Sverigedemokraternas valresultat 2026 borde få partiet att ställa betydligt fler frågor till sig självt än vad som hittills har gjorts. Kanske är det inte invandringsfrågan som orsakade tappet utan att de har blivit mer lika de andra partierna, skriver Ljubomir Devic.
DEBATT. SD fick 17,48 procent av rösterna i riksdagsvalet. Det är fortfarande ett betydande väljarstöd, men innebär samtidigt en kraftig tillbakagång jämfört med 2022, då partiet fick drygt 20 procent. Den historiska uppgången bröts. Men vad var det egentligen som väljarna reagerade på?
Den vanligaste förklaringen ligger nära till hands: migrationen och integrationspolitiken. Det är de frågorna som under lång tid har varit själva fundamentet i Sverigedemokraternas politiska berättelse.
Men tänk om det finns en annan förklaring? Tänk om SD nedgång inte i första hand handlar om att väljarna har blivit mindre bekymrade över migrationen – utan om att partiet självt har förändrat sin politiska framtoning på ett sätt som skapat en trovärdighetsfråga? Det är en betydligt obekvämare fråga.
Under många år var SD det parti som stod utanför. Partiet kunde rikta hård kritik mot etablissemanget, mot övriga riksdagspartier och mot den svenska migrationspolitiken. Det fanns en tydlig rollfördelning: SD var kritikern och de andra partierna var etablissemanget.
Efter valet 2022 förändrades detta. SD blev en central del av det parlamentariska regeringsunderlaget. Plötsligt var partiet inte längre bara den som kritiserade makten utan en del av den.
Här kommer också den internationella dimensionen in. Sverigedemokraterna har under lång tid byggt en betydande del av sin politiska identitet kring frågor om migration, islamism, integration och svensk identitet. Samtidigt har partiet under senare år lagt betydande kraft på att bygga internationella relationer – inte minst med Israel och israeliska politiska företrädare.
Det är i sig inget märkligt att ett svenskt riksdagsparti har internationella kontakter. Men SD:s Israelrelation är speciell, eftersom partiet länge betraktades med stor skepsis från israeliskt håll på grund av sitt historiska arv.
När Jimmie Åkesson tillsammans med sina SD-kollegor reste till Israel och bland annat träffade den israeliske diasporaministern Amichai Chikli i Knesset och kulturministern Miki Zohar, beskrev SD-ledamoten Aron Emilsson resan som historisk och som en seger för partiet.
Detta är alltså inte någon obetydlig detalj. Det var ett politiskt mål. SD ville etablera sig internationellt, skapa relationer och visa att partiet hörde hemma i ett bredare politiskt sammanhang.
Här uppstår en paradox som jag tycker att den svenska politiska debatten har ägnat alldeles för lite uppmärksamhet åt. SD har byggt mycket av sin identitet på att beskriva andra politiska aktörer som naiva inför religiös extremism, migration och integrationsproblem. Samtidigt har partiet självt ägnat betydande energi åt internationellt politiskt nätverksbyggande och åt att skapa relationer med politiska aktörer långt utanför Sverige.
Frågan är inte om SD får göra det utan vad det gör med partiets trovärdighet. För när ett parti under många år säger till väljarna: ”Vi säger det som andra inte vågar säga” så blir varje kompromiss, varje positionsförändring och varje politiskt närmande mer synligt. Det som tidigare kunde uppfattas som pragmatism kan av vissa väljare i stället uppfattas som opportunism.
Om SD tappar väljare betyder det inte automatiskt att dessa väljare plötsligt har blivit positiva till invandring. En väljare kan fortfarande vilja se en betydligt stramare migrationspolitik och ändå rösta på Moderaterna. En annan kan fortfarande vara mycket kritisk till islamism, men samtidigt tycka att SD har blivit alltför upptaget av internationella politiska frågor. En tredje kan fortfarande dela SD grundläggande syn på integration, men uppleva att partiet inte längre representerar den protest mot etablissemanget som en gång var ett av dess främsta kännetecken.
Det är därför ett misstag att likställa SD:s väljarförlust med en förändrad syn på invandring. Det ena följer inte automatiskt av det andra. Och det finns en annan viktig förändring: migrationsfrågan är inte längre exklusivt förknippad med SD. Moderaterna och andra partier inom högerblocket har under de senaste åren drivit en betydligt stramare migrations- och kriminalpolitik än vad många väljare tidigare förknippade med dem. SD har därmed förlorat en del av det politiska försprång i dessa frågor som en gång var en viktig del av partiets framgång.
Efter valet har Jimmie Åkesson själv riktat blicken mot andra håll. Han har bland annat hävdat att S och V varit framgångsrika i att mobilisera islamistiska väljare och pekat på detta som en möjlig förklaring till utvecklingen. Det är Åkessons egen politiska tolkning av valresultatet, inte något som valresultatet i sig kan bevisa.
Även SD:s egen eftervalsanalys handlar i hög grad om vilka grupper som röstade på andra partier. Men kanske borde partiet i större utsträckning ställa frågan: Varför valde några av våra tidigare väljare bort oss?
Ett parti behöver inte ändra sin politik i sak för att förändra väljarnas uppfattning om partiet. Det räcker att förändra sin roll. SD gick från att vara outsider till att bli maktparti. Från att kritisera andra till att förhandla med andra. Från att stå utanför internationella politiska nätverk till att aktivt söka internationella relationer. Från att vara partiet som sade: ”Vi tänker inte anpassa oss” till ett parti som måste navigera, kompromissa och bygga allianser.
Det kan vara ett tecken på politisk mognad. Men det kan också innebära att något av det som en gång gjorde partiet attraktivt går förlorat. Och kanske är det just där en del av förklaringen till valresultatet 2026 finns.
Kanske har SD under de senaste åren varit så upptaget av att bli accepterat av makten att partiet underskattat vad som gjorde det attraktivt för väljarna från början. Kanske var problemet inte att SD pratade för mycket om invandring. Kanske var problemet att väljarna inte längre upplevde att SD var det parti som stod utanför och såg igenom det politiska spelet.
Och kanske är det den verkliga lärdomen från valet 2026: SD:s största problem behöver inte vara att väljarna har slutat lyssna på vad partiet säger om invandringen. Det kan vara att väljarna har börjat titta på vad partiet faktiskt gör.
