i Parisavtalet kan fungera bättre. Enligt David Newell, som förhandlar för Sverige på COP28, står länderna inför ett vägskäl.
– I min mening är det absolut möjligt. Men det är en bit kvar innan vi vet om den förhoppningen går i uppfyllelse. Skapar vi dåliga vägledningar och regler, kan det leda till att det blir precis som den frivilliga marknaden som pågår just nu och som har dålig kvalitet.
Ska kunna säljas till företag
Under COP26 i Glasgow spikades de övergripande reglerna och den handel där krediterna auktoriseras för överföring av ett säljarland och ett köparland (artikel 6.2), har påbörjats.
Sverige är ett av länderna som kommit längst och har nyligen genomfört en upphandling med ett bolag som ska sätta upp solceller med batterilagring i Ghana, för att ersätta de dieselgeneratorer som är på plats idag. Det ska ge krediter som motsvarar 155 000 ton mindre koldioxid fram till 2030, som Sverige ska kunna avräkna mot sitt 2030-mål. Något Ghana inte ska kunna göra det, för att undvika dubbelräkning, enligt de spikade reglerna.
Krediter som auktoriserats under artikel 6.2 ska också gå att sälja till ett företag, som då kan använda det mot sitt klimatmål. Men i de fallen skulle inget av länderna få tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna, enligt David Newell. Under klimattoppmötet i Dubai sker förhandlingar om exakt hur krediterna ska få bokföras, när de ansvariga länderna ska rapportera dem till FN.
– Vi vill skapa regler som gör det transparent att se vad är det för projekt som har investerats i, säger David Newell.
Kan etablera praxis
Men att två länder samarbetar om utsläppsminskningar är bara en del av den nya marknaden. En annan som regleras under Parisavtalets artikel 6.4 är hur FN, som en tredje part ska kunna godkänna ett projekt som sedan ska kunna säljas till ett företag eller andra länder.
Under COP28 i Dubai sker förhandlingar om vägledningar för handeln och vad för slags krediter som ska kunna godkännas av myndigheten inom FN. Något som i sin tur också kommer att kunna påverka de krediter som godkänns av länder som ingår avtal med varandra, det vill säga 6.2.
– Om vi med hjälp av de här vägledningarna kan etablera bra praxis kan det bli att marknaden säger att om ”vi köper krediter under 6.2, då kräver vi att de som är inblandade använder sig av den vägledningen, för den har visat sig vara bra, säger han.
Risker med naturbaserade lösningar
Men hur vägledningen faller ut är alltså ännu ett oskrivet kapitel. En av frågorna som länderna ännu inte kommit överens om är vilka typer av negativa utsläpp som ska kunna krediteras inom artikel 6. En grupp länder vill till exempel att havsbaserade lösningar, så som mangroveskogar och sjögräs, ska kunna inkluderas. David Newell ser risker:
– Det är svårt att räkna hur stora utsläppsminskningar som skett.
Men han ser även risker med andra naturbaserade lösningar som kan skapa negativa utsläpp, så som trädplanteringar. Många länder med skog vill gärna se regler som underlättar för att sådana utsläppsminskningar ska kunna köpas och säljas. Även i den frågan ser EU risker.
– I och med att det finns så stort intresse tror vi inte att det är rimligt att rakt av säga nej till alla naturbaserade negativa utsläpp. Men om femtio år kanske marken säljs till någon annan eller så kanske det blir skogsbränder. Det är mycket större risk för icke permanens (att det inte håller i längden, reds anm). Hur hanterar man det? Det diskuterar vi olika lösningar på, säger Newell.
”Bättre med ingen deal än en dålig deal”
En annan fråga som diskuteras är om minskad avskogning ska kunna inkluderas som negativa utsläpp. Men de flesta länderna anser att det i så fall kräver att kolsänkan ökar på totalen för att ligga i linje med Parisavtalets syfte – att handeln leder till ökad ambition – och inte ”business as usual”, enligt David Newell.
Han säger också att för EU är det viktigaste att inte skapa särskilda regler för vissa projekt som de facto innebär lägre standard, utan att de vägledande principerna man kommer överens om ska kunna gälla för alla typer av projekt.
– Till exempel att man ska kunna verifiera utsläppsminskningarna, att de är riktiga och att de leder till högre ambition.
Syre: Kommer ni att gå i mål under mötet?
– Jag tror det kommer ta fler COP-möten för att göra klart alla reglerna. De tekniska detaljerna är väldigt politiskt laddade och har väldigt stora konsekvenser för vem som tjänar pengar och hur mycket och därför tror jag att det kommer att dra ut på tiden. Sverige och EU står fast vid att det är bättre med ingen deal än en dålig deal, det är så vi ser på det.
Så ska det gå till
Att enskilda länder ska kunna köpa utsläppsminskningar i andra länder kan låta ologiskt då hela världen behöver uppnå koldioxidneutralitet för att få stopp på klimatförändringarna. Men tanken är att handeln med utsläpp ska kunna kanalisera pengar till fattiga länder som annars inte förmår att minska sina utsläpp i snabb takt.
Eftersom Parisavtalet kräver att världens klimatplaner uppdateras med jämna mellanrum och tillslut ska innefatta alla delar av ländernas ekonomier är förhoppningen att det ska leda till ett minskande antal utsläppskrediter att köpa över tid. Det då endast de delar som ligger utanför klimatplanen får handlas med.
För bästa användarupplevelse använder vi kakor där vi lagrar och läser in information om er användare. Om ni accepterar det så kan vi spara information om ifall ni är inloggade och vilka artiklar som blir mest lästa. Att tacka nej kan påverka vissa funktioner och användarupplevelsen. Det gör det också svårare för oss att bedriva vårt uppdrag, att leverera den bästa gröna journalistiken.
Du kan när som helst ändra inställningarna genom att klicka på den gröna fliken i nedre högra hörnet eller "Mer" i menyn.
Funktionella
Alltid aktiv
För att sidan ska fungera som det ska använder vi oss av kakor. Kakorna i den här kategorin kan inte väljas bort eftersom de är nödvändiga för er läsupplevelse.
Alternativ
Den tekniska lagringen eller åtkomsten är nödvändig för det legitima syftet att lagra inställningar som inte efterfrågas av abonnenten eller användaren.
Statistik
För vår överlevnad är det fullständigt nödvändigt att vi kan redovisa statistik över antalet besökare vi har. Vi använder också statistiken för att fatta kloka beslut om vad ni läsare är mest intresserade av att läsa.Den tekniska lagringen eller åtkomsten som används uteslutande för anonyma statistiska ändamål. Utan en stämningsansökan, frivillig efterlevnad från din Internetleverantörs sida, eller ytterligare register från en tredje part, kan information som lagras eller hämtas endast för detta ändamål vanligtvis inte användas för att identifiera dig.
Marknadsföring
För att nå ut använder vi oss av marknadsföring, men också för att få inkomster.