Demokratibegreppet har urholkats, för att åstadkomma verklig demokrati behövs mer fokus på lokal utveckling och ett ekonomiskt system som inte grundar sig på utsugning och ojämlikhet. Det skriver Bernt Lindberg, frilansjournalist med fokus på lokal utveckling och grundare av Omställning Falun.
Demokrati blir mer och mer som ett dåligt skämt. Mest tycks det handla om hur varje parti ska kunna positionera sig för att få ett bra samarbete med andra partier. Nästan inget om de stora problem mänskligheten står inför, inget om hur de ska lösas. Samma sak globalt, nationellt och på kommunnivå.
Snart har vi ett Sverige som upphört att fungera, på område efter område. Nästan alla som har råd och möjlighet tar bilen. Allmänna kommunikationer har sedan 60-talet missgynnats av den statliga politiken med följden att underhåll av framför allt järnvägsnätet har en otrolig underhållsskuld och SJ:s loktåg har vagnar från 80-talet utan luftkonditionering.
Ett teknokratiskt samhälle
Både den kommersiella och den offentliga servicen rustas ner i snabb takt. I Vasastan i Stockholm finns det systembutiker i snart vartannat kvarter men på landsbygden kan det vara många mil för att handla alkoholhaltiga drycker. Arbetsförmedling, Försäkringskassa och annat som borde vara åtkomligt för alla finns bara på nätet. Tjugo mil till närmaste BB om man inte planerat sitt boende samtidigt med samlaget. Det är en genomgående trend, det finns ingen människa att prata med eller få fysisk hjälp av när den digitala chatten bemannas av AI eller tekniken strular. Ett opersonligt teknokratiskt samhälle som inte precis innebär trivsel.
Nu behöver vi dra i nödbromsen och skapa något som är demokrati på riktigt, lokalt inflytande där vi invånare är med och diskuterar och utformar framtidens samhällsutveckling, återknyter kopplingen till forskning och organ med kunskap om sakfrågor om allt från energi och natur till omsorg, sociala sammanhang och ekonomi för hushåll och lokalsamhällen. Som det ser ut idag står storföretag och politiska organisationer för en agenda med fortsatt ekonomisk tillväxt utan hänsyn till de enorma problem det skapar. På den andra sidan finns en stor del av forskningen och civilsamhällets ideella organisationer.
Kolonialism och ojämlikhet
Vårt ekonomiska system bygger på en nyliberal tankevärld grundad i europeisk kolonialism. Rika ekonomiska centra ska köpa billig arbetskraft och billiga råvaror, sedan sälja de färdiga produkterna dyrt till en redan fattig periferi – som sedan blir allt fattigare. Det gäller globalt men lika mycket på regional och lokal nivå i bland annat Sverige. Människor som bor i utarmade delar av världen eller i Sverige får allt svårare att leva ett bra liv, får sämre sjukvård, usla allmänna kommunikationer, har ont om jobb, kommersiell och offentlig service bantas allt mer. Katastrofberedskapen i resurssvaga samhällen är nästan alltid sämre än i resursstarka, det må gälla allt från blåljus till strömavbrott.
De ökade skillnaderna mellan rika och fattiga regioner/hushåll späds medvetet på. Företagen har sin agenda om att placera pengarna där de ger störst utdelning och politiken följer med. Det här är en grundläggande etisk fråga – ska människor med goda ekonomiska resurser dela med sig så att alla kan få ett bra liv? I dag verkar det inte självklart, tvärtom, de med stort inflytande i samhället försöker hela tiden se till att de får det ännu bättre materiellt.
Forskningen säger att ojämlika samhällen nästan alltid fungerar sämre än jämlika. Det är ingen nyhet men något våra politiker nogsamt bortser ifrån. Hela tiden beslut som innebär att klyftorna i samhället ökar. Sämre skolresultat, större fysisk och psykisk ohälsa, drogmissbruk, mer våld, flera i fängelse, flera tonårsfödslar men också de individuella psykologiska effekterna av ojämlikhet med sämre relationer och konkurrenstänkande istället för gemenskap och samarbete. De ekonomiska och politiska systemen har starkt bidragit till ojämlikheten, bland annat genom att lönerna tillåtits minska medan avkastningen av kapital ökat.
