Det har blivit dags för ännu ett jubileum. Kungen fyller 80 år på Valborgsmässoafton och Svenska Dagbladet gör en lång, hovsam och ganska intetsägande intervju med hans majestät.
Den motvillige monarken hette en bok som kom för sexton år sedan och faktum är att kungen sedan dess ofta framstått som just motvillig och trött på sitt jobb. ”Det är tungt, det är tungt. Det tror jag alla känner som har ledande befattningar och aldrig är lediga. Samtidigt som de har familj”, svarar han till exempel på frågan om hur han orkar med att aldrig kunna koppla av och vara privat.
Han jämför sig också med vd:ar och biskopar, som även där förväntas vara i tjänst dygnet runt. Men det finns förstås en viktig skillnad, en biskop eller vd (eller partiledare för den delen) kan välja att avgå eller gå i pension. För en kung tycks det vara svårare. Även om möjligheten att abdikera existerar så har det i praktiken bara skett ett fåtal gånger i Sverige – 1654 när drottning Kristina abdikerade, 1720 när Ulrika Eleonora efter bara ett år som monark lämnade över tronen till sin man och 1809 när Gustav IV Adolf tvingades avgå efter en statskupp (det är alltså bara två av dessa som var frivilliga abdikationer – och båda gångerna skedde det av kvinnor).
Men blickar vi utomlands är det inte helt ovanligt. Häromåret abdikerade Danmarks drottning Margrethe II, förra året avgick Luxemburgs storhertig Henri, 2013 abdikerade Belgiens kung Albert II och samma år avgick även Nederländernas drottning Beatrix. Den svenske kungen skulle förstås kunna följa deras exempel, men liksom sin farfar tycks han leva efter devisen ”Plikten framför allt”.
Det finns mycket som är orimligt med att vi i Sverige, som återkommande brukar kallas världens modernaste land, fortfarande, år 2026, har en kung som statschef. Att ärva en titel är något som borde höra till gångna tider, liksom den märkliga idén att kungen står utanför rättssystemet – han kan alltså inte bli dömd för ett brott. Dessutom saknar han i praktiken åsiktsfrihet, han förväntas inte rösta i val eller uttala sig i politiska frågor. Ibland har han visserligen tänjt på gränserna där men då fått ta emot enormt mycket kritik.
De återkommande argument som finns för att bevara kungahuset är ganska enkla att bemöta. Det brukar till exempel hävdas att kungahuset fungerar som en enande symbol som förenar folket. Det är kanske sant för vissa men knappast för de 20-25 procent som enligt opinionsundersökningar vill avskaffa monarkin. Det brukar också sägas att kungen fyller en viktig funktion för att bygga relationer med andra länder och för att locka turister till Sverige. Men relationsbyggandet skulle likaväl kunna göras av någon annan demokratiskt vald person, exempelvis riksdagens talman. Att kungahuset lockar turister stämmer förstås, men oftast är det ju inte för att beskåda kungen själv som turisterna kommer utan för att se slotten och de kan ju stå kvar även om vi avskaffar monarkin (och kan lämpligen bli museum). Argumentet att ”vi skulle bli som USA” med en president med enorma befogenheter om vi avskaffade monarkin är förstås också bara nonsens. Det finns gott om länder där presidenten inte har särskilt stor makt, och det finns också länder med vare sig kung eller president.
Därför: Låt kungen gå i pension, och när han gör det se till att pensionera hela monarkisystemet samtidigt. Så kan vi förpassa kungarna och drottningarna till den plats där de verkligen hör hemma – i sagoböckerna.
Energimyndigheten meddelar att sänkt hastighet och ingen söndagskörning är metoder som kan komma att bli aktuella för att spara på drivmedel.
Militärutgifterna i världen ökar med tre miljarder – varje timme!
