I år är det 20 år sedan Alliansen vann riksdagsvalet. Under åtta år genomdrev Fredrik Reinfeldt och hans bundsförvanter en rad privatiseringar av välfärdsverksamheter på ett sätt som inte ens regeringen Bildt 1991–1994 kunde drömma om. Utförsäljningen av det tidigare offentligt ägda var inte något nytt, men det gjordes i en aldrig tidigare skådad omfattning och takt.
Nyliberalismen blev upphöjd till statsideologi och begreppet ”arbetslinje” utgjorde dess kärna, utifrån parollen att ”det ska löna sig mer att arbeta än att leva på bidrag”. Denna försåtliga formulering fungerade som förevändning för sänkta ersättningsnivåer i de sociala trygghetssystemen i kombination med införande av hårdare aktivitetskrav, alltmedan kapitalägares förmåner skyddades. Offentliga resurser omvandlades till kapitalvinster för privata ägare och förmögenhetskoncentrationen ökade kraftigt. Människors arbetskraft utsattes för maximal exploatering och de som inte mäktade med skulle förnedras genom bestraffningar.
Efter valförlusten 2014 har Moderaterna behållit den ekonomiska politiken från alliansåren, men vandrat mot en nationalistisk kursriktning och talar om ”svenska värderingar”, i fromma förhoppningar om att kunna locka tillbaka den massiva väljarflykt som gått till Sverigedemokraterna.
En moderat politiker som dock tycks leva kvar i den Fredrik Reinfeldtska eran är Oliver Rosengren, tidigare kommunalråd i Växjö och som jag för övrigt råkar vara jämnårig med (vi är båda tidiga 90-talister). ”Arbetslinjen” utgör tydligen hans ideologiska grundsyn.
När jag läser hans inlägg på sociala medier – som huvudsakligen består av budskap om vilka exceptionella avtryck han anser att Moderaterna gör för mänskligheten – känner jag mig som Joyce Carol Oates när hon dissade Elon Musk på dennes egen plattform X. Likt många andra politiker och opinionsbildare inom dagens borgerlighet skriver Rosengren aldrig om något som tyder på minsta kännedom om andra värden i livet bortom arbetslinjens doktriner.
Ja, jag vet att hans åsikter ligger i sin ordning och att jag inte borde göra någon större sak av det, men ändå kan jag inte sluta att fascineras av denna enformiga syn på människan, samhället och meningen med livet. Förmodligen därför att det hela präglas av en så påtaglig intellektuell och känslomässig tomhet.
Så här är det: Diskussionen om lönearbete bör inte bara handla om ens ekonomiska överlevnad. Det borde handla om glädje, självkänsla och gemenskap bland arbetskamrater. Om att arbete har ett värde utöver den lön man får. I förlängningen handlar det om att vi som samhälle skapar goda förutsättningar för att alla ska kunna leva lyckliga liv.
Utöver lönearbetet råkar de allra flesta av oss ha ett liv utanför arbetsplatserna. Många slår nämligen vakt om värden som handlar om livskvalitet. Vad gör livet värt att leva och älska? Jo, det kan handla om att värna om familjerelationer och vänskaper, om ideellt engagemang i föreningslivet, tid för reflektion, bildning och andlighet, om att njuta av friluftsliv, upplevelser och kultur, ja, att kunna skaffa sig ett rikt inre liv.
Jag vill tro att när vi ligger på dödsbädden kommer extremt få av oss – om ens någon – att tänka ”jag kunde ha gjort mer för arbetslinjen”.
The Odyssey har under sommaren levandegjort en givande kulturdebatt om vår tids uppfattningar om antikens Grekland.
Inspelningsplatsen för den filmen ägde dessvärre rum på ockuperad mark i Västsahara.