Man har under den här mandatperioden kunnat läsa sig till facit av den här politiken i böckerna Jämlikhetsanden och Den inre ojämlikheten av epidemiologiforskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett. Eller världens kanske främsta ekonom Thomas Pikettys En kort historik om jämlikhet. Alla tre böckerna med stor internationell spridning men förbigångna med tystnad i Sverige.
Nyliberalismen som överideologi
SD och Tidöutförarna har under sin mandatperiod medvetet genomfört en bantningskur på tvärs mot både forskning och uttalanden från expertmyndigheter, detta i fråga efter fråga. Men nyliberalismen med idéer om överföring av resurser från den offentliga sektorn till den privata har funnits länge. Läs till exempel boken Marknadens tyranni av den etablerade journalisten och politiske och ekonomiske reportern Björn Embrant. Alla riksdagspartier omfattade nyliberalismens frälsning. Mycket av det sitter uppenbarligen kvar som en överideologi.
Centralisering och globalisering dränerar våra lokalsamhällen på resurser. Det finns en värdering bakom all ekonomisk prissättning – bakom hur mycket min arbetstimme är värd, hur mycket en vara jag har tillverkat är värd, hur mycket lokala råvaror och lokal natur är värd. Priserna styrs i stor utsträckning av dem med stor makt i samhället och följaktligen av vad som gagnar deras verksamheter, storföretag, inte minst multinationella företag. Våra politiker har hittills inte vågat eller velat sätta något emot de värderingarna. Sådant som många av oss värderar högt, som fin natur, sjukvård, äldreomsorg och skola hamnar som bekant långt ner på löneskalan. Och det mångbruk som funnits i lokalsamhället har ersatts av produktion av bara en vara – ett dåligt utnyttjande av naturens resurser. Uppenbarligen anses inte svenska folket i gemen värt att lyssna på.
De här skillnaderna finns inte bara inom landet, de är också globala. En stor del av svenska folket lever ganska bra på att en stor del av våra kläder och våra elverktyg tillverkas i Sydostasien med usla löner och ofta fruktansvärda arbetsförhållanden. Mycket låga löner och arbetsförhållanden vi fram tills de senaste åren inte accepterat i vårt land. Nu tycks också exploateringen av svenska naturtillgångar vara en självklarhet, trots enorma ingrepp i värdefull natur.
Industrialiseringens baksida
Måste det vara så att det finns den här otroliga ojämlikheten mellan prisnivåer mellan centrum och periferi på både arbete och naturens råvaror? Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet, förklarar vad det beror på i boken Myten om maskinen: Essäer om makt, modernitet och miljö. Mycket detaljerat beskriver han hur industrialiseringen av England kom till på 1700-talet. Det framställs ofta som nya tekniska innovationer som gjorde det möjligt att använda stenkol för att driva processerna i bland annat textilindustrin.
Men Hornborg menar att ekonomerna hela tiden glömmer det som gjort industrialiseringen möjlig. Redan på 1500- och 1600-talet försåg inkariket Västeuropa med enorma silverskatter som i sin tur gav Europa ett stort övertag i handeln med Ostasien. På 1700-talet uppstod en ”triangelhandel” mellan Europa, Västafrika och Amerika. Brittiska industrivaror som gevär och bomullstyger såldes till Afrika i utbyte mot slavar. Och slavarna fraktades över Atlanten och gav i utbyte bland annat råbomull som gick tillbaka till England och byttes mot nya industrivaror. Vinsten för köpmännen kunde ligga på mellan fyra och sex gånger insatsen.
Den här enorma överföringen av ekonomiska resurser var det som gjorde Englands industrialisering möjlig, inte ny teknik i sig eller en västerländsk kultur överlägsen andra kulturer, de senare har setts som mindre värda. Det här är något som ekonomer ofta glömmer bort, enligt Hornborg. De räknar inte med de naturresurser och mänsklig arbetskraft som behövdes i Afrika och Amerika, bara handeln räknad i pengar. Sådant som mänsklig arbetskraft, odlad jord och gruvor ingick inte i förklaringen till Englands snabba industrialisering. I själva verket var den en privilegierad verksamhet, otänkbar utan de resurser som exploaterades av kolonialmakterna i Västafrika och Amerika.
