Replik: När staten moderniserar migrationslagarna, men lämnar familjer utanför logiken

DEBATT. I Niclas Hermanssons debattartikel den 14 april beskrivs hur dagens regler tvingar människor att lämna sina familjer för att följa lagen. Närmare bestämt handlar det om svensk‑ukrainska familjer där en partner har tillfälligt skydd enligt massflyktsdirektivet.

Som AI‑analytiker arbetar jag med system som fattar beslut om människor. När jag läser Ds 2024:31 – förslaget som nu ligger på riksdagens bord – ser jag samma mönster som i en modell tränad på ofullständig data. Systemet uppdateras för forskare, studenter och vissa arbetstagare, som får byta grund för uppehållstillstånd utan att lämna landet. Men familjeliv, även när en av parterna är svensk medborgare, finns inte med i den logiken.

I AI talar vi om datapunkter: det som inte finns i datan syns inte i beslutet. Och just nu är familjer en blind fläck.

Konsekvensen blir att två personer som lever tillsammans i Sverige bedöms helt olika beroende på vilken kategori de råkar tillhöra. Den som arbetar eller studerar får stanna. Den som lever i en familj med en svensk partner förväntas lämna landet – inte för att relationen saknar betydelse, utan för att systemet inte är tränat att se den.

Det är inte bara orimligt för de berörda. Det innebär också att svenska medborgares rätt till familjeliv reduceras till en variabel som inte prioriteras. I AI skulle vi beskriva det som en optimeringsfunktion med tydlig bias: systemet är kalibrerat för att maximera ekonomisk nytta.

Sedan 2022 har människors liv i Sverige förändrats i grunden: relationer har blivit långsiktiga, hem har byggts, barn har fötts. När lagstiftningen bara delvis anpassas till denna utveckling uppstår ett märkligt resultat: systemet moderniseras – men bara längs vissa axlar.

När ett system gång på gång producerar orimliga utfall är det inte undantagen som behöver bli fler. Det är själva logiken som behöver justeras.