Transpersoner beskrivs i dag med samma språkbruk som antisemiter använt för att beskriva judar. I valet om sju är det stor risk att transpersoner, judar och muslimer kommer utmålas som syndabockar, skriver filosofi- och historiestudenten Emma Gustavsson.
DEBATT. Om sju veckor är det val. Redan nu vet vi vilka som kommer att behandlas som frågor i stället för som människor: transpersoner, judar och muslimer. En valrörelse behöver ett ansikte att lägga oron på, och det ansiktet kommer att erbjudas oss.
Det första man bör lägga märke till är att hatet aldrig står i proportion till sitt föremål. Vreden mot en transkvinna på en offentlig toalett, mot en trettonåring i vårdkö, är oändligt mycket större än allt de skulle kunna ställa till med. En känsla så mycket större än sitt föremål kommer någon annanstans ifrån. Den handlar inte om dem. Den handlar om något den som bär den inte kan kännas vid hos sig själv, och som riktas utåt mot någon som tvingas bära det åt henne.
Därför är ordalagen alltid densamma. Antisemiten kunde aldrig bestämma sig: juden var både svag och allsmäktig, både bakåtsträvande och modern. I dag beskrivs transpersoner med samma ordförråd. Man talar om smitta och epidemi. Man talar om förförelse och bedrägeri. Och det som verkligen skrämmer är inte den man ser, utan den man inte ser. Den moderna antisemiten fruktade inte juden med kippa utan den sekulära grannen. Kraven på kromosomintyg och biologisk certifiering är samma begär: att tvetydigheten ska göras omöjlig.
Man ska inte trösta sig med att detta bara är extremisternas språk. Rashygienen var på sin tid seriös vetenskap med statliga institut. Den lugna experten som väger för- och nackdelar är inte vredens motsats. Han är den form vreden antar när den blivit rumsren. När en slutsats presenteras som teknisk oundviklighet har ingen fattat något beslut. Metoden gjorde det.
Här slutar de flesta texter av det här slaget, och det är där de blir ofarliga. Mekanismen är inte högerns egendom.
Var och en som förklarar en kris med ett ansikte gör samma sak. Det gäller varje antifascism som behandlar fascisten som ondskans källa i stället för som dess produkt, och som därmed slipper fråga vad som frambringar honom. Det gäller också min egen sida. Att kritisera en stat är inte att kritisera ett folk, och just därför är det förödande när en rörelse inte längre kan hålla isär dem. Vapenvilan har inte gjort ockupationen mindre dödlig, och bosättarvåldet på Västbanken står i år för mer än hälften av alla palestinska skador. Vreden är rimlig. Men vrede utan riktning hittar alltid ett ansikte, och historien har visat vilket ansikte som brukar erbjuda sig.
Att logiken liknar sig själv betyder inte att slutet blir detsamma. Strukturen säger ingenting om utgången, och alarmism är lika oanvändbar som varje relativisering av Förintelsen.
Men en sak är värd att minnas. Den assimilerade juden upptäckte att oklanderligt uppförande inte hjälpte. Kravet var aldrig att uppföra sig rätt. Kravet var att dö. Att fortsätta leva och göra det synligt, är därför i sig ett svar.
Om sju veckor kommer vi att erbjudas en syndabock. Vi behöver inte ta emot den.
