Präster, ekonomer och moralister gör arbetet till något heligt, skrev Paul Lafargue 1883. Ja, för de som lever på andras arbete vill få människor att jobba mer, skriver Annika Lillemets. Vänsterkrafter borde kämpa för att ge alla rätten till sin tid.
”Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Detta vansinne drar i sitt kölvatten med sig det individuella och sociala elände, som sedan två århundraden plågar en dyster mänsklighet. Det är kärleken till arbetet, den med döden kämpande lidelsen för arbete, vilken drivits dithän att livskraften hos den enskilda människan och hennes avkomma bryts ned. Istället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt.”
Så inleder Paul Lafargue sitt rasande angrepp på arbetarrörelsens hållning i fråga om arbete, i sin berömda skrift Rätten till lättja som kom ut 1883.
Högerkrafter gör självklart ”arbetet till något heligt”. De som lever på andras arbete vill få människor att jobba så mycket som möjligt. Och det är ingen slump att begreppet ”utanförskap”, i bemärkelsen att den som inte jobbar står utanför samhällsgemenskapen, lanserades av den borgerliga Alliansen inför valet 2006. Men det är obegripligt att ett politiskt parti som sprungit ur arbetarrörelsen okritiskt stämmer in i hyllningskören till lönearbetet.
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson förkunnar i ett pressmeddelande om partiets ”nya arbetslinje” att ”Inget är så grundläggande som att ha ett jobb att gå till och inget är lika avgörande för att bli en del av samhällsgemenskapen.” Tydligare kan väl inte Lafargues ”besynnerliga vansinne” uttryckas.
”Hårt arbetande”
Visst är det är sant att som vårt samhälle nu är organiserat får den som saknar jobb stora problem. Lönearbetsnormen är oerhört stark i Sverige och i regeringsformen kapitel 1 slås fast att ”det allmänna” ska trygga rätten till arbete. Men det finns varken någon grundlag eller naturlag som dömer den som av någon anledning inte jobbar till att stötas ut. Och ingen kan väl på fullt allvar hävda att just avlönat arbete, oavsett innehåll och villkor, alltid är det som ger oss mening och tillfredsställelse. Lönearbetet är bara en del av arbetet och arbetet är bara en del av livet. Så varför kämpar ett arbetarparti för att folk ska slita mer istället för en rättvis fördelning av det arbete som verkligen behöver göras?
I en färsk valfolder förkunnar Socialdemokraterna att de ”har gjort läxan och gått tillbaka till våra rötter”. De vill ”stärka samhällsgemenskapen” och ”förbättra vardagen för hårt arbetande människor”. Vad betyder det? Och vilka avses med ”hårt arbetande”? Ska statliga tidsstudiemän granska folk på jobbet? Ingen arbetar hårt hela livet, alla är barn och de flesta blir gamla, många blir sjuka eller mister jobbet, räknas vi inte då? ”Gör din plikt, kräv din rätt” är en klassisk socialdemokratisk devis, medan partiets mantra på modet lyder ”alla som kan arbeta ska arbeta”. Men arbete är inte ett mål utan ett medel för att uppnå något. Fixeringen vid ”hårt arbetande” exkluderar och ställer människor mot varandra.
En lydig kugge
Idén att dela upp människor i värdiga som förtjänar stöd och ovärdiga som inte gör det har gamla rötter. Arbetslöshet klassades länge som kriminellt. Innan 1885 rådde tjänstetvång, vilket innebar att alla som inte ägde mark eller hade förmögenhet var tvungna att ha laglig anställning. Annars kunde man gripas och dömas till tvångsarbete på statliga fästningar eller arbetshus. Lösdriverilagen från 1885 var mindre sträng men fortfarande kunde polisen gripa fattiga, hemlösa och arbetslösa som ansågs ligga ”till last för samhället” genom att ”stryka omkring” utan att försöka hitta ett ärligt arbete. Tvångsarbetet sågs nu av myndigheterna som en behandlingsinsats, inte bara ett straff. Lösdrivaren skulle uppfostras till att bli en skötsam och lydig kugge i maskineriet. Först 1981 avskaffades det sista juridiska verktyget för att tvångsomhänderta vuxna enbart för deras ”asociala” livsstil.
Stred mot nödhjälpsarbeten
På 1920- och 30-talet stred S med LO mot systemet med nödhjälpsarbeten där staten tvingade arbetslösa att hugga skog och bygga vägar under usla villkor för att inte bli av med sitt ekonomiska understöd som låg under de lägsta marknadslönerna. Men nu bejakar partiet aktivitetskrav för att få försörjningsstöd trots skarp kritik från såväl fackförbund som kommuner som varnar för att detta kommer att leda till gratisarbete, lönedumpning, undanträngning av riktiga jobb inom kommunala verksamheter och meningslösa aktiviteter.
Det kanske låter omtänksamt att bryta passivitet och utanförskap men att uppfostra människor till att bli lydiga kuggar i maskineriet genom tvångsarbete för minimal ersättning är allt annat än humant och solidariskt. S verkar ha samma förmyndaraktiga inställning till utsatta medmänniskor som forna dagars överhet. Detta är bara ett exempel på hur kärleken till lönearbetet förblindar dem som borde tänka längre. Fixeringen vid att ”skapa jobb” för att människor till varje pris ska ”sysselsättas” oavsett om det finns något vettigt att göra eller ej är ett annat.
Makt över sina liv
Om S verkligen vill tillbaka till sina rötter kunde det citat som brukar tillskrivas Ernst Wigforss, socialdemokratisk finansminister 1936–1949, vara en bra utgångspunkt: ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.” Även om Wigforss inte använde just de orden sammanfattar de tanken att även arbetare skulle få tid till bildning, kultur, gemenskap och eget skapande istället för att reduceras till löneslavar. Eller varför inte rentav ta fasta på Marx vision om det klasslösa samhället, där var och en kan välja att fiska på morgonen, sköta boskap på eftermiddagen och diskutera och skriva på kvällen? Människor skulle vara fria att utveckla sina förmågor och arbetet skulle bli självförverkligande, inte tvång. Alla skulle få makt över sina egna liv.
Med den snabba tekniska utvecklingen är möjligheterna att minska den totala arbetsbördan bättre än någonsin. Istället för att eka högerns propaganda borde vänsterkrafter kämpa för att alla nu ska få den rätt att råda över sin tid och slippa påtvingat arbete som de rika och mäktiga i alla tider har unnat sig. Allas rätt till lättja kunde varit en vinnande politik att gå till val på.
