”I dag vet vi att hatbrott inte uppstår i ett vakuum, det formas på skolgården, Därför är det avgörande att vi bygger strukturer som motverkar hatet innan det växer”, skriver Maria Ljung med anledning av attentatet i Berlin och Stockholm Pride som inleds i dag.
DEBATT. När jag växte upp var jag pojk‑flickan som klättrade i träd, sköt med slangbella och slogs när det behövdes. Min lillebror var pojken som ville ha kjol, bar hårband och poserade som Carola när han fotades. Jag blev kallad tuff. Han blev kallad fel.
Fyra år skilde oss åt, men avståndet mellan hur vi behandlades var betydligt större. Jag varnade (främst) killar i korridoren, och när det inte räckte tryckte jag upp dem mot skåpen för att få dem att lämna honom i fred. Han blev utfryst, retad och grovt mobbad för att han var annorlunda.
Det här är inte en berättelse om två syskon. Det är en berättelse om hur samhället formar normer, och hur tidigt hatet börjar.
Våra föräldrar uppfostrade oss jämlikt utifrån vilka vi var, inte utifrån könsroller. Det var stort av dem. Men det räckte inte för att skydda ett barn från en omgivning som redan hade bestämt vad som var ”normalt”. Samhället tolererade min normavvikelse: en flicka som var fysisk, högljudd och orädd. Men det bestraffade hans: en pojke som var feminin, kreativ och uttrycksfull.
Det är så hatets mekanismer ser ut i sin tidigaste form. Det börjar inte med våld. Det börjar med skratt, blickar, kommentarer, utfrysning. Det börjar med vilka barn som får vara sig själva, och vilka som straffas för det.
I dag vet vi att hatbrott inte uppstår i ett vakuum. De föds ur samma strukturer som fanns på skolgården: avhumanisering, hån, normaliserat förakt. När ett samhälle lär barn att vissa uttryck är ”fel”, lär det också vuxna att vissa människor är mindre värda.
Därför är det avgörande att vi bygger strukturer som motverkar hatet innan det växer. Ett exempel är det nyligen grundade Hatbrottsrådet, skapat av min bror, Petter Wallenberg. Ett nationellt kunskapscentrum som arbetar för att utbilda om, anmäla och motverka hbtqi‑fientliga hatbrott.
Och jag bedriver samma arbete i min vardag som bild‑ och fritidslärare, i förhållningssätt, värdegrundsfrågor och i de samtal som sker i korridorer och på skolgårdar. Det är där hatets tidigaste mekanismer går att bryta, långt innan de blir till våld.
Jag nämner honom inte för att lyfta en familjemedlem. Jag nämner honom för att visa hur djupt rotat hatet är, och hur viktigt det är att vi som samhälle tar ansvar. Jag har sett hatets mekanismer sedan jag var barn. Jag har sett vad det gör med den som utsätts. Och jag har sett vad mod kan skapa när det får växa.
Hatet mot hbtqi‑personer är inte nytt. Men vår vilja att stoppa det måste vara starkare än någonsin.
Låt aldrig hatet segra.