Beskrivningen gäller 1700- och 1800-talet men Hornborg menar övertygande att även om det idag handlar om andra länder och andra varor är mönstret detsamma. Ekonomerna försöker fortfarande dölja den enorma exploatering av människor och natur som sker under ett täcke av neutral handel men där villkoren sätts av de rika. Fortfarande låtsas man inte om de enorma arbetsinsatser och råvaruutvinning som görs i fattigare länder och regioner men där vinsterna i hög utsträckning tillfaller ekonomiska centra. ”Avkastning” är också ett relativt begrepp. I lokalsamhället kan den ekonomiska verksamheten också ge ökad kunskap, sammanhållning och samverkan.
Instrumentell syn på människa och natur
Sveriges natur bjuds också ut, vi erbjuder billig el till elslukande datacentra, gruvor till internationella exploatörer till mycket låga priser och utan ersättning när gruvorna förgiftar sjöar och vattendrag eller går i konkurs utan att de varit tvungna att avsätta pengar i fonder om något går fel.
Man kan också se det orimliga i att vi fortsätter med en global ekonomi som bygger på billig fossil olja. Varor som livsmedel fraktas jorden runt när vi skulle kunna producera det mesta av våra livsmedel lokalt. Samma sak med många industrivaror och reservdelar, de fraktas ”just in time” med flyg för att lagerkostnaden anses för hög.
Om världen ska kunna lösa de enorma problem vi står inför vad gäller både ekologi och mänskliga hänsyn måste vi ha nya begrepp för miljömedvetenhet och för människans roll i naturen – idag ses fortfarande ”det materiella” som något statiskt vi kan utnyttja efter lust och behov. Naturen ses inte som något vi värderar högt. Synen på människan ses alltmer som del av den här bilden med en produktionsresurs som huvudspår. Det är en instrumentell syn på både människa och natur som omöjliggör förändring.
Pengar kan man se som ett mycket dåligt signalsystem när vi ska hantera dagens kriser. Pengar står för bara det samhällets maktcentra ser som viktigt och vad de vill att de ska stå för och där ingår i allt mindre grad omsorgen om människor och natur. Pengar framställs som något neutralt när de istället måste betraktas som en värdering av vad som ska ses som viktigt när de borde ses som en kulturfråga.
Jag kan någon gång bli uttråkad av ekonomer som påpekar hur fel det globala ekonomiska systemet är, hur det leder till något som på sikt har katastrofala följder. Felet är inte att påpeka alla bristerna i det internationella ekonomiska systemet utan att det för oss vanliga invånare är så totalt oåtkomligt. Vi får aldrig någon bruksanvisning för hur vi ska förändra det. Nästan alltid är det tvärtom – det ses visserligen som fyllt av stora risker och kriser, ändå som orubbligt och så svårgenomträngligt att det inte är för oss vanliga dödliga att sätta oss in i.
Lokal ekonomi
Finns det då ingen utväg? Även om våra lokalsamhällen alltmer dras in i den globala ekonomin finns ett visst utrymme för att lokalt skapa en egen lokal ekonomi. Hornborg ger exempel på kulturer där man har olika slags valutor för olika varor eller tjänster. Ett sätt att skilja den globala ekonomin från en lokal skulle vara möjlig. Den internationella omställningsrörelsen har också sedan den startade haft ett mål att skapa lokala, relativt oberoende lokalsamhällen där människor på lokal nivå försöker producera varor och tjänster som är viktiga för den egna bygden. Det har inte alltid varit lätt men på en del håll har man lyckats ganska bra.
Men har jag inte spårat ur nu? Det här skulle handla om demokrati? Det gör det också men inte i den idag sömngångaraktiga modell vi har med näst intill meningslösa val vart fjärde år och politiker som lovar ett och sedan gör som de vill ändå, ofta på kollisionskurs mot det man vet är en folklig opinion.
