Att Colombia rört sig i en mer högerextrem riktning påverkar inte bara inrikespolitiken utan också hela regionen, samt relationen till Israel och Marocko. För Sverige och Europa måste lärdomen vara tydlig: internationell rätt, mänskliga rättigheter och multilateralism får inte försvaras selektiv, skriver Jaime Gómez Alcaraz.
DEBATT. Colombia har på mycket kort tid bytt utrikespolitisk riktning. Den nya regeringen under Abelardo de la Espriella har lämnat en linje som betonade självständighet, multilateralism och närmare relationer med det globala syd och rör sig nu med en tydligt extremhöger politik mot ett ekonomiskt, politiskt och militärt block kring USA och Israel.
För omvärlden är detta mer än en colombiansk kursändring. Det berör själva frågan om vilka regler som ska gälla i en tid då den internationella ordningen blir allt mer instabil.
När Colombia erkänner israelisk suveränitet över Golanhöjderna, trots att FN:s säkerhetsråd har slagit fast att Israels annektering saknar rättslig verkan, försvagas en grundläggande princip: territorium ska inte kunna erövras med våld. För små och medelstora stater är detta ingen abstrakt juridik. De har sällan stormakternas militära resurser och är därför särskilt beroende av att internationella regler faktiskt respekteras.
Samma problem dyker upp i Colombias stöd till Marockos anspråk på Västsahara och i nedfrysningen av relationerna med den sahariska republiken. Här handlar det om självbestämmande, avkolonisering och om rätten för ett folk att inte få sina naturresurser och sin framtid avgjorda av andra.
Mest oroande är den militära dimensionen. Colombia har anslutit sig till Escudo de las Américas (Amerikas sköld), en säkerhetsarkitektur som knyter landet närmare USA:s militära och strategiska intressen i regionen. Officiellt motiveras samarbetet bland annat med kampen mot narkotikahandel och organiserad brottslighet, men dess räckvidd är betydligt större. Det handlar också om underrättelsesamarbete, gemensamma militära operationer och om att begränsa inflytandet från Kina och andra makter som Washington betraktar som strategiska rivaler. Colombia riskerar därmed att bli en framskjuten plattform för USA:s geopolitiska intressen i Latinamerika.
För regionen väcker detta obehagliga historiska minnen. Latinamerika har alltför ofta fått erfara hur kampen mot ett påstått yttre eller inre hot har använts för att legitimera militär upprustning, utländsk inblandning och förtryck av sociala och politiska rörelser. När säkerhetspolitiken definieras utifrån Washingtons prioriteringar finns en risk att regeringar, rörelser eller samhällsgrupper som utmanar den rådande ekonomiska och politiska ordningen börjar betraktas som säkerhetsproblem snarare än som legitima demokratiska aktörer.
Frågan gäller därför mer än Colombia. Om Escudo de las Américas utvecklas till ett instrument för att disciplinera Latinamerika efter en stormakts strategiska intressen riskerar hela regionens politiska handlingsutrymme att krympa. Suveränitet förloras nämligen inte bara när främmande soldater passerar en nationsgräns. Den kan också urholkas steg för steg när underrättelser, militära prioriteringar och definitionen av vem som är vän eller fiende börjar bestämmas någon annanstans. För ett Latinamerika som under två århundraden kämpat för rätten att bestämma över sin egen framtid är detta en utveckling som bör tas på största allvar.
Den nya linjen blir särskilt allvarlig när ideologi påverkar humanitärt arbete. I den jordbävningskatastrof som nyligen drabbade Colombia beskriver underlaget hur hjälp från vissa länder (som inte följer den fascistiska politiska linjen som den nya regeringen driver fram) försvårades medan andra aktörer släpptes fram snabbare. När människor ligger under rasmassor finns det inga ideologiska argument att beakta. Det finns bara tid, kompetens och liv som kan räddas.
För Sverige och Europa är lärdomen tydlig. Internationell rätt, mänskliga rättigheter och multilateralism får inte försvaras selektivt. I en värld där ojämlikheten är enorm och där stater från det globala Syd ofta tvingas bära kostnaderna för stormakternas konflikter behövs fler länder som kan agera självständigt, inte färre.
Colombias nya regering gör därför inte bara ett ideologiskt vägval. Den bidrar till en större internationell fråga: ska framtidens världsordning bygga på gemensamma regler, eller på att den starkaste makten sätter reglerna för de svagare?
