Vilda honunsbin är en betydligt mer sällsynt syn än deras släktingar som lever i människors bikupor. Men de är trots allt samma art, och nu har en ny studie räknat ut att antalet vilda honungsbin i EU skulle halveras på tio år om de inte skulle ha någon interaktion med sina tama likar.
Av de hundratals vilda arter av bin och humlor så finns en som är densamma som de honungsbin som människan håller i bikupor. Det vilda honungsbiet, Apis mellifera, är dock relativt sällsynt i Europa. På grund av att man inte kan skilja det från de tama honungsbina rent biologiskt, så vet vi dock rätt lite om deras utbredning och betydelse för ekosystemet.
– Vilda bipopulationer har i årtusenden utgjort en källa för biodlingen. Än idag sker en sammanblandning mellan grupperna, till exempel när unga drottningar från biodlingar parar sig med drönare från vilda bisamhällen under sina parningsflykter. Eller när ett helt bisamhälle lämnar kupan, slår sig ner i ett gammalt hackspettshål i skogen och därmed återigen blir en del av den vilda delpopulationen, säger Patrick Kohl vid universitetet i Hohenheim i Schweiz i ett pressmeddelande.
Forskarna vid universitetet har samlat in data från en rad studier på kända hunungsbipopulationer i flera europeiska länder och därefter skapat beräkningsmodeller för hur det vilda honungsbiet skulle klara sig utan inblandning från sina tama släktingar.
Resultatet var nedslående. Forskarna uppskattar att de vilda honungsbina skulle minska med 56 procent på en tioårsperiod om det inte fanns några tambin som kunde ”kompensera” för minskningen.
Tack vare forskarnas resultat blev de vilda honungsbina förra året officiellt klassade som hotade i EU-området på IUCN:s internationella rödlista.
Vilda honunsbin är viktiga inte minst för att de har en stor genetisk mångfald, vissa underarter är till exempel resistenta mot varroakvalstret, som är känt för att kunna slå ut hela bipopulationer av tambin. Men forskarna påpekar att de vilda honungsbina även är viktiga för de ekosystem de lever i.
– I deras naturliga livsmiljö – öppna skogar och skogsbryn – ser vi många interaktioner med andra arter, säger Patrick Kohl i pressmeddelandet.
Enligt Benjamin Rutschmann från Agroscope i Zürich, Schweiziska konfederationens kompetenscentrum för jordbruksforskning, så är stabila populationer av vilda honungsbin även ett tydligt tecken på ett välmående habitat.
– Dessa samhällen behöver gamla träd med lämpliga håligheter, en varierad födotillgång och naturnära strukturer. Att skydda dem gynnar därför inte bara själva honungsbina, utan även många andra arter som är beroende av strukturellt varierade och blomrika livsmiljöer, säger han i pressmeddelandet.
