Byggindustrins stora beroende av plast har blivit tydligt den senaste tiden, bland annat på grund av produktions- och leveransproblem till följd av blockaden av Hormuzsundet. Nu behöver vi sluta använda plast där den inte behövs och inte minst följa de regler som redan finns, skriver Rasmus Jonlund (L).
DEBATT. Plasten syns i våra städer. På gator och i parker. I vattnet. Förpackningar, frigolit, fimpar …
Men plasten finns också där vi sällan ser den – i och på själva byggnaderna. Och även denna plast är en stor källa till nedskräpning och föroreningar.
Tak och fasader målas med plastfärg. Byggmaterial innehåller allt mer plast. Och all denna plast bryts ned till mikroplaster som sprids i miljön – via luft, vatten och mark.
I Stockholm finns en handlingsplan för att minska spridningen. Den pekar ut byggnader och infrastruktur som en viktig källa. Plastfärger lyfts uttryckligen som ett exempel.
Ändå fortsätter användningen – och inte bara det.
Kanske har du sett plastsjok och flagor flyga omkring när tak eller fasader blästras eller tvättas, eller hur penslar med plastfärg sköljs rakt ned i avloppet. Då vet du att regelverket ofta inte efterlevs. Färgrester och plastpartiklar hamnar på grönytor, i dagvattenbrunnar och avlopp – trots att de inte ska göra det.
Konsekvenserna är ofta obefintliga.
Vi har börjat prata om plast. Men vi pratar inte alltid om rätt saker.
Fokus ligger på plastpåsar och engångsartiklar. Det är relevant. Men byggsektorn står samtidigt för en mycket stor del av plastanvändningen – omkring en femtedel.
Det är här de stora volymerna finns. Och där problemen bokstavligen byggs in i våra städer. I våra livsmiljöer.
Det handlar inte om att förbjuda plast. Det är ett material med viktiga egenskaper. Men det handlar om att använda det där det behövs. Om att sluta använda det där det inte behövs. Och att ta hand om det – under och efter materialens livslängd.
Inte minst handlar det om att ta ansvar för det vi redan vet – och de regler som faktiskt redan finns.
För utan efterlevnad spelar regelverk ingen roll. Utan tillsyn spelar ambitioner ingen roll. Vi riskerar att fortsätta bygga in ett miljöproblem som vi samtidigt försöker lösa.
Stockholms stad och andra kommuner upphandlar varje år tjänster och material för miljarder. Det är ett styrmedel vi kan använda aktivt för att ställa krav på material och metoder.
Men ansvaret stannar inte där. Fastighetsägare som inte ställer krav på hur exempelvis målning ska gå till och följer upp dem, är en del. Byggfirmor som inte har tydliga riktlinjer för hur arbeten de utför ska gå till, och följer upp dem, är en annan del.
Reglerna och kunskapen finns. Är beslutsfattare, beställare och byggare redo att ta ansvar för att följa dem?