Ganska mycket i det tysta har byutvecklare, oliktänkande ekonomer, alternativa banker och engagerade människor i byutvecklingsgrupper, allmänningar och lokala småföretag under en stor del av det här seklet arbetat med grundläggande frågor som livsmedelsförsörjning, tillgång till bostäder på den ort där man lever, lokal och rättvis försörjning med både monetära och andra resurser, kontroll över den natur man lever i och av.
Mycket av det som alla de här människorna har åstadkommit finns sammanfattat i boken Sätt ekonomin på plats. Lokal ekonomi i teori och praktik av Emil Sandström och Josefina Syssner (redaktörer). Den har sin grund i de årligen återkommande lokalekonomidagarna. Sverige är ett av de länder i världen där vi har minst gemenskap, flest människor som lever i enpersonshushåll. Att träffa andra, umgås, diskutera och gemensamt utveckla nya tankar och idéer är en viktig del av livet. Men i Sverige av idag läggs många av de sociala träffpunkterna ner.
Otäck människosyn
I arbetarrörelsens barndom utvecklades en både lokal och global solidaritet med andra människor utan indelning i vi – dom. I dag ser vi på medan Sverige och EU bidrar till utrotning av hela folkslag. Det är en otäck människosyn där en del människor inte är värda något, värderade efter godtyckliga etniska måttstockar vilket drabbar bland annat flyktingar. Den människosynen sprids också i det svenska samhället, barn sätts i fängelser, rättssäkerheten urholkas. Vi måste återuppta en diskussion om etik, om att värdera alla människor lika, inte minst att hjälpa dem som befinner sig i kriser, krig och svält.
Marknaden och penningekonomin centraliseras alltmer till redan resursstarka noder. Ett grundläggande mål för ett rättvist och harmoniskt framtida samhälle måste vara att ekonomiska resurser som skapas i lokalsamhället ska stanna där och användas för att utveckla bygden, inte försvinna till börser och skatteparadis.
Människor som vill starta nya verksamheter i områden som ses som mindre ekonomiskt attraktiva brukar i dag få svårt att få lån från affärsbankerna. De är som bekant hårt centraliserade, med nästan inga lokala bankkontor kvar och därmed inga banktjänstemän som kan bedöma riskerna med lån. Här finns två etiska banker, Jak medlemsbank och Ekobanken, med en annan syn på riskvärdering. Och sedan 2010 har Mikrofonden Sverige byggt upp lokala kreditgarantiföreningar där sociala företag utan möjlighet att ta borgen för ett lån eller pantsätta ett företag ändå kan få lån. Det visar sig att den här sortens lån ofta innebär mindre risk för långivarna än lån till kommersiella företag.
Lokalt ägda verksamheter har en rad fördelar. De gör det möjligt med demokratisk styrning av den egna verksamheten, utveckling av egna rimliga arbetsvillkor där också människor med mindre förmåga att sköta ett jobb kan få en fungerande arbetsplats, en platt lönesättning med rättvis fördelning av de lokala ekonomiska resurserna. Det vi gör i den egna lokala miljön innebär ganska säkert också ett hälsosamt liv där vi undviker att sprida kemikalier, cancerogener, hormonstörande ämnen och mycket av det som belastar vården.
Från globalt till lokalt
Vi lärde oss en gång att demokrati betyder folkstyre. Nu är det dags att omvärdera begreppet demokrati. Den har urholkats med flera kommunsammanslagningar. På 1860-talet fanns det nästan 2 500 kommuner eller motsvarande. Idag finns det 290 kommuner. De sammanslagningar som gjorts har ofta lett till starka protester – mindre rådighet över egna beslut och marginalisering av de mindre kommunerna. Vi måste hitta nya former anpassade efter dagens verklighet men utan inflytande från storskalig marknad och storskaliga politiska organisationer.
År 2000 fanns det fortfarande runt 4 000 lokala utvecklingsgrupper i landet men luften gick ur många. ”Ekologisk modernisering” och gröna näringar blev modeord hos politiker och näringsliv, en modernisering som i sin förlängning bidrar till fortsatt exploatering i allt större skala, en skala som inte jordens resurser räcker till för. Nu måste vi arbeta för den här stora nerskalningen, från global till lokal ekonomi och därmed en demokrati värd namnet.
